Idun: 1899

ÎDUN 1899. — 4 — •v:.;,. FRÅN DET NYA GRAND HOTEL. KAFÉET. MATSALEN. säger Erik. (Samma känsla går igen hos Strindbergs Gustaf Vasa, fastän naturligtvis klädd i helt annan dräkt.) Lidners känslofulla Erik har ett allt för lättrördt hjärta, det bidrager till hans olycka: »Att, som jag har gjort, med känslor kronan bära, Det är att störta sig och folkets otack nära.» Han måste bli tyrann, om han skall kunna hålla sig kvar vid makten. »Vid Gud, jag blifva vill barbar!» utropar han. Det är hos figurerna i detta skådespel tårögd sentimentalitet öfver hela linien. Man gråter och mördar och fäller en tår på den mördades stoft. Johan III :s ord, då han tar kronan från Erik, äro betecknande för stilen: »Hur rör mig ej hans fall! Jag vet han var barbar, Men han olycklig är, han rätt till tårar har.» Likaså den mördade Svante Stures änka, som räcker Erik giftdrycken. Hon »ömmar för hans öde» och yttrar bland annat, att »den största oväns fall med tårar skådas bör.» Lidner föregår senare diktare med att till det historiskt gifna foga fritt uppfunna konflikter. Ett drama måste ju ha en intrig, och det var för skalderna ej alltid nog att fånga de intressen, som representerades af Erik och hans omgifning, och ur dessa intressens inbördes brytning skapa en dramatisk konflikt. De som behandlat Eriks historia i dramatisk och romanform ha i regeln undvikit just detta sätt att förklara händelserna och i stället tagit sin tillflykt till småintriger och hemmagjorda konflikter och låtit de kända historiska händelserna framgå ur dessa. Hos Lidner älskar Nils Sture konungens syster Sofia. Johan vill begagna sig häraf för att vinna den unge Sturen för sina planer, han öfvertalar sin syster att söka förmå Nils till affall från konungen, men Sture förblir sin konung trogen och blir ändå af denne misstänkt och mördad, oskyldig till det brott, man sökt förleda honom till. Vida längre är intrigen drifven i Sellmans »Kung Erik», där en hel rad ogynsamma omständigheter föra kungen i olycka — vida mer än hvad hans egen karaktär eller karaktärslöshet gör det. Den drifvande kraften är här en tysk öfverste i Eriks tjänst. Tysken har fått en korg af den stolta Brita Sture, Nils Stures syster, Eör att hämnas vill han störta Sturen, som redan förut är föremål för kungens misstankar. Kungen inbillar sig nämligen, att Sture är förälskad i Karin Månsdotter. Sturen fängslas, Karin är oförsiktig nog att af ren barmhertighet skicka vin och frukter till honom, kungen får se en bricka med dylikt, anser denna omtanke om fångens välbefinnande som ett bevis på en otillbörlig förtrolighet de båda emellan, drar sin dolk och rusar ursinnig i väg att mörda rivalen. Eriks död åstadkommes sedan på så sätt, att Brita Sture för att hämnas mordet på sin fader och sina bröder smusslat en bägare giftblandadt -vin in till den fångne konungen. Denne blir i det samma frigifven af kung Johan, hans maka och barn anlända, lifvet 1er på nytt emot honom och dem alla. Då fattar han händelsevis bägaren för att läska sig — och dricker giftet. Något dylikt intrigspel —- där slumpen spelar så stor roll ■—• förekommer ej i de öfriga Erik XIV :dramerna. Beskows version af ämnet är dramatiserad historia med Schiller som närmaste förebild. Eriks död sker äfven där till följd af en intrig och utan Johans vilja — det är påfvens nuntius Possevinus, som lockat Johan till att utfärda en dödsdom och som styr om, att den blir skyndsamt utförd, kungens kontraorder kommer, när domen redan är fullbordad. Börjeson skref med Shakspeare som förebild och i nyromantikens anda med svällande lyrik, praktfulla vers, lidelse och fart i de omväxlande, färgrika taflorna. Hans »Erik XIV» är tvifvelsutan den mest vägande poetiska behandling af konungens person och öden. FIGURER UR SKISSBOKEN. AF RA-FAEL. (förf. till »en passionshistoria».) VI. F RÖKEN SARA BACKFISCH är sexton år. hon bär i hvardagslag mörk jackkostym med bjärt väst, mycket omsorgsfullt knuten halsduksrosett och matroshatt. Hennes ljusa fläta hänger ned åt ryggen; dels har hon en smula svårt att helt skilja sig från barndomen, dels har »han», som hon tror sig beundra i all hemlighet, sagt, att hon borde heta Margareta, tilläggande, i det han bjöd henne armen ut till buffeten: »Mein schönes Fräulein, darf ich wagen meinen Arm und Geleit Ihr anzutragen?» Sarah Backfisch läser på studenten med den bestämda föresatsen att en gång förvärfva en professur; för öfrigt afskyr hon studier och är anhängare af fröken Keys åsikter om kvinnan, särskildt sedan hennes tant sagt, att talet om moderlighet är oanständigt. Samma skriftställarinnas uttalanden om patriotismen sluter sig Sarah helt till, på samma gång hon åhör alla historiska tal från Renberget å Skansen och, blek af hänförelse, med ögon som små springbrunnar, sjunger med i »Hör oss Svea» och »Hjältar, som bedjen». Först när Sarah går och lägger sig, vaknar läslusten, helst man förbjudit henne läsa på sängen. Har ej yngsta syster somnat, mutas hon, och en mörk skärm hänges för lampan. Hon har tre böcker i famnen, när hon stiger i säng: Viktor Rydbergs dikter, Nietzsche, nota bene Zarathustra i någon svensk, förkortad upplaga, samt den »lifvade» boken. Rydbergs dikter är andaktsboken. Hon börjar med den och läser: »Arma Psyche, född bland skuggor, här i jordelifvets dal, Längtar du till ljus och frihet, till det skönas ideal.» Hon har ingen näsduk hos sig, men torkar tårarne med lakanet och fortsätter: