Idun: 1899

— 3 — IDUN 1899. tager återskenet af det högsta ljuset ; huru den gör dem fria och i stånd att gå sin väg rakt framåt i lifvet. Men lögnen, den var ful och svart, som giftiga djur, som smutsen på gatorna, mörkare än natten. Den band människan med snärjande garn, så att hon var tvungen att gå onda stigar. Den lille gossen förstod endast delvis, som barn göra, men han förstod nog för att darrande försäkra, att han ville inte narras, han ville tala sanning, bara han kunde, och så slöto de ett förbund, att hon skulle hjälpa honom och påminna honom. Han stod som en tapper liten man, men segrarna voro icke mycket ärorika i början. Fröken Alm stod honom kärleksfullt och troget bi, och så småningom lärde han sig att gå med vissare steg, men nu var skolan slut och han skulle en lång tid vara hemma, där ingen brydde sig om, hvilket han gjorde, och där »Marie ofta narrades själf». Därför var hans lilla hjärta helt bekymradt, och därför såg han så ängslig ut. Den unga kvinnan böjde sig ned. »Du -skall vara en duktig gosse nu under lofvet, Erik, vill du inte försöka det?» sade hon och klappade den lena barnakinden. »Jo,» hviskade han skyggt, och modern tog hastigt adjö, önskade god jul och frasade bort med sin lille son. I hennes samvete, ty alla människor ha ett samvete, hviskade en röst : »Vänd om och tala med henne om din gosse. Vet du, hvad hon gör för honom? Vet du, att hon arbetar på hvad du icke ens försöker, att han skall bli en god och ädel människa, en man, som du en gång skall bli stolt öfver att kalla din son. Öppna ditt hem, hon har intet. Gif henne med af din julfröjd, du kan ju ändå icke betala, att hon gifver sin andes bästa kraft åt ditt barn.» Men den vackra frun hörde icke ens ljudet af rösten, hon brukade icke höra på det örat. Sidenet frasade, sammeten gnisslade sakta, hon strök öfver sin kind med den nya sälskinnsmuffen och log af välbehag öfver den mjuka beröringen och den egendomliga doften. De små blanklädersstöflarna traskade bredvid henne, men deras ägare teg envist. Hans barnsliga sinne var beklämdt. För hvarje steg han tog bort från skolan kände han sig mera ensam och till sist undslapp honom en snyftning. Modern stannade. »Hvad för slag, pojke, gråter du? Ja, minsann tror jag inte han gråter, hvad nu, fryser du?» »Nej men — men jag vill inte gå ifrån skolan.» Modern skrattade med sina vackra röda läppar och sina hvita tänder. Hon skakade honom lekfullt vid armen. »Men Erik då, se på mig! Du vill väl inte säga, att du är ledsen öfver att slippa den gamla dumma skolan. Nu kan du ju få leka hela dagen och gå ut med Marie och lilla Elsa och köpa julklappar — och tänk se’n allt vackert du får till jul, sablar och trummor, och se, Erik, se, där går en löjtnant. Så ståtlig han ser ut, så skall du också se ut, när du blir stor.» Hon hälsade nådigt på den unge krigsmannen och gick vidare med gossen, som torkade sina tårar vid tanken på de många härligheterna. Fröken Alm stod vid skolfönstret och såg efter dem. Och hon såg den lille Erik försvinna, så som hon sett alla de andra barnen troppa af till sina varma hem, där dörren slöts efter dem och hon stod ensam kvar ute i mörkret. Ångesten betog henne, längtan efter hemmet, efter ett ställe i världen, där de väntade henne, dit hon hade rättighet att gå och få sin del af hvila och omvårdnad, men det fanns ingenstädes, -— ingenstädes ett fäste. Så låg hon timme efter timme och vände sina tunga tankar af och an. Hon hörde flickorna i rummet näst intill börja röra på sig, vakna, hon hörde deras ifriga prat och kväfda skratt, hon visste hvad deras allt högljuddare munterhet gällde och det blef henne ej lättare om hjärtat. Hon steg upp och letade sig fram till fönstret för att draga upp rullgardinen och om möjligt komma undan det tryckande mörkret eller få se en och annan stjärna, men det var förgäfves, den svarta natten stod tätt upp efter rutorna. Hennes rum låg åt en bakgård, och icke ens snön, som fröjdat de båda barnen, tycktes vara i stånd att lysa upp där. Med en suck släppte hon ned gardinen igen, svepte nattdräkten tätare omkring sig och gick tillbaka till sin bädd. Där satte hon sig på sängkanten, strök eld på en sticka och tände ljuset. Nu såg hon åtminstone inte mörkret. ' Hon hörde barnen därinne sjunga sina skolsånger. Eätt som det var stämde de upp den gamla morgonpsalmen, som hon hört