Idun: 1899

IDUN 1899. 4 — •Ka* mxåm MZ2 »s^:v. - mildras af de lugnande och lyftande naturintryck man erfar, då man, flyende feberatmosferen och det all beskrifning trotsande kosmopolitiska lif, som utvecklas där inne, uppsöker en plats på terrassen, som vetter mot Atlanten. Nedanför utbreder sig oceanens oändlighet, och blicken går in i drömmarnes tysta, stora rike. En bäfvande, men lycklig längtan fyller själen, och man hör en dämpad melodi från de breda vågornas orkester, som spelar vid stränderna, kring klipporna, kring stenblocken. Natten närmar sig. Knappt har man sett konturen af ett skepp teckna sig mot den svafvelgula horisonten och ett rödt eller grönt ljus glimma på vattnet, förr än mörkret faller öfver hela taflan. Men alltjämt spelar hafvets orkester. Då får man lust att höra dess toner på närmare håll. Man tar vägen fram förbi de stora hotellen genom en nätt, liten stadsdel, där ljusen redan begynna tindra i fönstren, och slår in på en bred chaussé, bélyst af det elektriska ljusets månsken. ' Snart hör man oceanens sång starkare och starkare. En hängbro, och under den skummar det hvitt. En bränning slår upp öfver bron och dess skum sköljer ditt ansikte. Framför dig stiger plötsligt en spöklik jettekontur upp ur hafvet, ur det oändliga mörka. Där öfverst tronar madonnan. Det är »jungfruklippan» — Rocher de la Vierge. I århundraden ha bränningarna tumlat kring denna skrofliga, fantastiskt formade klippa, utan att kunna rubba den, och folket, som bor bakom i den trefna, på bergshöjderna uppkrupna staden, sofver lugnt, ty det vet, att så länge den heliga jungfrun vakar där öfverst på klippan, stadens bålverk mot denna sida af oceanen, skall hon hålla stånd mot naturens starkaste våld. Det är därför man med sådant lugn hör stormarnas och bränningarnas vilda sång i det lyckliga Biarritz, TVÅ HÄDANGÅNGNA STORMÄN. HJALMAR NATHORST. T VÅ STORMÄN på det praktiska arbetets område ha de senaste dagarne skördat: Hjalmar Nathorst gick först hädan, strax efter följde Jean Bolinder. Bägge hade nått en hög ålder efter en rik lifsgärning. F. d. professorn och föreståndaren för Alnarps landtbruksinstitut Hjalmar Otto Nathorst ailed den 7 dennes i Lund, 7 7 ^j> år gammal. Professor Nathorst har utvecklat en mycket betydande verksamhet i syfte att föra vår landthushållning framåt. Och det är icke blott som landtbrukslärare och som flitig författare, utan äfven genom mångfaldiga initiativ, råd och rekommendationer i fråga om privata landt-JEAN BOLINDER. hushållningsföretag, som han anvisat vägen för vårt jordbruk in på nya banor. Han var också ovanligt väl utrustad för denna sin lifsgärning. Hans far, J. T. Nathorst, var sekreterare i- landtbruksakademien under tjugu år och räknades som en af de främste banbrytarne för en ny riktning. Och den nu aflidne hade därjämte haft till lärare Edvard Nonnen, det rationella landtbrukets grundläggare i Sverige. Hjalmar Nathorsts lärareverksamhet börjades vid Väderbrunns landtbruksskola i Södermanland, fortsattes vid Dagsholm på Dal, och från 1861 till 1886 var han föreståndare för Alnarps landtbruksinstitut. Han var fader till arktikern professorn A. G. Nathorst — porträtterad i Idun n:r 14 — hvilken nu planerar expeditionen för Andrées efterforskande. En ännu högre ålder, 86 år, hade grundläggaren af de nu världsbekanta Bolinderska verkstäderna, ingeniör Jean Bolinder, uppnått, då han den 9 dennes gick hädan. Tillsammans med sin för sju år sedan aflidne yngre broder, Carl Gerhard, anlade han år 1845 den affär, som sedan skulle få en så ingripande betydelse för hela vårt industriella lif. Jean Bolinder räknas särskildt till förtjänst, att han hos oss åstadkom väckelsen till träbearbetning med maskiner och sålunda kan anses ha gifvit upphof till hela vår nu så storartade mekaniska snickeriindustri. Flertalet af våra stora norrländska sågverk äro också — hvad maskinerna angår — utgångna från »Bolinders», och Bolinders spisar — ja, dem känner hvarje svensk husmoder! Jean Bolinder deltog mycket flitigt i Stockholms kommuns angelägenheter och var medlem af stadsfullmäktige samt flere dess afdelningar ännu mot slutet af 80-talet. Han var dessutom ledamot af Vetenskaps- och Landtbruksakademierna samt af styrelsen för Tekniska högskolan. E. Bergman foto. SVEASALEN FÖRE BRANDEN.