Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 dagar, i kretsen af barn*, barnbarn, anhöriga ocb vänner samt på alla håll omgifven af den mest oskrymtade vördnad och tillgifvenhet, firat sin åttioförsta födelsedag. E. A. B. K vinnofrågan och kulturströmningarna. ETT BIDRAG TILL KVINNOEMANCIPATIONENS HI-STORIA. AF I. A. DAVIDSSON. FORTS. FR. FÖREG. îf:R. I CKE SÄLLAN förekom hos germaner och kelter skiljsmässa efter ömsesidigt samtycke. Enligt den gamla keltiska lagboken Senchus mor (den visa lagen) knnde makarne skiljas efter ömsesidig öfverenskommelse. Men efter kristendomens införande ändrades detta. Det bestämdes nu, att mannen skulle äga rättighet att skilja sig från hustrun, såvida hon gjort sig skyldig till äktenskapsbrott, men kvinnan ägde ingen som helst rättighet att skilja sig från mannen, om han gjort sig skyldig till detsamma. -j* Hos de öfriga folken i forntiden hade mannen rättighet att förskjuta sin hustru, när han behagade, och utan godtgöreW; han kunde sälja henne som slafvinna, om han så fann för godt. Men bland germanerna kunde mannen ej förskjuta hustrun, såvida hon ej begått äktenskapsbrott. »Han jagar då,» säger Tacitus, »den brottsliga makan nt nr byn, naken och med afklippt hår, och hvarken genom skönhet, ungdom eller rikedom finner en sådan kvinna en mani» Hos våra nordbor på Island gick man under forntiden så långt i fördomsfrihet, att man till och med medgaf kvinnan rätt att själf fordra skiljsmässa. La gens motiv är särskildt att lägga märke till. »Ingen», säger nämligen den isländska lagboken, »är förpliktad att dela sin tillvaro med en annan mot sin egen vilja 1» Kvinnan betraktades nämligen bland germanerna liksom mannen som en individ, och det är egendomligt för den germanska kulturen och det germanska skaplynnet att i allt öfverordna individen öfver samhället, hvaremot den österländska kulturen och den österländska andan så mycket som möjligt söker befrämja det helas välfärd äfven med uppoffring af den enskildes lycka. Den germanska andan är individualistisk, den grekisk-romerska, som mottog sina viktigaste strömningar från orienten, var socialistisk. Den förstnämnda såg i kvinnan liksom i mannen individen, den senare såg i kvinnan endast ett redskap till samhällets upprätthållelse och ökande. Det är denna högre och sannare uppfattning af kvinnan, som karaktäriserar hela den germanska kulturen, ur hvilken kvinnans emancipation framsprungit. I den mån den grekisk-romerska kulturen höjde sig under medeltiden, förbättrades kvinnans ställning bland de kristna folken ; särskildt sökte lagens handhafvare att skydda kvinnornas intressen. Under inflytande af den grekisk-romerska1 kulturen, som vann insteg bland germanerna med kristen- * Af de fyra sönerna är den äldste filosofie doktor och chef för den välkända bokförläggarefirman Fahlcrantz & C:o, den andre framstående landskapsmålare, den tredje skolman och den yngste länsnotarie i Södermanlands län samt rådman i Nyköping, hvarjämte han helt nyligen innehade första förslagsrummet till borgmästaretjänsten i sin födelsestad. f I Irlands kanoniska lagbok, som tillskrifves den helige Patrick, läses följande: Non licet viro dimittere uxorem, nisi ob causam fornicationis». domens införande, hade nämligen uppfattningen af kvinnans natur i hög grad deklinerat, och i sammanhang härmed försämrades äfven hennes ställning. Hon ansågs ej längre för ett mannen öfverlägset väsen, som ägde samband med himmelen, hon var den leda förförerskan, som fört synden in i världen. Denna förändrade uppfattning af kvinnans natur inverkade äfven på hennes ställning i samhället. Med kristendomen infördes sålunda bland de germanska folken, där kvinnan förut varit i det närmaste lika fri som manneii, den österländska regeln, att kvinnan i allt skall vara mannen underdånig, såsom vi hafva sett den få sitt uttryck i »Manus lagbok» eller i Pauli bref, där kvinnan uppmanas att vara »sin man underdånig». Och ej nog med att hon skulle lyda sin man, hon skulle äfven vara dennes manliga släktingar underdånig. Så stod enligt den »burgundiska lagen» änkan under sin äldste sons domvärjo, så snart denne hade fyllt 15 år, och liksom fordom i Indien och Grekland, måste hon hafva denne sin sons samtycke för att få ingå giftermål eller gå i kloster. Ingen kvinna, som var vasall i ett kungligt län, kunde ingå äktenskap, utan att hafva sin faders, sin länsherres och sin konungs samtycke. Ja, länsherren kunde utan hennes samtycke bortgifta henne med hvem han behagade, så snart hon blott var fyllda 12 år. Enligt våra gamla svenska landskapslagar var kvinnans ställning under medeltiden ännu sämre än enligt de sydgermanska. En kvinna fick enligt dem ej köpa eller sälja öfver en örtugs eller ett öres värde, och hon fick ej vittna i annat mal, än då det gällde, huruvida ett barn var födt lefvande och inom elfte månaden. En hustru kunde agas af sin man, men han fick ej slå henne »i ölbänk» eller