Idun: 1899

— 3 — IDUN 1899. FRÅN GOETHES BARNDOMSHEM. Med anledning af goethejübileet den 28 aug. GOETHE VID 69 ÅRS ÅLDER. »TAeN 28 AUGUSTI 1749, om middagen LJ på slaget 12, kom jag i Frankfurt am Main till världen.» Med dessa ord börjar Goethe sin märkliga lefnadsskildring, känd under namnet »Aus meinem Leben. Dichtung und Wahrheit.» Följer så i samma verk en ypperlig framställning af skaldens föräldrar, den kärfve och halsstarrige, men omutligt redbare, kunskapsrike och välmenande fadern, kejserliga rådet Johann Kaspar Goethe, och den fromma, soliga, med känsla, fantasi och förstånd samt fin estetisk smak så rikt benådade modern, »fru Aja», om hvilka båda Goethe med älskvärd gladlynthet kväder: »Vom Vater hab’ ich die Statur, Des Lebens ernstes Führen, Vom Mütterchen die Frohnatur Und Lust zu fabulieren.» Fädernehemmet, vid Grosse Hirschgraben, hvars skyddsande under Goethes tidigaste lefnadsår var den blida, af romantiska ödens skimmer omgifna farmodern, hvilken skalden erinrar sig som en skön, men tärd, alltid prydligt hvitklädd kvinna, till hvars länstol, ja ända till hvars bädd, när hon var sjuk, barnen sträckte sina ystra lekar, beskrifves likaledes med kärlek och pietet, dels sådant det var vid skaldens födelse, dels sådant det gestaltade sig efter den af fadern, 1755, företagna ombyggnaden, i hvilket sistnämnda skick det ännu befinner sig, dragande och lockande GOETHES FÖRÄLDRAR litteraturvänner från alla världens kanter till den gamla ärevördiga riksstaden Frankfurt am Main. Redan till sitt yttre är »Goethehaus» i högsta grad stämningsfullt. Med sin massiva, mässingsbeslagna port, sin på trottoaren utskjutande yttertrappa och sina prydliga järngaller utanför fönstren i bottenvåningen gör det ett intryck af storborgerlig, gedigen välmåga och reservation. Och på samma gång blickar det så välvilligt, vaket och klokt ut i världen med sina många små klara, grönaktiga fönsterrutor, genom hvilka såväl morgon- som aftonsol spelar in i alla vinklar och vrår. De utskjutande öfvervåningarna erinra om »herr rådets» lofiiga förkärlek för stort utrymme, en svaghet, som förmådde honom att vid reparationen eller rättare ombyggandet af hemmet kringgå den nya byggnadsordningen och bokstafligen sätta hela huset på stöttor för att icke nödgas afstå en tum af den kära svängplatsen. Under denna kritiska period var det, som sexåringen Johann Wolfgang och hans småsyskon, jublande öfver den behagliga villervallan i det eljes så strängt ordnade hemmet, klättrade omkring på sparrar och bjälkar, vippade upp och ned på korsade bräder och, trots utspända vaxdukar, smakade takdropp i sina små sängar. I nedre förstugan storma minnena ytterligare in öfver besökaren. Därifrån var det ju den lille i ett obevakadt ögonblick och ett anfall af missriktad verksamhetsifver först krossade alla sina små leksakskärl mot stenläggningen och sedan, uppeggad af de midt emot boende, eljes oförvitligt stadiga bröderna von Ochsensteins ideliga tillrop »Noch mehrl», lät så mycket af husets krukmakargods, som han kunde nå med sina små armar, dansa efter i förödelsens styggelse. Och där börjar den fria, breda och bekväma, genom alla våningarna ledande trappan, som en gång gaf anledning till en häftig scen mellan fader och son, då den senare, hemkommen efter afslutad studietid i Leipzig, helt obetänksamt föreslog, att trappan skulle inskränkas till sina dimensioner och tilldelas en mindre anspråksfull plats inom hemmet, hvilket var som att omildt röra vid herr rådets öga. De värdefulla afbildningar af romerska tornbyggnader, hvilka tillmätas ett så fostrande inflytande på skaldens sinne för antiken, finna vi i en af de trefna, rymliga förstugorna eller svalarna i öfvervåningarna, där familjen företrädesvis plägade vistas under den blida årstiden och genom hvilkas fönster Goethe så mången gång med oändlig trånad blickade ut öfver stadsmurar och vallar, ut i stora vida världen och in i sjunkande sol. Med statvåningen en trappa