Idun: 1899

— 3 IDUN 1899. bruka leka »dunk» på. (Förr än jag numera säger ordet »mage», så dör jag!) Om det där pösaut-och-knipa-ihop-sig-på-midten-modet är ett vackert mod, vet jag inte, men oändligt ljuft är det att för en gång i sitt lif känna sig vara fet på storeuropeiska. Så har jag skaffat mig en skär sidenblus och en stor svart amazonhatt, klädd med svarta, svajande Rembrandtsplymer och skära rosor, som hänga under brättet i stora knippor. Ju äldre man är här ute, ju mer »skär» eller »snöhvit» gör man sig. I går uppträdde en 50 års mycket gudlig prästdotter och så lik en häftplåsterstång, bekajad med bleksot, som en människa kan vara det, i rosa silfverglitterdräkt, och hennes äldre — obs. äldre — sysfer, också ogift och med kindens rosor för längesedan flyttade till näsan, i snöhvit kasehmirdräkt, garnerad med hvit sidensarge, och till den kostymen hade hon bröstbukett af liljekonvaljer!! En annan mycket lärd engelska, som studerat både grekiska och latin och som här om dagen frågade min vän, »hvarför Sverige inte tog kolonier» samt »om vi inte voro glada i tanken att en gång få lyda under England» (hvilket hon ansåg bara vara en tidsfråga!) uppträder jämt i flammande eldrödt, hon, och därtill både barhalsad och bararmad, fast hufvudet af nervsjukdom ruskar som på en ständigt ruskad kinesisk porslinsgubbe, och hon är tvungen att sitta för sig själf vid måltiderna, efter ingen vågar ta henne till sitt bord af fruktan, att hufvudruskningen skall mana till efterföljd. Och sådana peruker de ha, se’n! Jag försäkrar herrskapet, att man måste umgås i flere veckor med dem, innan man upptäcker, att de inte äro naturliga. Och flere af dem, jag menar förstås fruntimren, inte perukerna, äro så utsökt vackert målade, att man kan njuta af dem som af riktiga konstverk! Får jag bara stanna härute litet till, så kommer jag nog att strutta omkring låghalsad och »upphjälpt», jag med — jag är på god väg ——• jag är ju redan »skär». Måtte bara Ruffen komma att känna igen mig. Visst är, att rasen »gamla fruntimmer» är alldeles utdöd härute (åtminstone bland fransyskorna). Erkänna några enda sig vara gamla, så sker det med ett sådant raffinemang, att man tror det är unga kvinnor, som klädt ut sig till gamla. Undrar, hvar alla utländska mor- och farmödrar hålla hus? Ty inte kunna de här perukerade och målade och stoppade besynnerligheterna vara mor- och farmödrar? Jag vill just se, hur mycket det skulle vara kvar af härligheten, om små älskade barnbarnshänder — — Men jag vill inte tänka på dem, ty då blir jag alldeles okapabel till all korrespondangs vidare. Jag har ingen aning om, hur fredskongressen i Haag slagit ut, efter min vän har den fixa idén, att. vi inte få ha några svenska tidningar. (Kan man nu tänka sig något så nedrigt! Tyst, Lovisa!) Men att döma efter de sympatier, som de »stora nationerna» visa hvarandra »så här i hvardagslag», måtte inte fredsförhoppningarna vara stora. Fransmännen sitta i sitt hörn, turkarna i sitt och engelsmännen flyta, sin natur likmätigt, ofvanpå som korkar, hvar de än drifva fram. I veckor kunna de »stora nationernas» representanter gå hvarandra förbi i samma hus, äta vid samma bord, utan att ens så mycket som böja på nacken för hvarandra. Men det är väl just också det svåraste, det, att böja på nacken. Jag för min del tycker bäst om tyskarne. De äro så rara och så hjärtliga och taga en så bra om hand. Och så ha vi samma smak i fråga om mat, nöjen och allting. Fransmännen kunna ju inte ha råd mena allt vackert, som deras vackra språk tvingar dem att säga, och hvad engelsmännen angår, så — — Men jag har lofvat min värd att inte skrifva något gement om dem vidare, därför tiger jag. Ryssarna tycker jag äro alldeles rysliga: så förfärligt svarta, bullriga och så märkvärdigt rädda för vatten. Flere af dem måtte ha gjort något slags löfte att inte tvätta sig nedanför käkarna — och så, midt upp uti den kulören, juveler stora som hasselnötter! De äro ju så intelligenta och bildade och allting — men för en fattig människa, som bara kan nyttja sina ögon, så — -— Här om dagen berättade en rysk »professor» från Moskwa, att kejsaren, »som han talat med veckan förut», var glad och mådde väl, samt »att han snart väntade sig ett litet barn». Underrättelsen får stå för professorns räkning. Men efter som allting från det ryska hofvet är så mystiskt och intressangt och hemlighetsfullt, sä — —! Säkert är, att, om kejsaren lyckas drifva den reformen igenom, är den eviga freden * betryggad, och det för alla världens tider!! Allt sedan det året, när hela Europa sjöng »Röda Sarafan » och hjälpte Polen att gråta öfver sig själft, har jag känt det djupaste intresse för polackerna. Och de äro värda intresset. — Bleka och