sa att blodvite uppkom. I öfverensstämmelse härmed säger den franske riddaren Beaumanoirs lagbok från 1300-talet: »Hvar och en äge rättighet att slå sin hustru, när hon ej vill lyda hans befallningar eller förklarar hans tal för osanning, såvida han gör det med måtta och utan att hon däraf tager skada till lif eller lem!» Vi se sålunda, att kvinnans ställning under medeltidens första skede bland de germanska folken var synnerligen tryckt. Men i den mån den germanska kulturen höjer sig på bekostnad af den grekisk-romerska, som vunnit terräng genom kristendomens utbredande, se vi, huru allt flere förbättringar i lagstiftningen göras till förmån för kvinnan. Särskildt gjorde Englands sasiska invånare under Alfred den stores regering ett viktigt framsteg i denna riktning. Den unga flickan upphörde nämligen nu att vara ett bytesvärde för fadern; hon fick gifta sig af egen fri vilja och kunde ej utan dom förskjutas af sin man; öfver sin egendom och husets nycklar ägde hon själf att råda. Sedan aktningen för kvinnan som personligt väsen, hvilken fått sitt uttryck i dessa lagförbättringar, en gång åter blifvit väckt hos de germanska folken, kunde den ej så lätt hejdas, och den nådde slutligen sin kulmen med riddarväsendet och chevaleriet. Ty chevaleriet under medeltiden får väl anses vara direkt framsprunget ur den germanska andan af aktning för kvinnan såsom varande af en högre natur än mannen. Kvinnan representerade för riddaren inbegreppet af det ljufva, sköna och ädla, men på samma gång svaga och bräckliga. Därför svor han att skydda henne och bar hennes färger i striden mot våldet och orättvisan såsom en skyddande talisman. (Ports.) Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO N ÄR BETTY OCH JAG FÖRSTA GÅN-GEN VORO I PARIS.» UPPTECK-NING UR MINNET EFTER KNUT ALM-LÖF AF ANNA WAHLENBERG. J A, DET VAR DÅ DET, när Betty och jag reste till Hamburg, men kommo till Paris,» sade Knut Almlöf, och de unga ögonen i det gamla ansiktet lyste med en särskild glans liksom alltid, då han talade om sin hustru. »Vi hade under ferierna blifvit bjudna af en bekant sjökapten att resa med hans fartyg till Hamburg, där vi skulle studera teater,» fortsatte han. »Och i fall kassan möjligen räckte till, skulle vi också fara till ett par andra närbelägna städer och taga kännedom om deras dramatik. Men när vi gått omkring några dagar i Hamburg, fingo vi tag i en del tidningar, som berättade om, hvilken lysande repertoar teatrarna i Paris lagt sig till med, och hvilka strålande stjärnor, som uppträdde där. Vi sago på hvarann, och den oförnöjsamma mänskliga naturen tittade fram ur bådas våra ögon. »Det vore allt annat det,» suckade Betty. »Skulle tro det,» svarade jag. Och sedan vi för skams skull stridt en hel dag mot den mänskliga naturen, gick jag bort och telegraferade till min svärfar, Deland, ni minns, efter hans välsignelse och ett lån för en parisersejour. Svaret kom, så fort det kunde komma, och underrättade oss om, att ett resekreditiv i en af den stora världsstadens banker stod till vår disposition. Välsignelsen läste vi mellan raderna, och så gåfvo vi oss af. Det var tidigt en morgon vi anlände till nordbangården i Paris, fingo tag i en droska och åkte till en god vän, som alltid lofvat att hysa oss, i fall vi någon gång- kommo till världens hufvudstad. Han bodde på en gata ganska långt ofvanför Triumfbågen, och det dröjde om en hel timme, innan vi kommo dit. Men oss föreföll det, som om vi flugit, så fort gick tiden, och så drömlikt skymtade alla härligheter förbi oss. Sedan vi väl kommit fram, blifvit välkomnade och fått en bit frukost, hade vi heller ingen tanke på annat än att komma ut i vimlet igen, fastän vi knappast sofvit en blund på natten i den skakande kupéen. Och ut gingo vi arm i arm genom de breda . gatorna och nedåt hela Champs Elysées. »Orkar du gå på teatern i kväll?» frågade jag, sedan vi gått en stund och uttömt vår förtjusning öfver omgifningen. »Ja, visst orkar jag,» sade Betty. »Hvad skulle vi annars göra? Vi ha ju kommit till Paris för att gå på teatern.» Nå, eftersom hon var duktig, så letade vi då reda på biljettkontoret till Théâtre Français. Men för att skona oss den första kvällen, då vi kunde ha rättighet att vara trötta efter resan, beslöt jag att köpa oss ett par riktigt bra biljetter, där vi skulle sitta lugnt och bekvämt. »Två biljetter på parkett, så nära scenen som möjligt,» sade jag till biljettförsäljerskan. Denna tittade litet stort på mig och frågade om igen. Och som jag trodde, att hon hade svart att. förstå min franska, upprepade jag min begäran högre och tydligare och med så god accent jag kunde åstadkomma. Det hjälpte. Hon gaf mig mina biljetter, visade mig småleende på en karta öfver teatern, att de voro alldeles intill scenen, frågade mig ännu: en gång småleende, om jag ville ha dem, och tog småleende emot pengarna. C3-nl«loi©caal3 vid 1897 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.