Idun: 1899

— 5 IDUN 1899. fi ■ . * 3^2^'- C:;.v _ PRESIDENTEN LOUBET LÄMNAR VERSAILLES EFTER VALET. har aldrig kunnat förmås att lämna de enkla förhållanden, med hvilka hon vuxit samman, och sonens framgångar ha visserligen gladt hennes modershjärta, men ej kunnat kasta ens en strimma af fåfänga in i hennes barnafromma sinne. Den bild, vi återgifva af den hederliga kärngumman, är helt nyligen tagen, nu efter sonens senaste upphöjelse, och man ser henne där stå utanför sitt landtliga hem, iklädd den franska bondkvinnans traditionella blåa klädeskjol och hvita mössa. « FEÅN HÄNDELSEENA i PABIS, hvilka ju ännu dag från dag med spänning följas af all världens blickar, bjuda vi tvänne bilder, som böra kunna intressera. Den ena är en interiör från presidenten Faures dödsrum, med bädden där han drog sin sista suck vid foten af en staty af Bepubliken. Vår andra illustration återger scenen i det ögonblick, då den nyvalde presidenten Loubet åkande lämnade Versailles omedelbart efter valet. SJUKLINGAR OCH DERASOMGIF-NING. FÖR IDUN AF ERNY. (forts. o. slut.) D ET GIFVES åt sjuklingen stundom en »uppmuntran», som är grufligen på tok. Han vet nog, hur klen han ser ut, och så kommer en välment bekant, slår honom på axeln och utbrister med en flyktig blick på patientens ansikte: »Ah, du ser ju rätt kry ut, gamle gossel» Det måste på den sjuke verka som en ironi, det inger honom strax tanken om besökarens likgiltighet för den enklaste observation, och han känner sig sårad' af den kallsinnighet, som döljer sig under det oriktiga, nonchalanta omdömet. Den sjuke saknar icke själfkritik ifråga om sjukdomens utveckling. Därför lider han framför allt, då de personer, som han håller mest af och af hvilka han väntar mest, sakna blick för det klara faktum. Det är verkligen en sanning, att den närmaste omgifningen sällan följer riktigt med den sakta fortskridande förändringen till det sämre i en sjuklings tillstånd. De se honom dagligen och stundligen och märka ej öfvergångarna. — »Han ser icke klenare ut i dag än i går,» heter det ofta helt välment och tröstesamt. Men patienten både ser och känner försämringen. Han begär inga beklaganden, men han begär så att säga rättvist erkännande. Att man icke ser, hvad han själf ser och känner, väcker den så lätt slumrande, evinnerliga tankegången : »de bry sig icke så mycket om mig, ty då skulle deras öga vara skarpare.» Genomskådar han yttrandet som en välment lögn, då är det om möjligt ytter värre, ty framför annat längtar han efter ett ömsesidighetstillstånd af det innerligaste förtroende. Hvad skall man då göra med en dylik krångelmakare? Exempelvis ett af kärlek fyldt modershjärta borde väl aldrig ta miste om rätta utvägen; då det följer sina naturliga instinkter, går det alltid på rätt stråt. Men i alla fall, se här ett rådgifvande svar på frågan, hvilket kan gälla för litet hvar: var öppen samt observant, så att den sjuke känner den intresserade, sympatiska blicken ända in i själen — och gjut mod och tröst i hans sinne . . . gör det allra helst med religionens härligaste hjälpmedel ! Vid starkt utbildade nervösa och neurasteniska sjukdomar, då patienten är ytterligt känslig för hvarje intryck, lider af svårmod, ängslan och tvångsföreställningar, kräfves den finaste och ömsintaste observation på snart sagdt alla företeelser i hans lynne och själslif. Skall något godt kunna uträttas för honom, måste han känna sig innerligt förstådd i en mängd sjukliga, för omgifningen vanligen obegripliga idéer, hvilka, om de ej beaktas och på förståndigt sätt afledas, kunna föra till sinnesförvirring. Pårent andlig väg kan rådas fullständig bot för det onda, hvaremot medicin och »lugnande medel» hjälpa platt intet. Sympatikurer äro här ej blott på sin plats, utan absolut nödvändiga. Ett starkt, friskt, ömt medkännandesinne utöfvar en väldig suggestion på den sjuke. Af tanklöshet och brist på energi att sätta sig in i den sjukes tanke- och själslif affärdar man hans besynnerliga »nycker» med en viss likgiltighet eller åtminstone förströdd uppmärksardhet, då man ej gärna kan inse, att det hänger så vidare mycket på dessa »nyckers» tillfredsställande. Det är griller, som gå öfver, tänker man. Ja, men de göra det ej, om de ej på det rätta sättet skingras i tid. En svårt nervsjuk person, hvars förnuftiga tankar och flitiga, intellektuella arbete ingåfvo omgifningen den bestämda uppfattningen, att han omöjligen kunde ha några tendenser till själssjuklighet, led i själfva verket af fixa idéer och monomanier, hvilka voro en outhärdlig plåga för honom själf, så mycket mer som han härutinnan icke kunde meddela sig med någon och blifva rätt förstådd. Då en sådan sjukling har en synnerligen lättuppfyld önskan, bör man strax stå till tjänst, äfven om man ej fattar, hvarför han fäster sådan vikt vid en obetydlighet. Man bör i dylika fall aldrig efter eget tvärsäkert förstånd underskatta, hvad man icke begripér. ^ f Den nämnda personen låg och tittade på några stora röda bokstäfver, hvilka syntes på en tidning, till hälften instoppad i en väska på väggen midt emot hans bädd. Slutligen kunde han ej slita blicken från de hypnotiserande röda bokstäfverna. Blundade han, så såg han dem, öppnade han ögonen, så drogos dessa oemotståndligt till bokstäfverna. Med kallsvetten på pannan försökte han stafva ihop dem, det blef olidligt, men han var' för svag att stiga upp och dölja bokstäfverna. Då bad han en anhörig i rummet bredvid taga bort tidningen och angaf orsaken till sin begäran. »Bokstäfverna, jaså, det var konstigt — — jaha, strax 1» blef svaret i en ton, som illa dolde den meningen, att hans bön var bara pjoller. Den blef icke heller uppfylld, den glömdes för sin förmenta betydelselöshets skull bort, och den sjuke fick ligga där ännu länge och stirra sig förvirrad på de röda bokstäfverna, medan hans rekvirerade hjälpare hade gått ut i ett ärende. Hans sedermera upprepade anhållan väckte nästan litet förargelse, beledsagad af några välmenta, men kruttorra råd och föreställningar: han skulle inte vara så där otålig, då det gällde rakt ingenting — hvilken förnuftig människa brydde sig om några bokstäfver — det var väl omöjligt att tänka sig etc. Just omöjligheten för de närmaste att »tänka sig» det och det var för den sjuke den största plågan. Det var en mängd af skenbart obetydliga företeelser, hvilka till båtnad för hans lugn så lätt kunnat undanrödjas, men hvilka icke läto »sig tänkas» af den i öfrigt vänliga och tillgifna anhörigkretsen. För den nervöst öfverspände blir så lätt omgifningens icke kunna detsamma som icke vilja förstå honom, och detta nedstämmer honom mycket. Då en begäran är så lätt uppfylld, att man blott behöf-PRESIDENTEN LOUBETS MOR, MARIE MARGUERITE NICOLET.