Idun: 1899

3 IDUN 1899. kunnat hända, att en sträng norm för d et pas sande eller en utpräglad allmän mening skulle understödt moralens bud eller rent af skyddat det mot kränkning. Det finnes något, som heter lagbunden frihet; en inskränkning, som i en ofullkomlig värld, där friheten, så väl som många andra goda och välsignade ting, lätt missbrukas och urartar till själfsvåld och öfvergrepp, visar sig mycket välgörande för det allmänna bästa, om den än lägger vissa band på individen. Och för den mänskliga sammanlefnaden är det till stor fromma, när denna lagbundna frihet finner tillämpning i det enskilda såväl som i det offentliga, i det lilla, som i det stora. Och, om än en medfödd värdighet och en naturlig takt aldrig kunna ersättas genom former, så är och förblir dock »konvenansen» till stor fördel, nytta och behag vid umgänget människor emellan. ÖDA. »VANDRAREN». EN FANTASI. E N ÄNDLÖS, öde slätt, hvaröfver himlen spände sitt stjärnströdda hvalf och snön bredde sitt mjuka täcke. Endast tystnad, omätlig tystnad rådde där. Öfver denna slätt kom i den snöklara natten en ensam vandrare gående med snabba, men ljudlösa steg på en obanad, knappast skönjbar stig. Han kom ifrån mörkret långt bortifrån, och hans väg ledde åter ut i det ogenomträngliga dunklet vid synranden. Det var en gammal man med en något lutande gestalt. Midt på slätten stod ett gammalt vindvridet pilträd, det enda som kunde skönjas så långt ögat nådde. Där stannade han, och i det han stödde ryggen mot dess stam, vände han det starkt fårade ansiktet uppåt mot de tallösa tindrande världarna däruppe. Och tallösa som de voro ock hans tankar . . . Det var hela det förflutna, som i nattens stillhet kom stormande in på honom. Han lefde lifvet om igen, ända från gossårens sorgfria dagar och ungdomens rika, förhoppningsfulla tid till mandomen, med dess oaflåtliga allvarliga kamp, dess oupphörliga herkuliska ansatser och lika talrika felsteg, missräkningar och mörka stunder — och så återigen nya ansträngningar och nya motgångar i oafbruten kretsgång -— — — Här och där en ljusglimt, en skenbar framgång, och dock — på det hela — hvad hade han hunnit med? — — hvad hade han väl nu i behåll? Med en missmodig suck och ett halfhögt utrop, som gaf eko i tystnaden, affärdade han såsom värdelöst hela sitt föregående. »Åh! att få börja på nytt!» »Hvad så?» kom en allvarlig röst ur det aflägsnaste dunklet. »Hvad? Ack, jag skulle då lefva ett bättre lif. Med riktad erfarenhet, med full kännedom om de väntande svårigheterna skulle jag från första början taga en kraftigare ansats. Jag skulle icke drömma bort ungdomsåren, jag skulle sätta skuldran till genast från det rätta hållet och stämma emot af alla lifskrafter på en enda gifven punkt — och så skulle jag väl lyckas.» »Hvad så?» sporde rösten ur dunklet. »Hvad!--------Om jag kunde blicka tillbaka på ett harmoniskt lifslopp med framgång på framgång i stället för på en bana af grusade förhoppningar, felslagna beräkningar och vanmäktig begränsning —- då vore ju min sträfvan ej förgäfves, då skulle jag ju äga lyckan!» »Hvad så?» ljöd åter den hemlighetsfulla rösten. »Hvem spörjer! — Ägde jag lyckan, så vore -jag ju vid målet, min längtans mål! Mitt hela lif har jag satt in på att nå fullkomligheten, men det ville icke lyckas. För att nå den, skulle jag vilja börja på nytt, icke en men många gånger •— — — allt ville jag gifva för att få börja på nytt.» »Det vare dig beviljadt!» sade med högtidligt allvar samma röst ur dunklet. »Du skall få börja på nytt. Tro dock icke, att du når målet på en gång! Därför skall du ock få börja på nytt i hundra — i tusen år — om och om igen, till dess du kommer och tigger som om en nåd: låt mig nu få dö — låt mig nu få hvila.» I samma stund ljusnade natten och i stället för den gamle mannen stod ett litet barn och blickade mot soluppgången med leende läppar... Hvarje år står samme gamle man i vinternatten på samma öde plats och spejar ut i rymden. Då spörjer rösten åter : »Har det gått dig bättre nu?» »Nej,» svarar mannen fast. »Har du fått nog?» »Nej, låt mig försöka än en gång!» »Det vare dig beviljadt!» lyder svaret. Då går ett stjärnskott genom rymden, och åter står det leende barnet där, belyst af morgonrodnaden . . . Årtusen efter årtusen upprepas detta, men det förefaller, som blefve mannens anlete mer och mer förgrämdt, hans tal mindre käckt. Och barnets leende blir gradvis blekare, mindre hoppfullt, ja, understundom synes en tår glänsa i dess öga — — — * Men omsider kommer en natt, då den gamle, bräckligare än någonsin, infinner sig på mötesplatsen, mödosamt stödd mot sin staf. Och på Röstens sedvanliga