så ofta under terminen : »Din klara sol går åter upp...» Klart och tvärsäkert sjöngo de, som efter beständig öfning. De väckte alla stridiga känslor till lif i hennes hjärta, vrede, förtviflan, bitterhet. Kunde de inte låta bli att sjunga så här dags ? Hon fick ju ingen ro, ingen ro. Och så den psalmen, när det var så becksvart natt — men så småningom gjorde deras säkerhet, den visshetens öfvertygande kraft, som låg i orden, intryck på hennes oroliga själ. Hoppet kom flygande med tonerna dit in. Det lade tillsammans sina vingar och satte sig till ro för att stanna; ödmjukheten smög sig efter och det började värma därinne. Hon satte händerna för ansiktet och grät så mycket hon orkade. Det lättade, de svåra tankarna gingo sin kos, och det blef stilla efter stormen. Hon fick släppa krafvet på egen lycka, egen fröjd, men hon visste, hvar hon kunde gifva glädje, dit skulle hon gå. När hon kommit så långt i sina funderingar, hörde hon trippande steg öfver svalen utanför, det knackade på hennes dörr, och som hon tydligt hört Kristins order, visste hon ganska väl, att det var de två små flickorna, som kommo för att göra afbön. »Stig in!» De öppnade försiktigt och stego in med tie barnsliga ansiktena fulla af leenden, men då de fingo se den unga kvinnan sitta där med det vackra håret vårdslöst hängande, hela gestalten liksom böjd och med förgråtna ögon, blefvo de i hast helt allvarsamma och stannade tveksamt. Hon försökte le genom sina tårar och låtsa om intet, men barn äro ibland icke så lätta att bedraga. De stodo tysta och förstämda och sågo deltagande på henne, tills den äldsta ändtligen erinrade sig, hvarför de kommit, och stammade något om, att de voro ledsna, att de kanske väckt henne, och att de skulle säga farväl nu, och så önskade de »god jul» och nego sedesamt. Fröken Alm önskade dem detsamma och satt och såg efter dtem, där de gingo sin väg med steg, som icke ens åsynen af sorgen kunde göra tunga. En half timme därefter rusade tåget med dem mot hemmet. Anna satt fördjupad i »Flickan med blå floret», Gerda låg på knä på soffan midt emot och såg ut genom fönstret. Eätt som det var satte hon sig ned. »Anna du-------» »Ja.» »Det var synd om fröken Alm. Hvarför grät hon, tror du?» »Jag vet inte ; hon var väl ledsen,» svarade Anna förströdt. »Har hon inget hem, tror du?» »Jag vet inte.» »Ack jo, du vet visst, lägg bort boken ett ögonblick och svara mig.» »Hvad är det du vill veta?» »Jo,» sade lilla Gerda fundersamt, »jag undrar, om fröken Alm har något hem. Jag tror nästan, att hon måtte ha gråtit, för att hon inget har.» »Ja, kanske det. Hon har inga föräldrar eller syskon, det vet jag, och då har hon förstås inget hem heller.» »Men byrån, som hon har i sitt rum, är hennes och den vackra spegeln och sängen, det har Kristin sagt.» »Ja,» sade Anna, »det kan väl hända, men tänk, hvad det ändå måtte vara tråkigt att inget annat ha af sitt eget hem än en byrå med spegel och den sängen, man sofver uti, och så att bo inackorderad till och med öfver jul. Jag önskar, vi hade tänkt på att gifva henne något. Vi kunde ha tagit det med oss in i morgse och bedt henne inte öppna det förrän i morgon kväll.» »Men vi hade knappt något, som vi kunde gifva henne, kära Anna. Mammas julklapp, som vi ha sytt, kunde vi inte ha tagit, och till gossarne ha vi ju bara piskor och trumpeter.» »Ja, det förstås, men de små skorna, som vi köpte till Signes docka, kunde vi ju lagt in till henne. De äro då så nätta, vet du. Dem kunde hon haft på sin byrå. Det var bra dumt, Gerda, att vi inte tänkte på det.» »Ja, så dumt,» sade lilla Gerda, och de sågo på hvarandra helt nedslagna öfver sin tanklöshet. På julafton, när de små skorna kommo fram och lilla Signe jublade af förtjusning, möttes de båda äldre systrarnas blickar alldeles ofrivilligt, och Anna anförtrodde sedan åt Gerda, att »det kändes så underligt i bröstet.» »Ja,» sade den lilla systern, »det var som om vi tagit skorna utan lof, det var förargligt, att vi inte gaf dem åt henne.» »Ja, det var förargligt.» Men ingen af dem förstod, att detta var första gången som en »droppe af likars kval» föll i deras glädjebägare, och att det var smaken däraf, som gjorde, att det kändes »så underligt i bröstet», när de tänkte på henne, som intet annat ägde af hem än sin byrå och sin bädd, och som bodde inackorderad också öfver jul. af IDUNS REDAKTION.