Idun: 1899

IDUN 1899. ty snön är ^ djup... och ni, stackars stadsbor, ha då, aldrig några riktiga öfverplagg!» log tant. »Och jag ber dig ursäkta, min lilla flicka, att jag gör dig detta besvär,» tilläde hon, »men jungfrur kunna aldrig sköta sa ömtåliga saker, de förstöra blommorna med spaden.» Ingrid lofvade att göra sitt bästa, ehuru hon inom sig undrade, om hon verkligen skulle finna några blommor — de måste ju ha frusit bort! Men hon utelämnade naturligtvis bottinerna såsom onödiga, till dess tant knackade på fönstret, då hon sprang förbi, så att hon måste vända om efter dem. Ja, de behöfdes verkligen, när man steg af den uppskottade vägen och sjönk ned i snön. Men vantarna märkte inte tant att hon glömt, ty det utvisade stället i trädgården doldes af några höga buskar. Ingrid skottade försiktigt undan snön, hvarf efter hvarf, och så tog hon till händerna. Jo — där framstack verkligen några mörkgröna blad... en hel grupp men, o! hvad det sved i fingertopparna! ... hon ångrade verkligen, att hon inte tagit vantarna, men blygdes för att vända om efter dem också. »Kan jag hjälpa fröken?» hördes då plötsligt en röst tätt bakom henne. Ingrid vände sig hastigt om — och vare sig det kom af öfverraskningen eller kylan, så sprungo i hast ett par skära »julrosor» upp på hennes egna kinder. — »Kandidat Walther?! — men hur har ni kommit hit?» utbrast hon ofrivilligt, mera öppenhjärtigt än artigt. »Inte så underligt häller!» svarade den tilltalade med ett glädtigt skratt, i det han skakade hand med den unga flickan. »Vi tillbringa julen ute på Oxelvik i år, ty mina yngre bröder, som äro sådana »sportsmän», nöjde sig inte med mindre, när det kom snö, och vi tycka allesammans mycket om landet.» »Är Oxelvik beläget i den här trakten ?» Ingrid hade trott det ligga på andra sidan om staden. »Nej, det. ligger alldeles här i grannskapet — det är Oxelviks tak, som sticker upp därborta ur björk-' dungen . . . Och fröken tillbringar' juldagarna härute på Lillå? — min syster nämnde något därom. — Men hvad söker fröken för dolda skatter här i snön, om jag får fråga?» tilläde den unge mannen. »Julrosor — men tror kandidaten att det kan finnas blommor under snön?» »Det tror jag! — låt mig bara få hjälpa till! Edra fingrar tåla inte vid sådant här.» Ingrid såg på sina eldröda fingrar och var tacksam för hjälpen; och efter några ögonblick var hon nära att göra ett utrop af öfverrasknig, ty en rik tufva af blommor, hvita och skimrande som själfva snön, mötte hennes blickar. »Hvad tant skall bli glad! Hon är så ifrig om sina julrosor,» sade Ingrid och plockade riu en hel hand full. När hon reste sig upp, föllo ett par ur knippan. Kandidaten tog upp dem... »Men kanske att jag inte behöfver återlämna dem?» sade han leende* » då här är så stor rikedom på dem ändå?» »Det^ kan jag inte tro, att tant Märta har något emot, då hon har så många,» svarade Ingrid skälmskt och hjälpte så kandidaten att fästa dem i knapphålet. Så började de tala om andra ämnen, mest angående julen. Ärnade fröken Ingrid fara till julottan ? — Ja, hon* ville så gärna, men visste inte, om tant Märta lyckats anskaffa skjuts — ty hon hade ej hästar själf. »Kanske att jag får komma och hämta? En liten slädfärd kan ju dessutom, i och för sig vara treflig, då fröken är på landet?» Ingrid var grufligt tacksam —- hon trodde dock knappast, att tant Märta själf vågade resa ut, men man kunde i alla fall framställa det vänliga förslaget. Kandidaten gick med in; och så blef det uppgjordt, att han skulle hämta Ingrid, som sedan skulle stanna öfver frukosten på Oxelvik. »Jag visste inte, att du kände grosshandlarns,» sade tant Märta senare; »eljes kunde jag ha sagt dig, att de voro härute, hvilket jag hörde i går.» »Jag har varit bjuden hos dem ett par gånger i höst, och kandidaten var händelsevis hemma då. Grosshandlaren har varit ungdomsbekant med pappa.» Tant Märta hade satt julrosorna