Idun: 1899

il I { r |iIUlSTREPAD yTlDNI NO OCH • HEMMET FOR • KVINNAN N:r 88 (663). LÖRDAGEN DEN 4 NOVEMBER 1899. 12:te Ârg. PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: Iddn ..................-.............................. kr. 5: — Iddns Modetidn.med planscher OCH HANDARB. — » 5: — Iddns Modetid. utan pl. » 3: — UTGIFNINGSDAGAR : HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. LÖSNUMMERPRIS : 8 ÖRE. REDAKTOR OCH UTGIFVARE: FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION : KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. KOMMISSIONÅRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING.ai-lm tel 6147- R1Ks1646' Stockholm, Iddns Küngl. Hofboktryckeri. WILHELMINA FAHLCRANTZ, FÖDD VALERIUS. V**‘ •,. v Dahllöf foto. PORTRÄTT TAGET VID FYLLDA 80 ÅRS ÅLDER. |ET FINNES ett litet rörande poem af den gamle skalden Johan David Valerius: »Till min hustru vid tvänne barns graf. » Den forne glade vissångaren var gammal vorden. I sin Lingdom högt uppburen och beundrad af sin samtid, hade han så småningom börjat glömmas. De vittra striderna i århundradets början hade gifvit äfven honom sår, hvilka han, med sitt blida, känsliga och för striden föga anlagda lynne, kände smärtsammare än de måhända förtjänade, och äfven i andra hänseenden hade han fått sin beskärda del af lifvets bitterhet. Men i liemmet ägde han rik ersättning. I det äktenskap, hvilket han vid några och fyrtio års ålder ingått med sin mer än tjugu år yngre maka, hade en blomstrande barnskara växt upp. Ej mindre än sex, både i inre och yttre hänseende begåfvade, barn omgåfvo med innerlig kärlek den dyrkade fadern. Dock äfven här skulle han drabbas hårdt. En häftig farsot bortryckte samtidigt tvänne nnga, fagra döttrar, den ena adertonårig, den andra femtonårig. På årsdagen af de båda döttrarnas död grep den gamle skalden ater den länge bortlagda lyran och sökte i ett litet, vemodigt gripande skaldestycke trösta sin af sorgen nedböjda maka. »December återkommit, min Aurora! Det känns, som när han hälsade oss sist; Det känns, som skulle vi på nytt förlora De älsklingar, vi redan .en gång mist.» »Ja, min Aurora, offren voro dyra. Och hård var pröfningen att undergå; Men vördom den, som lämnat oss de fyra, Då han åt himlen förbehöll de två.» Den äldsta af dessa kvarlefvande fyra*, och hvilken han i poemet särskildt karaktäriserar som »den barnsligt nöjda» och »ljufva», var Wilhelmina, då en blomstrande sjuttonårig ungmö, nn en vördnadsvärd gammal farmor, som i dessa dagar ingått i sitt nionde decennium. En och annan mycket gammal stockholmare torde från slutet af 30-talet och början af 40-talet minnas »gubben Valerius», en ovanligt högrest åldringsgestalt med klassiskt regelbundna anletsdrag, stora mörka, vemodiga ögon och böljande silfverhvitt hår, där han då och då syntes på hufvudstadens gator, vanligen under armen ledande sin äldsta dotter Wilhelmina, hvilken han älskade att kalla sin »Antigone». Några år efter den ofvan nämnda sorgliga familjetilldragelsen flyttade Valerius, sedan han som pensionsmässig lämnat statens tjänst, till Upsala, där familjen vistades, medan ende sonen aflade sina akademiska examina. Den älskvärda och särskildt i musikaliskt hänseende begåfvade familjen mottogs med öppna armar af den tidens litterära och konstälskande Upsalakretsar, och där gjorde äfven äldsta dottern bekantskap med sin blifvande make, d. v. teologie professorn, sedermera biskopen Christian Erik Fahlcrantz, äfven han en märkesman i vår litteratur. Äktenskapet ingicks 1847, och redan ett par år därefter kallades professor F. som biskop till Västerås’ stift. Den unga professorskan lämnade med sin make det lilla hemmet vid Dombron i Upsala för att som stiftschefens maka intaga en mera bemärkt och mera fordrande plats. Icke så få torde ännu lefva, hvilka med vemodig saknad minnas den tid, då makarne Fahlcrantz hade .sitt hem i det urgamla biskopshnset i Västerås och där i rikt mått utöfvade både hjälpsamhetens och gästfrihetens dygd. Det gick så lätt att känna sig hemmastadd i dessa stora, gammaldags rum, där alla väggar voro täckta af taflor, med hvilka den konstälskande värden, själf tillhörande en konstnärssläkt, älskade att omgifva sig. Det rådde en patriarkalisk, på en gång obesvärad och fln ton i detta estetiskt anlagda hem, hvars dörrar så välvilligt npplätos, och där hög och låg mottogs med samma vinnande hjärtlighet. Värdens esprit och fryntlighet i förening med värdinnans blida älskvärdhet och betydande musikaliska begåfning — denna senare ett fädernearf — bidrogo att göra samkvämen i detta biskopshus till minnesrika högtidsstunder. Och ej minst bland de små i samhället, de ringa och fattiga, hade den milda, okonstlade och deltagande biskopinnan många uppriktiga vänner. Genom biskopens död 1866 upplöstes detta hem, och änkan flyttade några år senare till sin födelsestad Stockholm, där hon allt sedan dess varit bosatt. Biskopinnan Fahlcrantz tillhör de kvinnor, för hvilka hemmet — först fädernehemmet och sedan det egna hemmet — betyder så mycket, och hvilka därför själfva betyda så mycket för hemmet. Dotter till en berömd man och maka till en annan berömd man, har hon med äkta kvinnlig anspråkslöshet ställt sig i skuggan, men på samma gång, då det gällt att träda fram och representera, förstått att göra detta med äkta kvinnlig takt och älskvärdhet. Det finnes kvinnor, öfver hvilka åren synas hafva mindre makt än eljes, hos hvilka blicken är klar och sinnet ungdomligt, trots det snöhvita håret, hvilka, trots all hjärtats ödmjukhet, utgöra medelpunkten inom sin familjekrets och sin närmare omgifning. En sådan kvinna är den, hvars bild i * De öfriga voro en före medelåldern bortgången son samt tvänne döttrar: den ena den för några år sedan aflidna bekanta målarinnan Bertha Valerius, och den andra friherrinnan Adelaide Leuhusen, bekant både inom måleriets och särskildt musikens område. dag pryder vårt blad, och på hvilken fadernskaldens karaktäristik »den barnsligt nöjda» fortfarande äger sin tillämpning. Djup och äkta kvinnlighet, hjärtegodhet, anspråkslöshet och förnöjsamhet samt — måhända just på grund af dessa egen skaper — ännu i höga ålderdomen en ovanlig sinnets ungdomlighet och själens hälsa utmärka den gamla dam. som just i dessa ' ■JP® Æê-WILHELMINA FAHLCRANTZ ÅR I860. EFTER EN PENNTECKNING.