Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 — - pp| pj i ■ '"P*''"'v#' Iflfp? äSfeSas '-”■WP -.-••• •' > •■' *; . *k T A den blomsterh ü'l.i da ALEXANDER-STATYN PA SENATSTORGET I HELSINGFORS. mande kvällen, och jag bredde ut mina vingar och bar ljudet in mot land, men det nådde aldrig fram, hade förtonat och dött redan på halfva vägen. Han ropade, tills rösten svek honom, då smög sig en arm kring hans hals och en stämma hviskade i hans öra: »Käre Alli, det kan ändå inte höras, låt oss hellre tala litet med hvarandra, medan vi kunna. Hvem vet, hur länge detta isstycket kan bära oss och sen» . . . hon ryste och tryckte sig intill honom. Han såg på henne, tills hans ögon fylldes med tårar, och hviskade med bruten röst : »Min brud, min unga brud.» Jag sväfvade in mot land för att se, om ingen räddning möjligen kunde komma därifrån, men ej en människa syntes, alla hade dragit sig in i sina hyddor, och från fönstren i Sätergården utströmmade ett varmt och gästvänligt ljussken. Då jag kom tillbaka, fann jag dem båda tätt omslingrande hvarandra, men deras bleka ansikten voro vända upp mot stjärnorna och buro liksom ett återskimmer af dessas stilla, höga glans. Så hörde jag henne säga: »Min älskade, hur lyckliga och tacksamma kunna vi icke vara, att detta ej hände blott en af ossl Nu behöfva vi aldrig, aldrig skiljas.» »Gud ske lof,» hviskade han, i det han böjde sitt mörka hufvud och slog armen än fastare om henne. Jag kunde ej uthärda att stanna hos dem längre, utan ilade bort ut öfver det mörka, oroliga hafvet. — Ett nytt åsklikt dån kallade mig tillbaka. Med snabba vingslag stormade jag nu åter mot land. De två människobarnen och hela deras lilla ö voro försvunna, i stället var där en nattsvart kittel, hvarest några smärre, lösryckta isstycken flöto kring, men hvari äfven några af himlens stjärnor återspeglades. De hade således sjunkit ned i det mörka djupet, svarta böljor hade slagit igen öfver dem, de funnos ej mer. » Vindens röst dog bort i en matt klagande hviskning, och i den gamla furans täta, tunga grenar susade det en underbart gripande, svårmodig sorgmusik. Signild. EN LANDSSORG I BLOMMOR. E NDAST ETT FOLK, som under långa år vant sig att nödgas uttrycka sina tankar och känslor på nåarot sätt, som är oåtkomligt för dem, som makten hafva, torde kunna falla på den tanken att genom hyllningen åt en af sina monarker ådagalägga sin missräkning med en annan. Alexander II var den mest afhållne af alla Finlands storfurstar. Han tryggade dess konstitutionella frihet genom att sammankalla landtdagen och utfärda en landtdagsordning, och vid alla tillfällen gaf han prof på den särskilda tillgifvenhet, hvarmed han var fästad vid sitt finska storfurstendöme. Till åminnelse däraf restes för några år sedan på Senatstorget hans staty. Det är denna, som nu varit föremål för en i sitt slag enastående blomsterhyllning. Hvarje dag komma från alla delar af Finland nya friska blomsterskördar. Där ligga jättekransar, som kostat flere hundra kronor, och där stå små enkla blomkrukor, för hvilkas inköp »änkans sista skärf» måhända gifvits ut. Ty sådan är stämningen nu i Helsingfors inom alla samhällsklasser, att ingen vill stå utanför den medborgerliga opinionsyttringen. Det sägs, att det var en ung arbetaredotter, som en natt fäste den första kransen på laggudinnans sköld. Sen dess ha kransarna blifvit flere för hvar dag som gått. Och kring statyn står — snart sagdt dygnet om — en tät krets af åskådare med allvar i minerna. Här om dagen växte skaran i en hast till åtminstone tio tusen. Ett rykte hade kommit ut, att studenterna skulle sjunga vid stoden. Och på några timmar fylldes hela Senatstorget med folk, som med blottade hufvuden åhörde sången. VÅRA ILLUSTRATIONER. EN SÄLLSYNT FAMILJEGRUPP bjuder Idun i dag bland sina bilder, nämligen en släktkedja af fem leder i rätt uppstigande följd, hvilka alla lefva och nu på en gäng suttit för fotografen. Den äldsta af dessa kvinnor, som således är mormors mormor, hemmansägareänkan' Lisbet Persdotter i Wigge by, Bergs socken i Jämtland, har uppnått den höga åldern af nära 97 år och ända till för ett par år tillbaka spunnit och förrättat andra kvinnliga arbeten samt har ännu, ehuru kroppsligen försvagad, alla sina sinnesförmögenheter i behåll. Hennes dotter, som på taflan står bakom henne, är 71 år, dotterdottern därbredvid 42 år, dennas dotter 20 år och den sistnämndas lilla dotter — barnbarnsbarnbarnet — som sitter i hennes sköte, är 5 månader gammal, de 4 senare släktlederna allesammans friska och duktiga. Den ifrågavarande stammodern har inalles haft 102 afkomlingar, af hvilka dock några aflidit. I lifvet har hon ock en syster, som är 93 år gammal. I denna socken finnes för öfrigt en mängd åldringar, däribland en änka, som är års-EN FAMILJEGRUPP PÅ FEM SLÄKTLED.