Idun: 1899

7 — IDUN 1899. 355® ?**•%! t.P& feJmÄ! ' . K^JfcSiàSi pmip fùOM • .- ■> mm*. i *»i' T7~—:: i *,r■ «hë.sï « ss?* pä att i frid och kärlek diskutera en fråga, som — om du också inte anser henne äga någon betydelse för dig — du väl ändå måste medge är intressant, då ju millioner och åter millioner både af de döda och af de nu lefvande hållit och hålla den för den allra viktigaste af alla.» »Ja, men då jag inte alls vill tro. Jag tycker, att det är — ursäkta uttrycket — rent af fånigt att tro på någonting, som man aldrig i evighet kan få någon verklig kännedom om. Tro, att änglar och andar och allt det där är här i rummet nu och höra allt hvad vi säga — tro att —» »Vänta, min lilla vän! Om jag nu ändå skulle bevisa för dig, att tron spelar en utomordentligt stor roll i ditt lif, att du tror på mycket, på alldeles oerhördt mycket och till och med på sådant, hvaraf hela din frid och lycka beror, att du bara tror det, säger jag, inte alls absolut säkert vet någonting om det, hvad skulle du då säga?» »Jag skulle säga, att min gubbe inte har sin like i att bevisa allt, både möjligt och omöjligt, men att, om han också bevisar aldrig så, att jag tror, så tror jag det inte ändå. Låt höra ändå för ro skull dina bevis.» »Tror du eller vet du, att det^finns ett land, som heter Amerika?» »Det vet jag, naturligtvis.» »Hvaraf vet du det?» »Men, Axel lilla, nu tycker jag, att du är rolig. Det måtte väl hvarenda människa veta, att det finns ett land, som heter Amerika.» »Nej, däri tar du fullkomligt .miste. Så långt ifrån, att hvarenda en vet det, är det millioner — barn och negrer och tibetaner och tunguser m. fl. — som inte alls ha någon aning om ett land med det namnet. Och af alla de andra är det endast ett mindretal, som af egen erfarenhet vet, att Amerika finnes till, utan de flesta tro det endast, tro det på grund af hvad de läst och hört af andra, och till denna kategori hör du, min lilla Elin.» »Ja men, kära gubben min, om hvarenda människa — nej, jag måste väga på orden, märker jag — om nästan alla människor eller åtminstone många, många tusental, säga och tro och veta en och samma sak och ingen enda säger någonting däremot, då måtte man väl i alla världens dar ha rättighet att säga, att man vet den saken, om man också inte har tagit i den eller sett den eller —» »Nej, det bestrider jag på det bestämdaste. Om du hade lefvat på Ivopernici tid, skulle du i likhet med hvarenda människa på den tiden ha sagt och trott och trott dig veta, att jorden står stilla och solen rör sig, och du skulle antingen medlidsamt ha ryckt på axlarna åt den, som varit af en annan åsikt, eller kanhända med den okunniga och fanatiska hopen ha ropat ditt: ’Korsfäst!’ öfverhonom. Men nu lefver min lilla gumma på en annan, mera upplyst tid, och nu förklarar hon helt bestämdt, att hon vet, att solen, relativt taget, står stilla och att jorden rör sig, men om jag riktigt hårdt skulle ansätta dig, är jag alldeles viss på, att du inte skulle kunna nöjaktigt bevisa, att det förhåller sig så — hvilket i parentes sagdt också är svårare, än mången anar — och du skulle till sist nödgas erkänna, att du alldeles icke med bestämdhet visste det, ty därtill fordras, att din kunskap om saken skall vara, såsom det heter i Ribbings Grundlinier, ’apodiktiskt viss eller allmängiltig och nödvändig’. Nej, du bara TRO. SKISS FÖR IDUN AF TIRO. * A J EN, KÄRE AX-IVI EL, det visste du ju, redan innan du friade till mig. Och dagen före bröllopet kommo vi ju öfverens, att ingendera skulletvinga den andres samvete — det måtte du väl komma ihåg?» »Du lilla älskade, ologiska krushufvud !» svarade hennes man, auditor Alling, »här är ju inte alls fråga om att tvinga någons samvete, utan vi hålla ju bara A. Blomberg foto. FRÅN HÄSTUTSTÄLLNINGEN : DE PRISBELÖNADE TAXAMETERDROSKORNA FRAMFÖR ALHAMBRA. A Larsson, foto. DET PRISBELÖNADE FÖRSLAGET TILL STEN STURE-STODEN I UPSALA. från hästutställningen: götlandshästen olle med ekipagi vudvillkor för täflingen var uppställdt, att vid monumentets anordning konstnären skulle tillgodogöra den ståtliga, 9 meter höga porfyrkolonn, som aflidne norske statsrådet Astrup redan för flere år sedan skänkte studentkåren. Hr Lindberg har nu löst sin uppgift så, att han ställt kolonnen på ett högt granitpostament och placerat hr Sten snedt framför kolonnens bas. Kompositionen är ungdomligt djärf, men imposant. Det är- icke en fredlig universitetsgrundare, utan en af tidens oro uppfylld folkkämpe, som man här se bistert blicka fram under den bredskyggiga hjälmhatten. Den vänstra handen hvilar på kolonnafsatsen, medan den högra griper ett fast tag om lifbältet. Man ser honom i krigsrustning: ringbrynja, vapenrock och en kort ärmlös pälskappa. Emot den krönta pelaren hvilar den trebladiga skölden och på pelarbasens baksida erinra några löst uppstaplade fredliga emblem : bokrullar, folianter och lager,'om hans kulturella storverk. — Det porträtt af den unge mästaren, bildhuggaren Erik Lindberg, som vi samtidigt bringa, skall äfven helt visst intressera vår läsekrets. Efter en glänsande studentexamen, inskrels han vid Fria konsternas akademi, där han år 1897 på våren förvärfvade den kungl. medaljen för sin statyett »Varpäkastaren», hvilken sedan inköpts af konungen. Under fyra års tid har han för öfrigt idkat trägna studier som sin faders elev; för erik lindberg. närvarande uppehåller han sig i Paris för att under de närmaste åren å Tassets bekanta atelier vinna ytterligare utbildning i sin konst. På Svenska konstnärernas förenings pågående utställning deltager han med flere vackra arbeten, bland hvilka särskildt en dekorativ lampa i brons förtjänar att framhållas.