Idun: 1899

IDUN 1899. 'Ä -ÿf >ÄSSl Visst icke genom någon förväxling af grundtal och ordningstal, som man på sina håll påstått, utan rätt och slätt af den enkla anledningen, att det är skiftet a.f hundratal, som praktiskt berör oss, icke skiftet af århundrade. Detta »18-hundrade» har ju nu följt oss i hela vårt lif. Det har vuxit samman med oss, med vår glädje och vår sorg, med vårt arbete, med våra minnen, med vår längtan och vårt hopp. Hvarje dag ha vi hört det och sagt det och skrifvit det. Det var liksom litet högtidligt hvar gång vi skulle begynna att säga och skrifva nytt årtal, och vi skrefvo ofta fel till en början. Men det gick snart öfver, vi blefvo vana vid ombytet — och så följde ju alltid det gamla »18-hundra» med! Men att nu säga farväl till det också, det blir — nej, kan det verkligen gå för sig! Seklet — århundradet?! Ja, vid ett eller annat högtidligt tillfälle ha vi nog nämnt det, men högst få så ofta som en gång i veckan i genomsnitt, de allra flesta knappast en gång i månaden. Någon förtrolighet har icke utvecklat sig, än mindre någon kärlek. Snarare har det varit en smula ironi och bitterhet med i talet om »vårt upplysta århundrade», »vårt framskridna århundrade», »vårt humana (?) århundrade» o. s.v. Jag för min del har inte varit alldeles fri från en viss afvoghet mot detta halft främmande väsen. Kanske beror det på förargelse öfver dess opposition mot hundra-talet, som det vid alla möjliga och omöjliga tillfällen vill vara före. Rätt som det var kom det och gjorde sitt näsvisa 19-tal gällande, medan vårt ärevördiga 18 ännu satt på sin rättmätiga tron och regerade oss i stort som smått! Nej, århundradena kunna skifta när helst de behaga; vi människor skola för det mesta knappast märka det engång ! Men öfvergången från »18 hundra» till »19 hundra» — det blir en allvarsam affär! Jag vill inte engång tala om alla de blanketter och meddelanden och brefpapper med påtryckt 18.., som komma att tillspilloges. Hvarje dag och hvarje timme komma vi att erinras om den stora förgängelsen; vårt hela lif blir upp- och nedvändt. Vi få svårt att hålla reda på minsta sak, som har något med tideräkning att göra, till och med vår egen och våra barns ålder, för att nu icke Nu slocknar stickan. Sara ligger länge vaken. Hon lider af indigestion. Emellertid svärmar hon för det hvita pulfret, som en gång skall göra det välsignade matätandet onödigt. Jag tillåter mig uttala mina sympatier för fröken Backfisch. Det blir nog ett godt exemplar, bara hon blir genomstekt. För all del, tro ej, att jag plagierat ur den afskyvärda »kväsarmarschen». Jag hatar all kväsarrolighet. Men apropos — fröken Backfisch är musikalisk. Hon älskar särskildt »kväsarvalsen» och Beethovens ess-dur-symfoui. FRÅN KRIGSSKÅDEPLATSEN I SYD-AFRIKA: »DET SISTA BREFVET». Ingenting är svårare än att välja en bra man, om icke möjligen att välja en bra hustru. J. J. Rousseau. >Trår du till en himmelsk brudgum, stackars barn, hvart bär din färd? Skall din blyga längtan gäckas eller nå sin drömda värld ? » Hon kämpar tappert med tanken, som gycklar fram »hans» bild, och läser poemet med serafiskt lugn till slutet. Då slår hon igen boken med en hastig liten smäll och lägger åsido aftonens högre läseinsats. »Zarathustra» tas nu fram. Det nyss mustaschprydda föremålet för hennes svärmeri har sagt, att hvar tänkande människa bör läsa Nietzsche. Hennes »bästa vän», som hon anförtrott sig åt, har lånat henne boken, medan vännens pappa är bortrest. Sara läser några sidor; det är inte så lätt att förstå, men så mycket begriper hon, att det är »vådligt stiligt». Hon kväfver några gäspningar och antecknar på omslaget ett lämpligt citat, som hon skall så där liksom händelsevis använda, när hon är hans moitié i »Folkdansens vänner». Hon lär sig det utantill, dunkar sig med Zarathustra i hufvudet, för att det skall sitta kvar, hvarefter hon anser sig kunna ta ihop med den »lifvade» boken. Blad efter blad vändes; hon är alls inte sömnig; det är så spännande. Ett par sidor, som hon flyktigt genomögnar, anser hon sig böra hoppa äfver. Det är en röst inom henne, som starkt lockar till att läsa om det, men hon tar bara om hälften och segrar mot det öfriga. Lyckligtvis har hon sparat en del chokladpraliner att mugga på. Tyst, rörde inte mamma på sig därinne? Behändigt släcker hon lampan och lägger undan böckerna. Nej, allt är åter stilla; ingen kommer. Hon har tre vaxtändstickor. Medan två brinna ut, läser hon, sittande i sängen, ut kapitlet. Den tredje ägnar hon åt ett stycke Rydberg till: »Maria drömmer i rosengård, Därute är träldom och våld och kif, En döende värld af synder mätt, Därinne drömmer om evigt lif, Om frid på jord...» NÄR INTRÄFFAR SEKELSKIFTET? H UR KAN MAN väl tvista om denna enkla sak? Den borde väl vara alldeles oomtvistlig ! Skall jag ha 10 kronor, sä är jag väl icke till freds, förrän jag har fått den tionde ; skall jag ha 100 kronor, sä nöjer jag mig inte med 99, och skulle jag ha 1900 kronor (ack, att det vore så väl!), men-bara hade fått 1899, så skulle jag naturligtvis kräfva en till. Att det 1900-de året måste höra med till det nittonde århundradet, det måste väl vara lika klart som att 2 och 2 är 4. Hvaraf kommer sig då, att man tviflar och tvistar och tar fel? FRÅN KRIGSSKÅDEPLATSEN I SYD-AFRIKA : DRABBNINGEN VID ELANDSLAAGTE.