Idun: 1899

IDUN 1899. HiL ALPMILD AG BELL (»LOVISA PETTERKVIST») I SITT SKRIFRUM. EFTER FÖR IDUN TAGEN FOTOGRAFI AF A. BLOMBERG. TILL LOVISA PETTERKVISTS PORTRÄTT. D ET ÄR NÅGOT särskilclt förknippadt med julen framför alla andra hälger. Den har ju sedan gammalt varit förbröd» dringens högtid, den gör människorna goda, glada, öppenhjärtiga, den rycker för några timmar förkonstlingens mask från våra ansikten och låter våra hjärtan klappa af den lyckokänsla, som leder sitt ursprung från julljusens skimmer och barnaskrattens klang inom hemmens väggar. Julen är framför allt de muntra familjefesternas högtid, hvarvid det solida svenska skämtlynnet slår gäcken lös och då livar och en plägar få en liten gadd stucken i sin Achilleshäl, utan att lynnena bli mindre rosenröda för det. En representant, och en fullödig sådan, för just detta fria, breda skämtlynne häruppe på »Heimskringlas panna» är Lovisa Petterkvist, de svenska hemmens afhållna väninna och diktarinna. Det är således icke ett tillfälligt sammanträffande af tid och person, då Idun vid julens gryning träder öfver de svenska hemmens tröskel, med de sympatiska dragen af denna författarinna blickande fram ur sina spalter. Ty hon har sedan länge sin plats gifven inom de svenska familjerna, af hvilkas medlemmar hon tecknat så träffande porträtt, och vid juletid hör hon mer än någonsin hemma i deras kretsar; där intar hon hedersplatsen i soffhörnet eller länstolen, hvarifrån hon berättar sina småstadshistorier eller stockholmsscener, berättar på sitt kärnfriska sätt, medan äpplena stekas i kakelugnen. Tegnér säger någonstädes att »det äkta löjet är en blixt ur själen, som gör den träffade dårskapen transparent.» Till dessa kvickhetens strålkastare hör måhända ej Lovisa Petterkvist; det är oförenligt med hennes enkla, borgerliga natur att sträfva så högt som till den gudaingifna kvickhetens olymp, men där hon vistas inom hvardagsvärldens gränser, ser hennes öga skarpt och på samma gång kärleksfullt. Därför värmer och vederkvicker hennes löje på samma sätt som den sprakande björkvedsbrasan i en hemtreflig herregårdssal. Säkert har den svenska läsvärlden beräknat, att bland årets litterära julflöden någon bok skulle bära Lovisa Petterkvists namn. Ingen har velat sätta full tro till, hvad hon meddelade i slutet af sina i Idun i somras publicerade europeiska resebref att »Lovisa Petterkvist nog ej skulle komma igen vidare.» Men det förhåller sig emellertid så. När Lovisa, Petterkvist jämte sin synnerligen goda väninna, fru Alfhild Agrell, för ett par månader sedan återvände från sin årslånga vistelse i Schweitz, gjorde vi dem en visit och fingo då till vår öfverraskning se, att fru Lovisa ej snört upp sina kappsäckar, emedan hon ämnade fortsätta resan till Jockmock, bara hon hunnit hvila ut litet. Hon längtade s å efter Ruffen. Skrifva? Nej, det ämnade hon ingalunda. Pion hade sagt sitt sista ord. Därhemma väntade henne nu en mängd af husliga plikter, .som hädanefter komme att fylla hennes lif. Ett pennans .verk skulle hon dock ytterligare velat utföra, innan hon för alltid återginge till privatlifvet däruppe i det svenska framtidslandet, och det vore; ten. dramatisering af sina båda böcker. Lovisa Petterkvist på scenen! Tänk er alla dessa roliga typer och situationer i rampljuset och framställda, af goda artister! Fröken Rus.tan vore . som klippt och skuren till fru Lovisas roll. .Skalden Tavaststjerna,. fö,r hvilken fru Lovisa en gång utvecklade sin idé, förklarade, att däri låg en hel guldgrufva förborgad. ............... Nu har fru Lovisa upprepade gånger sökt gifva dramatisk form åt skildringarne, men. påstår att det ej lyckats, henne, ehuru hon har att tillgå hjälp af Alfhild Agrells eminenta sceniska skriftställaretalang. Men måhända, skall det lyckas den .senare, som på allvar ämnar upptaga sitt länge afbrutna dramatiska författareskap, att »sätta Lovisä i scen». . Medan nu den präktiga Norrlandsfrun i sin hemstad vid polcirkeln går att framlcfva lugna, lyckliga år vid Ruffens sida, sitter fru Agrell i Stockholm för att fullfölja den talangrika diktarverksamhet, hvars hittills varande hörnstenar äro skådespelen »Räddad», »Dömd» och »Ensam» samt de ypperliga berättelseserierna »Erån land och stad», »På landsbygden» och »Under tallar och pinier». Hon vill lämna den litteraturintresserade allmänheten ersättning för fru Lovisas afslutade författareskap genom att konstnärligt skildra det djupa och allvarliga i människornas färd ; dock skulle vi mycket misstaga oss, om hon ej därvid kommer att låta något af fru Lovisas fjällfriska humor lysa igenom. Man behöfver endast se henne småle för att finna, hur mycket hon har gemensamt med sin norrländska väninna. Bästa beviset är det porträtt af diktarinnan,. som Idun meddelar i sitt dagsnummer och som är raka motsatsen till fotografens först .tagna plåt, hvilken återgaf ett allvarligt och tankfullt kvinnoansikte, hvars bärarinna ej kunde vara någon annan än fru Agrell, hvaremot den här bildens slående likhet med Lovisa Petterkvist ej torde lämna någon i tvifvel om de båda diktarinnornas andliga och lekamliga syskontycke.