Idun: 1899

Il N:r 98 (673). HLltlSTRERAD TIDNING FOR • KVINNAN OCH ■ HEnnET LÖRDAGEN DEN 9 DECEMBER 1899. 12:te Årg. PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR : Iddn .......................................... kr. 5: - Iduns Modetidn.med planscher OCH HANDARB. — » 5: - Idnns Modetid. utan pl. » 3: - UTGIFNINGSDAGAR : HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG träffas säkrast kl. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. LÖSNUMMERPRIS : 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. N. P. ÖDMAN. NTALET AP DE skönlitterära föreningar, som under de senaste decennierna bildats af studenter vid vår nordsvenska högskola, är sannolikt mycket, mycket stort. Åtminstone under min Upsalatid, hvilken inföll i slutet af 1870- och början af 1880-talet, existerade en hel del sådana där föreningar, hvilkas medlemmar en eller annan gång i månaden samlades vid ett glas punsch och en cigarr för att roa hvarandra med de senaste alstren af sitt författareskap och för öfrigt samspråka i frågor af estetiskt intresse. Själf var jag för min ringa del med i en dylik förening. Gladt och trefligt hade vi, och på sämre nöjen kunde man sannerligen offra en ledig kväll, mon de impulser, som där gåfvos, blefvo dock icke af någon större betydelse för vår litteratur. Om jag undantar två, en, hvilken gjort sig känd både såsom själfständig diktare och kanske framför allt såsom öfversättare af åtskilliga bland den slaviska litteraturens mera framstående alster, samt en, hvilken på vårt språk tolkat en hel rad moderna spanska, portugisiska och italienska författare, sa hafva vi alla — och kanske väl det -—- öfvergifvit vår gamla kärlek för att odeladt ägna oss åt embetsmannens, lärarens eller journalistens mera prosaiska värf. Så gick det med vår förenings män och så har det nog också gått med de allra flesta andras både före och efter. Ett lysande undantag bildar det »Namnlösa samfund», som 1860 bildades i Upsala på initiativ af Lorenz Dietrichson och som 1863 framträdde inför allmänheten med ett band »Sånger och berättelser af nio signaturer». Väl fanns, som naturligt är, i denna samling åtskilligt mer eller mindre omoget, men bortsedt härifrån står dock som ett oförnekligt faktum kvar, att aldrig har en samling unga studenter, i vårt land åtminstone, gjort en mera löftesrik debut än de, som dolde sig bakom de nio signaturerna. Hvad ynglingarne lofvade, det hafva männen ärligen hållit, ity att de trots all inbördes olikhet helt enkelt gifvit färgen åt ett helt skede i vår litterära utvecklingshistoria. Pör att styrka detta påstående behöfs ingenting mer än att nämna namnen Ernst Björck och Daniel Klockhoff, Edvard Bäckström och Carl Ludvig Östergren eller bland de ännu lefvande Carl Snoilsky och C. D. af Wirsén samt sist, men icke sämst, Nils Petrus Ödmän, hvilkens älskvärda drag . gsmu W¥ Wmmm : iÊlÊÈÊÊSk wm mm mm WM WÈBÊm återfinnas här bredvid, tecknade af en hans dotter. Ödman bidrog till de nio signaturernas »Sånger och berättelser» med en humoresk »Min första kondition» af Pelle, hvilken humoresk numera åtminstone torde allmänt räknas till det yppersta, Ödman någonsin skrifvit. Denna 'i sitt slag verkligt klassiska skildring af en nyblifven gymnasists vedervärdigheter, då han skall under sommarferierna på ett bruk borta i Värmland fungera som informator för ett par själfsvåldiga scholares ifrån Karlstad, råkade emellertid vid sitt första framträdande att från visst håll blifva föremål för en lika orättvis som nedgörande kritik Detta var mer än den ytterst finkänslige Ödman; kunde tåla, och hela tio år dröjde det, innan han ånyo vågade uppträda inför en större allmänhet. Denna gång skedde det i »Göteborgs-Postens» spalter, där hän skref några med mycket bifall mottagna reseskildringar från Frankrike. Och sedan han väl känt på sig att hafva verkligen slagit igenom, Lief han en ganska flitig medarbetare i tidningar,tidskrifter och kalendrar, Jag erinrar särskildt om de förträffliga bidrag såväl på vers som prosa, hvilka han lämnade till Johan Grönstedts efter 1870-talets förhållanden rent storslaget anlagda månadsskrift »Nu», och äfven om åtskilligt hvad han senare skrifvit i »Vårt Land», där han allt från tidningens början varit en regelbunden medarbetare. Det mesta af hvad han sålunda publicerat i den periodiska pressen har han sedermera i reviderad och ofta nog förkortad gestalt utgifvit i bokform, ^ och att han så småningom blifvit en allmänhetens förklarade gunstling, visas bäst däraf, att hans böcker ofta nog måst tryckas i flere stora upplagor och att hans förläggare nu ansett tiden vara inne att bjuda på en vald, rikt illustrerad samling af hans »Svenska minnen och bilder». Ödman förtjänar också mer än de flesta den popularitet, som kommit honom till del. Han har nämligen den ytterst sällsynta förmågan att, när han är disponerad, kunna skrifva så, att han på en gång intresserar alla, oberoende af deras ålder och bildningsgrad. Jag förgäter exempelvis aldrig från min första kondition, hvilket jubel det bade bland gamla och unga väckte, när jag en afton vid kvällslampan ur Ödmans då nyss utkomna »Ungdoms- och reseminnen» föredrog hans gamla, då temligen bortglömda skildring af s i n första kondition. Jag fick under några månaders lopp till allmän glädje läsa den högt om och om igen, och fanns det ingenting nytt till hands, så var det antingen Fritz Reuter eller Pelle Ödman, LEKTOR N. P. ÖDMAN VID SITT SKRIFBORD. EFTER EN PENNTECKNING AF HANS DOTTER.