upp, hvars färgglada kinesiska tapeter, dyrbara venetianska speglar och sidenklädda möbler förklara familjefaderns obenägenhet att i oträngda mål upplåta densamma, är oupplösligen förbundet minnet af den franske grefven Thoranc, riddersmannen med det koppärriga ansiktet, de svarta, eldiga ögonen, det våldsamma, men med järnvilja kufvade lynnet och det värdiga, behagfulla uppträdandet, anförare för de under Sjuåriga kriget i Frankfurt inkvarterade fransmännen och i sin egenskap af fientlig inkräktare och påtrugad gäst ett föremål för det preussiskt sinnade rådet Goethes oöfvervinneliga afsky. Välvilligt stämd genom den älskvärda och förbindliga unga husfrun, som han behandlade med ridderligt galanteri, samt genom sin tyske tolk, som tillika var gudfar och vän i goetheska familjen, sökte grefve Thoranc genom hänsynsfullhet och tillmötesgående afväpna sin mjältsjuke och knarrige värd. Så lät han för att skona de nya tapeterna icke ens spika upp sina kartor på väggarna. Från sitt rikt försedda bord skickade han dessutom dagligen läckerheter till barnen, som läto sig dessa väl smaka, hvarvid dock är att märka, att fru Aja, första gången glace förekom, till de smås bedröfvelse lät hälla ut denna, öfvertygad, att det omöjligen kunde vara nyttigt att få is, om ock aldrig så sockrad, i magen. Vidare hade Johann Wolfgang hos grefven och hans omgifning fri passage och fri talan, hvaraf han, sin natur likmätigt, drog otrolig nytta, och slutligen täflade Thoranc med själfva rådet Goethe i att med beställningar uppmuutra frankfurtermålare af förtjänst. Men allt var förgäfves. När slutligen hertig Ferdinand af Braunschweig, som infunnit sig för att fördrifva fransmännen, af dessa i stället blifvit tillbakaslagen och den från striden återvändande Thoranc vänligt sökte framlocka en lyckönskan från sin värd, gaf denne sitt agg och sin grämelse luft i följande drastiska ord: »Ich wollte, sie hätten euch zum Teufel gejagt, und wenn ich hätte mitfahren sollen.» Hvarpå det kräfdes de båda medlarnas hela diplomatiska fintlighet och takt för att afvända olycka från det gamla brushufvudet. Två trappor upp komma vi från det ansenliga tafvelrummet, smyckadt med målningar af idel frankfurterkonstnärer, in i rådets studerkammare, kring hvars väggar löpa bokskåp med prydliga böcker i franska och halffranska band — latinska skriftställare, italienska diktare, resebeskrifningar, ordböcker m. m. — och från hvars utkiksfönster på gafveln den myndige husfadern bistert spanade och spejade efter sin son mången afton och natt under den period, då det grant målade värdshuset i gathörnet snedt emot och den täcka Gretchen därinne öfvade en fast oroande verkan på den eldige ynglingen. I husmoderns, på andra sidan tafvelsalen belägna rum fängslas uppmärksamheten främst af den blekgröna knyppeldyna, öfver hvilken fru Ajas små fina fingrar i kapp med knyppelpinnarna dansat på en matta af skiraste spetsväf, samt af den respektabla lanterna, vägledd af hvarstvå flämtande talgljus fru rådet från söndagseftermiddagstekonseljer genom gropiga, becksvarta gator trippat hem på högklackade skor, med bindmössa öfver pudradt hår och med ärbart korslagd duk öfver barmen, sådan hon stod och gick i lefvande lifvet och sådan hon i kroppsstorlek myser där uppe på väggen midt emot sin tvärvigg till herre och man. I sängkammaren innanför, den lilla och tysta, medutsikt öfver stora vida världen var det makarnas förstfödde, världslitteraturens héros, under högsommarsol, och en sällsynt lyckovarslande konstellation första gången skådade dagens ljus. Vindsvåningen var helgad åt lekar och studier. I gafvelrummet står en ståtlig dockteater, den julklappåt barnskaran,hvarmed farmodern kort före sin död rågade måttet af sina kärleksgåfvor, som satte Johann Wolfgangs dramatiska instinkter i lifligaste rörelse och som öfvade ett betydelsefullt inflytande på såväl hans inbillningskraft som hans uppfinnings- och framställningsförmåga samt för-GOETHE I YNGLINGAÅREN.