Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 FRIHERRINNAN ELLEN GYLLENSTIERNA, FÖDD STJERNSTEDT. EFTER ETT PORTRÄTT I OLJA AF ELISABETH KEYSER. »Det är min hemlighet,» svarade han stolt. Hans röst var glad och klar. »Det är de första syrenerna för i är, och dem ville jag du skulle ha. Inte sant, de äro vackra?» »Så vackra, vackra ...» Hon böjde hufvudet och dolde ansiktet i den doftande rike domen. Han betraktade henne tigande, följde med blicken linierna i hennes gestalt, dröjde vid hårets smeksamt mjuka skiftningar, guldbruna i dagern. Ingen liknade henne, det grep honom med ens som ofta förut, starkt, PRINSESSAN AF LEUCHTENBURG. EFTER ETT PORTRÄTT I OLJA AF ELISABETH KEYSER. osammansatt, lyckligt. Han tänkte icke på att jämföra henne med någonting annat eller på att likna, sin känsla vid en annan känsla i världen. Hel som hans egen unga natur var kärleken hel inom honom, hel som kärlekens önskan att vinna hennes tillbaka. Lyckligt syntes honom lifvet, en enda väg i solljus, en god väg, enkel att hitta — det var ingenting mera och det var dock allt. Och plötsligt fylldes hans ögon af tårar i glädjen öfver, att hon blott fanns till, och att han var när henne nu. »Gråter du, Erik?» »Nej,, nej, Agneta. Tänker du inte ibland» — han sökte efter ord, förlägen med ens — »tänker du inte, att dagen ibland är för kort för allt godt som finns?» Hon såg undrande på honom, ej van att han talade sådana ord. Och med ens såg hon, som aldrig förut, hur god hans blick var, hur enkelt varm, hur ärligt hel, lik ett löfte, som hon visste, att han skulle kunna hålla lifvet igenom, lik en trygghet att söka upp och förlita sig till . .. Och hon tänkte på Christians bref. Erik lutade sig fram. » Agneta, » bad han, hviskande — hon såg nu ej mer än hans blick, skymningen ‘hade kommit och rummet låg i dunkel, utom platsen vid fönstret, där hon satt. »Agneta,» sade han lågt, »vill du . . . säg mig . . . jag har så länge tänkt fråga dig . . . hvar dag har jag velat, har aldrig tänkt på annat den sista tiden här, på annat än dig . . . Vill du bli min hustru, Agneta?» Hon reste sig upp, rak, med en rörelse blott för att hålla kvar Christians bref, så att det ej fick falla till golfvet. Och hur upprörd han än själf var, såg Erik, att hon vardt mycket blek och hennes ögon mörkare. Det låg dock ingenting oväntadt i hans ord, intet som hon ej hvar dag undrat, om det ej skulle komraa, undrat med en undran, öfver hvad hon själf skulle komma att svara. Ty hon visste, att bägges föräldrars önskningar öfverensstämde med hans, och hon höll af honom dessutom, förstod det mer, än någonsin just denna kväll. Hon såg honom klarare, helare, bättre, såg att han kom med lifvets lugn och hemmets lycka, såsom endast den människa kan ge, hvilken älskar en enda, högre och varmare och trofSstare än allt annat, och icke ens vet af, att man kan älska så mer än en gång i sitt lif. Vacker i sin enkelhet, rik i sin helhet, bjöd han henne ödmjukt och vekt sin kärleks dyrbara gåfva. Men hon tänkte på Christians bref, på de sönderslitna önskningarna och på de lyckotörstande, irrande tankarna. Och hon såg klart, att blott ett ting i lifvet hade värde innerst: lyckan att få gifva. Så räckte hon Erik handen och med hufvudet djupare böjdt, sade hon lågt, ödmjukt: »Förlåt mig, Erik, jag kan det inte. Jag skall säga dig hvarför, men inte nu. I morgon.» »Säg mig blott,» bad han med en röst, som ljöd liksom bortifrån, »säg mig, om du håller af en annan.» »Ja,» svarade hon. När han gått, stod hon ännu kvar vid fönstret och såg ut öfver den mörknande slätten. Hennes blick var sorgsen som i aning och vetskap om tung sorg och ensamma dagar; men innerst i själen var dock jubel, en hög, stilla glädje öfver att ha valt lifvets starkaste lycka, lyckan att gifvä lifvet själft, genom sorgerna och trots dem, i striden för kärlekens stora fullhet. Hon tänkte på brefvets ord: »Jag skulle vilja älska en enda, dig — och jag tviflar. Jag kunde blifva så lycklig . . . men så olycklig ock. Och jag är rädd.» Hon hade valt striden för hans lycka, den vanskliga striden för den ovissa lycka, som han hundrade gånger förspillt och hundrade gånger, ropande af längtan, begynt söka igen. Men hon visste, att en dag af lycka, som hon gaf honom, eller en stund af frid blott skulle vara henne själf nog. Och det var väl mera ett svar på Christians bref än på Eriks fråga, när hon nästa morgon skref till denne: »Du skall lefva ditt lif fram, Erik, rakt, helt, ärligt som förut. Du hör till de människor, som blott ha en väg och en smärta; men smärtan är lätt att bära -vidare, emedan vägen är så god och blicken så klar på densamma; och smärtan adlar blott, rifver ej upp rötter, styckar ej sönder kraften och viljan och längtan i bitar. Du skall nog en dag själf förstå, Erik, hur lycklig du är att vara en sådan människa, och du skall då förlåta mig den sorg jag gör dig, emedan du kanske då ock skall förstå de sönderslitna själarna, som strida för denna helhet, af hvilken ingen enda glimt synes dem dyrköpt nog. Jag har vigt mig själf till en af dem, valt den vanskliga uppgiften att bli en dylik enstaka glimt för en af dem; jag valdo det samma dag, som du bjöd mig din ljusa vägs enhet. Men du skall veta, att det är af fri, stark vilja jag handlat så, för min fria starka kärleks skull, som jag valt den ovissa striden genom sorgerna till den stora lyckans sköra, sällsynta, bedårande ögonblick.» & »1.*:- FRÅN SLOTTSPARKEN I KARLSRUHE.