Sida 689
IlLLClSTRERAD [ TI DN KVINNANpOCH hemnet N:r 86 (661).-. PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR : Iddn ............................ -........... kr. 5: — Iduns Modetidn.med planscher OCH HANDARB. — » 5: — Iduns Modetid. utan pl. » 3: — LÖRDAGEN DEN 28 OKTOBER 1899. 12:te Årg. UTGIFNINGSDAGAR*. HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG träffas säkrast kl. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16,1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. KOMMISSIONARER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. FRÅN ETT ARTISTBO PÅ SÖDER, A, üioiuocrjî loco. HANNA PAULI VID STAFFLIET. ÅR BORDE KUNNA trifvas konst, men det gör den faktiskt inte,» sade Georg Nordensvans »Figge» — denne sorglöse och käcke artisttyp, kvilkens ’tankar och löjen’ voro karaktäristiska för åtskilliga målare inom 80-talets svenska konstnärsfalang — då han en vårkväll för tio år sedan vände ryggen åt sitt kråkbo i Knngsholmsbergen och hnfvndstupa reste med Pelle ned till Barbizon för att dricka chablis och måla pumpor. Ja, den tiden hade artisterna ännu emigrationsfeber i blodet ; det var svårt att hålla ut hemma, fast svensk natur låg fager och lockande för penseln vid alla årsens tider, och oaktadt Birger Jarls stad då som nu, vandaliserande nivelleringar och »försköningar» till trots, var lika outrotligt vacker, lika älskad med fel och förtjänster och en lika outtömlig guldgrufva att ösa ur för den konstnärliga skaparlusten. Då drömde man helst om allt det där i en fransk bondby eller i skuggan af Firenzes gamla palats. Men nu börjar konsten trifvas här hemma — till en viss grad åtminstone, och konstnärerna också. De senare, de som blifvit riktigt stockholmiserade, ha slagit ned sina bopålar i de mera pittoreskt belägna stadsdelarne, där gatorna orma sig uppför bergsknallar mellan stämningsfulla gamla hus, på hvilkas fasader seklers vintrar och somrar etsat en säregen patina, mellan lutande plank och så godt som hängande trädgårdar, bakom hvilka staden rullar ut sin stora fondkarta af vatten, kajer, parker och husmassor. Det var däruppe på högsta bergskrönet, i ett hus, smyckadt med torn och trappgaflar à la gammal riddarborg, som Idun här om dagen, med sin oskiljaktiga kamera i handen, ringde på hos artistparet Georg och Hanna Pauli. Deras nu pågående vackra utställning hade nämligen gifvit oss en lika osökt som kärkommen anledning att störa dem i deras privatlif, och vi hade under vägen förberedt oss på att möta deras eventuella invändningar mot vårt fotograferingsförslag med hela styrkan af vår journalistiska bevisföring. Efter en älskvärd skärmytsling, ty älskvärdhet är något, som utmärker konstnärsfolk i allmänhet och det artistpar, hvarom här är fråga, i synnerhet, erhöllo vi det önskade raedgifvandet, och därefter bar det af uppför många trappor till ateliern, ty den rätta milieun skulle vi förstås ha kring porträtten. Därinne dansade oktobersol mellan väggarna, och sol lyste från den stora, ännu ej färdiga midsommartaflan — hvitklädda flickor, i färd med att smycka majstången — på hvilken duk Georg Pauli för närvarande målar, och hvars smekande motiv är hämtadt från de båda artisternas sommarbostad i Mälaren. Medan kameran som bäst höll på att riktas, öppnades dörren och en af de små Paulisterna stack in hufvudet och uttalade önskvärdheten att få. veta, hvarför pappa och mamma egentligen skulle fotograferas. »Jo, därför att svenska folket vill se, hur pappa och mamma se ut,» kom det från fadern, som iklädd penslar, palett och målarblus, framför den stora duken pröfvade en lämplig konstnärsattityd för Iduns och svenska folkets räkning. Att den andra bilden, som framställer den utmärkta konstnärinnan i hennes milieu — hemmet — präglas af en lika varm som fin
Källa: Project Runeberg ·