nästan alltid rena, med krusigt skägg, mörka poesiögon och fina ben likna de »eldiga springare, sporrade till döds under det ryska oket». (Det där har jag inte hittat på själf!) Och hur de kunna dansa, se’n! Förut har jag alltid trott, att dans vår att dansa, men det är visst inte så. Dans är vältalighet, poesi, målarkonst och allt möjligt vackert, som finnes på jorden. Vi ha inga baler, därtill är hotellet för stadgadt, men vi gå till »Grand» ibland och dansa, d. v. s. se på. »Grand» är en hel liten stad för sig — så förfärligt stort är hotellet, och människorna, som bo där, göra intet annat än roa sig. Jo, den första balen var en syn! De två hundra granna, lyxfulla människorna dansande i den granna lyxfulla salen — människorna lyxfulla på ett sätt, som vi här hemma inte ens ha begrepp om. En förtjänst har »hon» •—- jag menar min vän, fru Agrell — hvar man släpper henne, så förstår hon alltid att leta upp någon hygglig skymundanvrå åt sig. Så gjorde hon här med. Vi sutto gömda under ett par palmer och bara sågo och sågo. Särskildt minns jag en lång hummelstörsflicka, klädd i trikå. Öfver den trikån hade hon ■ en klädning af lefvande rosor, som blaskade kring benen på henne, som om hon nyss blifvit uppdragen ur sjön. Så hade hon håret utslaget och framdraget i långa stripor, och i de striporna var ansiktet »urklippt» i en liten fyrkant. Mamman var ändå tokigare. Hon hade ett guldglittersläp, som räckte ända ut i andra rummet, och en halfmilslång lorgnett och en liten hvit pudelhund på armen och en chevelyr som ett kvarnhjul och på ryggen, där lifvet borde ha setat, ett par vingar af guldtyll — bestämdt fastgummade. Och så skrek hon oupphörligt : » mon ange, mon ange ! » skrek som om hon setat fast. Det var åt dottern — och det behöfdes. Eljes skulle väl ingen människa ha tänkt på att kalla det flickspektaklet för »ängel». Så var det en amerikanska, som hade en klädning af bara gröna skalbaggar, som gnistrade, gnistrade — och en ryska! 11 En gammal tjock en, med guldgul peruk, sotade ögonbryn och guldbroderad, röd sammetsklädning och ringar ända upp till axlarna! Så spelade musiken — en utsökt musik — upp en af de där mjuka, långsamma valserna, som jag tycker äro så grufligt vackra. (Här dansar folk, så man begriper, att dans inte bara är kapplöpning utan ett nöje.) Hvad det led, stannade par efter par utom ett, och det paret var det, som alla de andra paren sågo på. Han var låDg och blek och mörkkrusig, klädd i lifrock med snören; hon blond och så enkelt klädd i en slät, hvit sidenklädning med några buketter af violer på. De voro polacker och dansade inte — •— de lefde dansen. Hennes rygg var det allra märkvärdigaste. Den andades, led, kämpade, jublade, berättade, smög sig efter musiken så mjukt som en handske efter en hand. Och han se’n! Ett poem i flere sånger! Vi vågade knappt andas, så rädda voro vi att förlora en enda Unie af det lefvande konstverkets utveckling. Visst är, att hade polackerna kunnat dansa sig fria, hade de nu varit den friaste nation i världen. Men nu måste jag ta ett hopp direkt från Grand hotell ända till Vallée du Rhône — eller Rhonedalen, som är Montreux’ naturliga utveckling och slut. Rhône är en flod, som rinner upp någonstans i Schweiz och rinner ut i Genévesjön, som den färgar alldeles smutsig en lång bit. Det lär vara en utmärkt vacker flod och som »skummar vildt» ibland. Hvilket jag för min del har bra svårt att tro, efter vattnet är så tjockt, att jag rakt inte begriper, hur det ska kunna skumma. Det är med ett ord en flod, som behöfver tvätta sig ren, hvilket må vara originellt, men vackert är det inte. Långt före Adams tid brusade den emellertid fri och stolt mellan Alpernas jättesidor, nu ha stränderna fyllt ut sig från ömse håll, och så har den beryktade »Rhonedalen» så småningom uppstått. Där är förtjusande och en vegetation så yppig »som i Japan», sa’ en herre i kupén, men det sa’ han nog bara för att visa, att han varit i Japan. Japans docklandskap och det här! Hela dalen är späckad med vin, så späckad, att man inte ens har gator i byarna utan promenerar på vinterrasser. En by var i synnerhet märkvärdig. De grå vinstockskäpparna tryckte sig ända intill kyrkväggarna. Här hade de döda inte ens sin egen terrass! Hu då! Min vän och jag kilade en dag i väg till »Aigle», som ligger i Rhônedalen, för att titta och togo in på »Grand», som ligger utom sta’n, och stannade ett par veckor. Intet ord finns att tala om, hur härligt där var. En sagopark med sagoträn och kaskader och plaskader och byster och verandor och gungor och parloarer och allt härligt, som man kan tänka sig. Och en sådan ro ■— och en så god mat! Ja, vill herrskapet ha det skönt LAC DES CHAVONNES. mm »730 IAC DES CHAVCo^gj