i ett blomsterglas på bordet bredvid sig. »De äro nästan vackrare i år än vanligt — ingen enda har tagit skada,» sade hon med ett tonfall i rösten, som hade hon talat om lelvande varelser. »Det är underbara blommor,» sade Ingrid, som också fått stort intresse för dem. Tant Märta log, i det hon fortfarande betraktade dem, och det spred sig ett ljust skimmer öfver hennes anlete, som nästan kom det att synas ungt. »Det var också en julafton, som jag såg dem för första gången,» sade hon, »— jag var lika gammal som du! Jag fick en hel knippa...,» så höll hon upp, och blicken blef drömmande och inåtvänd, som hade hon talat till sig själf mera än till deii unga flickan vid sin sida. »Många vintrars snö har fallit sedan dess,» tilläde hon sakta. — 4 — Det for fen så underlig känsla genom Ingrids själ... Tant Märta hade ju också en gång varit en ungdomsfrisk flicka som hon själf — det hade hon inte tänkt sig in uti förut !... hade haft samma känslor, samma erfarenheter och förhoppningar; och kanske föreföll det den gamla alls inte sa längesedan ? —- Hur skulle det val vara, när Ingrid själf en gång med en sjuttioårings blick skulle se tillbaka på sin ungdom ?... på denna julafton ?... — den tanken hade aldrig fallit henne in förr! Med ens stod framtiden för henne som en lång, okänd saga, en sväfvande dröm, ett dunkelt frågetecken... Hon kände på en gång lifligt, att det fanns något gemensamt mellan tant Märta och henne själf, något som ovillkorligt drog henne till den gamla; och följande ögonblickets impuls sprang hon fram och slog armarna om gummans hals och kysste henne. Den gamla såg upp — först kanske något öfverraskad, men det låg något så varmt och förstående i blicken, att det föreföll Ingrid, som hade den sett rakt in i hennes hjärta. Hon kände sig i sin tur öfverraskad, en hastig rodnad for öfver hennes ansikte och hon vände sig åt sidan. De hade en riktigt angenäm julkväll på tu man hand, den gamla och den unga. Ingrid såg med nöje, att tant fann kudden vacker, samt värderade hennes mors gåfva. Ingrid öppnade nu sina egna julklappar från hemmet,fdem de båda gemensamt beundrade. Och så voro där ett par paket till, med tant Märtas ännu prydliga handstil — det ena innehöll en liten vacker boa, alldeles modern ; det andra, som var mindre, tycktes innehålla en bok. Men hur kunde tant ha gissat det? Det var ju ett vackert »poesi-album», just sadant som hon önskat sig, för att däri samla små dikter eller citat från vänner och-bekanta. Så gick aftonen fort, och julsupén lämnade häller intet öfrigt att önska. Ingrid blef alldeles lagom i ordning följande morgon, till dess bjällerklangen hördes på gården. Färden till kyrkan i den mörka morgonen, med stjärnhimmeln uppöfver och gfindrande ljus äfven härnere från de jordiska boningarnas fönster, bragte redan en sann julstämning i sinnet, och julgudstjänsten i en landtkyrka har därtill en särskildt högtidlig anda Under hemresan vid full dager fick Ingrid tillfälle att beundra trakten i dess vinterdräkt, som ofta kan vara nä.stan så vacker som sommarens; och i den täcka villan på Oxelvik blef hon hjärtligt mottagen. Efter ett par angenäma timmar hos dess vänliga invånare, vände dock Ingrid tillbaka till sin värdinna, som hon ej alltför länge ville lämna ensam. Efter middagen, medan tant tog sig en stunds hvila, satt Ingrid framför brasan och bläddrade i jultidningar och böcker. Då märkte hon, hvad hon ej sett förut, att det stod någonting skrifvet på ett af bladen i hennes nya poesi-album. Där läste hon nu följande lilla vers, skrifven med gifvarinnans egen stil : Ej lifvet i vår värld är dans på rosor blott, — dock trifvas rosor här, att våra hjärtan lifva! Om vi i ungdomsvår dem vårda rätt förstått, De blomstra för oss an, djupt under vinterdrifva. Det föreföll Ingrid, som om alla de öfriga, oskrifna bladen liknade hennes egna, kommande år — hvad skulle de väl innehålla ? rosor eller törnen ? säkert bådadera. .. Men nu kom tant Märta ut igen, så att Ingrid fick tacka henne, och sedan sutto de länge och språkade, hvarunder den unga flickan fick höra mången skildring från forna dagar. Annandagen på eftermiddagen blef. Ingrid åter hämtad till Oxelvik; och ehuru hon först tvekade att ånyo lämna den, gamla, som själf ej kunde resa ut i kylan, så ville dock tant Märta på inga villkor, att hon skulle afstå från det erbjudna nöjet. Och Ingrid kände härvid ännu lifligare än förut, att det främst var för sitt eget nöje, hon blifvit bjuden till sin tant, mera än för att blott vara henne till sällskap. När Ingrid, efter dessa angenäma och minnesvärda juldagars slut, den påföljande morgonen åter kom till stationen för att resa till staden, väntade där ett bud från Oxelvik, som lämnade henne en stor bukett af julrosor! Ingrid började åter sitt arbete med förnyad kraft och spänstighet, men . hon tyckte sig efter dessa tre (lagar ha blifvit nästan lika många år äldre — äldre i utveckling .. . Lifvets vår låg bakom henne och soim marens rosor hade börjat spira. Och hon tyckte sig nu förstå äfven dess höst och vinter bättre än förut; de unga,, ha framför sig, hvad de gamla ha bakom sig — det är egentligen hela skillnaden ! Eljes är det samma kretsgång, och människohjärtat är i grunden alltid sig likt, äfven om de yttre omständigheterna växla. Ingrid kände, att det kan gå en underström af ungdomsvärme, äfven där kinden är blek och hyn vissnad, och .att det gifves minnen och känslor, som lefva friska, ännu under många vintrars snö! EN PENNANS MAN BORTGÅNGEN. F. Hedlund foto. MAURITZ RUBENSON. M AURITZ RUBENSON, en af vårt lands mest bemärkte journalister, afled i förra veckan å akademiska sjukhuset i Upsala, där han intagits för att undergå en operation. Mauritz Rubenson, som föddes i Göteborg 1836, var son till en sockerbagare därstädes och ägnade sig till en början åt faderns yrke. Gubben Rubensons konditori var .samlingsplatsen för en del af den tidens Göteborgs-litteratörer, och däraf kom det sig, att unge Mauritz, som ofta lyssnade till deras diskussioner, fick lust att själf försöka sig i vittra idrotter. Han gjorde också några ansatser på det dramatiska skriftställaregebietet — ansatser, hvilka alls ej slogo illa ut och följaktligen uppmuntrade honom till fortsättning. Hur det var, kom han från vitterheten in i tidningspressen och där fick han sitt framtida arbetsfält. Ägande i hög grad den israelitiska racens lifliga intelligens och ett vaket öga, särskildt för alla företeelser på det praktiska lifvets många områden, blef det hans uppgift att som resekorrespondent till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, hvilken han från och med 1865 tillhörde som fast medarbetare, skildra utställningar, industriella anläggningar, järnvägsbyggnader o. d. I denna egenskap fick han på sin lott att i alla riktningar genomfara vårt land, äfvensom att göra långresor genom Europa och Amerika, skildrande med liflig och sakrik penna allt, hvad som kom inom hans synkrets, »Handelstidningens Flygande» blef den betecknande benämningen på hans rundt Sverige gärna sedda och omtyckta person. Hans intresse för allmänna frågor blef i fäderne staden vederbörligen uppskattad, så att han efter hand kallades till stadsfullmäktig och invaldes som ledamot i en mängd kommittéer och föreningar af kommunal och merkantil natur. Hjärtegod, vänfast och nobel i allt sitt görande och låtande, hade R. förskaffat sig en stor och honom uppriktigt tillgifven vänskara, af hvilka han djupt saknas. Närmast sörjes den aflidne af maka och flere barn samt af bröder. »RESEÄFVENTYR». O MRÖSTNING-EN i »Reseäfventyrstäflingen» har så utfallit, att n :r Y »Flickor på h j u 1 ridt» erhållit eu öfverväldigande majoritet af de insända rösterna. »S c a n i a» torde därför ge sig tillkänna för redaktionen för prisets — 50 kr — öfversändande.