fråga: »Har du lyckats än?» kommer hans svar som en halfkväfd snyftning : »Nej ...» »Har du nu fått nog?» »Ja» — — det lyder som ett ångestrop, och den gamle mannens skälfvande gestalt sjunker tillsammans — »låt mig nu få hvila — hvila! ...» »Rätt så,» svarade Rösten, »du har hunnit målet, o Tid! Har du icke sett det? — icke insett, att din lycka i all din fruktlösa sträfvan just varit, att du aldrig upphörde att åtrå det ouppnådda, att du alltjämt hade kraft och mod att börja på nytt? Och nu — se här, lyckan håller jag i min hand. Kom!» I ett nu rullas mörkrets täckelse samman, och i den intensiva klarhet, som omstrålar honom, förintas den gamle. I den stunden brytas alla bojor, sprängas alla band, utjämnas allt — och jord och himmel mötas — — VALET. SKISS FÖR IDUN AF MARK STERN. M IDT FÖR FÖNSTRET stod flygeln, uppslagen. Af&nsolens purpur bröt in i en bred stråle mellan gardinens bleka veck, förgyllde rummet, förgyllde tangenterna, på hvilka Agnetas hvita händer ännu hvilade.. Hon satt lutad framåt, såg bländad in i glansen, som fyllde hennes blick, drömde in i den; det var som om den tagit hennes tankar, förgyllt dem och värmt dem i purpur, så att ej en af dem fick förblifva grå eller ängslig eller fick söka bort från detta enda, som nu tog allt — solens röda härlighet. Tyngre hvilade Agnetas händer på tangenterna och enstaka toner ljödo, utan sammanhang. Men hon aktade ej därpå, flyttade blott händerna ned i skötet, medan det veka, drömmande leendet blef fastare, men också mer sorgset. »Så,» tänkte hon, »äro de lyckliga stunderna de, som ingen kontur äga, de som stått upp ur en skymnings tystnad likt doft af en enda blomma. Kunde blott allt i lifvet vara lika enkelt, vackert.» Hon lyfte händerna upp, som till bön; hon hade hvita händer med mjuka, stillsamma rörelser. Men hon sänkte dem strax igen och böjde hufvudet, som om det hon tänkt pä med ens blifvit för stort och för tungt att kunna bäras. Uttrycket öfver hennes drag vardt varmare och ömmare, längtansfullt. På de öfversta diskanttangenterna, som gifva de spröda, lätt bristande tonerna, hade hon lagt ett bref. Hon tog det nu, när solen sjönk och rummet blef skummare, och vid det sista af dagern från fönstret läste hon om det. När hon tog i de tunna papperen, var det likt en smekning, och medan hennes blick sökte orden därpå, höll hon dem i sina händer, såsom man håller i dens hand, som man har kär. Så läste hon. »Hur söt var du icke i går, Agneta, där du satt bredvid mig, så vek, så lugn. Jag fruktar, att jag tråkade ut dig först med mitt myckna tal om mig själf, men medan jag talade, tyckte jag mig dock känna smekningen af din vänlighet och af din förståelse emot mig; du lät mig lägga ord till ord, och din blick hvilade allvarlig, undrande, så god dock, i min. Det gjorde mig godt; jag var sjuk — hvar? Åh, sjukare än du kan förstå, lilla barn, sjuk i själen, sjuk i hjärtat, sliten ut — inte vet du hvad det vill säga . . . »Hur lycklig måste icke den vara, som ännu ej gifvit sig själf, sin själ, sina tankar till en hvar, öfverallt, i hopp att få igen någonting, slösande där intet gafs tillbaka och fattigare sedan, dubbelt fattig med besvikenhets bitterhet i hjärtat: Förstår du hvad det är att icke kunna finna lycka i lifvet annat än i gåfvan af sin kärlek, och att alltid, alltid söka lyckan? . . . Jag älskar hundrade och jag vill älska dem alla, enhvär för sig, förblifva dem alla trogen. Är det möjligt, är det omöjligt? Agneta, barn lilla, förlåter du mig att jag skrifver detta? Medvetandet om din vänskap ligger som en sval, hvit hand — din svala, hvita hand — på min värkande panna. Jag skulle vilja älska en, en enda, dig — och jag tviflar. Jag kunde blifva lycklig . . . men så djupt olycklig ock. Och jag är rädd. Jag är aldrig densamme, jag är olika i dag och i morgon, hur skall jag våga tro på en enda kärlek? . . . När jag var yngre trodde jag — men jag bedrog mig, alltför ofta . . . Agneta, lilla barn, det är orätt att jag skrifver så till dig. Jag ber dig själf, att du skall lägga undan mitt bref och glömma det — och mig. Nej, inte mig, tänk vänligt på mig, men icke mera. Agneta, icke mer, det blefve blott till sorg för ditt hjärta. Christian. » * Det hördes steg i rummet utanför, och"Agneta lät brefvet falla ner i knäet, ehuru dess stämning dröjde kvar i hennes tankar, sörjande. Den, som kom in, bar ett fång hvita syrener. Han var en ung man med blå ögon, som lyste af skratt och ett godt leende öfver dragen. Han lutade sig öfver flygeln och räckte Agneta blommorna med en blyg, varm rörelse, medan hans blick sökte hennes. »Tack, Erik,» sade hon. »Hvar har du funnit dem?»