Idun: 1899

IDUN 1899. vända ett betecknande danskt uttryck, för hvilket vi icke ha något lika godt motsvarande svenskt — som utmärker en verklig dam. Däraf kom ej blott hennes lätthet att framställa damer af värld med riktig uppfattning af det för dem egendomliga, utan ock den ledighet och förmåga att röra sig i deras krets, hvilken gjorde henne till en gärna sedd gäst, där hon under umgänget hade bättre tillfälle att stadera sina modeller och lära känna det för deras personlighet karaktäristiska än en artist kan få, som endast mottager och utför en beställning och icke träffar sin modell annat än under sittningarna. Man märker ock dessa hennes konsts bästa egenskaper framför allt i porträtt af de medlemmar dels af vår svenska aristokrati, af hvilka vi meddela en afbildning, det med den mest delikata pensel målade och af finaste uppfattning präglade porträttet af friherrinnan Ellen Gyllenstierna, född Stjernstedt, på Krapperup, dels på de bilder från Eysslands förnäma värld, med hvilka hon under det sista året var sysselsatt. Ett prof på dem är det lilla porträtt af den unga prinsessan af Leuchtenburg, som våra läsarinnor äfven finna som en illustration till denna artikel. Jämte det porträtt af sin mor, som hon fullbordade i Paris under sina studieår för Bonnat och för hvilket hon vid världsutställning 1889 erhöll medalj, samt en bild af prinsessan Eugenie af Oldenburg torde de utgöra hennes förnämsta arbeten. Dock inskränker sig antalet af de goda konstverk, som hon, särskildt sedan hon 1889, efter en mer än tioårig studievistelse i Paris, återkommit till fäderneslandet, producerat, för visso icke till några få. Det är en lång och lysande rad bilder hon utfört, framför allt kvinno- och barnporträtt, men dock äfven några herrporträtt, som äfven de vunnit rättvist erkännande, om man också får medgifva, att de ej i fråga om inträngande i och förmåga att återge karaktären stå på jämnhöjd med kvinnoporträtten. När döden efter endast en kort sjukdom bortryckte den ej mer än 47-åriga konstnärin- "ian, stod hon i begrepp att åter företaga en resa till Petersburg för att fortsätta sin under fjolåret så lyckligt började verksamhet där. Pör visso skulle hon, om hon fått fullborda denna plan, till de lagrar, hon i den ryska hufvudstaden skurit, ha kommit att lägga ytterligare andra och än mer, än hon under sin förra vistelse medhann, där gjort vår svenska konst hedrad och skattad. H. A. Ring. NYÅRSDRÖM. J AG SATT i tankar sluten, det knackade på min dörr —- jag såg i nästa minuten, hvad aldrig jag sett förr. En gubbe, böjd af åren, med blicken nästan skum, vid handen ledde våren in i mitt arbetsrum. Jag tog ett steg tillbaka och sporde, hvem han var. Han sågs sitt hufvud skaka, knappt hörbart kom hans svar: — 2 — »Spörj icke, hvem jag varit, och icke hvad jag är. Du ser, jag vida farit, af dräkten, som jag bär. Den blekts i ökensanden, den fläckats ned af blod, den tvagits ren vid stranden af Jordans helga flod. Den strålat i palatsen, med gyllne kedjor prydd, den har på afrättsplatsen till svepning blifvit sydd. Den skylt en världsstads fasor af hunger, brott och skam, men också ur dess trasor steg stundom hjälten fram. Spörj icke gubbens yrke, så konstigt sammansatt. Men henne här du dyrke — och nu farväl — — — godnatt!»- Jag hörde klockor sjunga med psalmens vigda röst — min blick föll på den unga med rosor vid sitt bröst. Hon var så vän att skåda, så ljus var hennes blick, ur hennes händer båda jag tvänne rosor fick. En var så svart som sorgen, den andra var så röd, som när ur himmelsborgen går morgonsol i glöd. Jag darrande dem förde till mina läppar då — i blåa rymden hörde jag nyårsklockan slå. Daniel Fallström. KONVENANS. M ED »KONVENANS» betecknas ju i dagligt tal de former i fråga om skick och belefvenhet i umgängestonen, som bland oss civiliserade människor småningom utbildats till praxis. Former, sedvanor och bruk, hvaribland många visserligen kunna förefalla ytliga och småaktiga samt förestafvade blott af flärden, men hvaraf det stora flertalet dock torde vara dikterade af klokhet, takt och fin känsla. Bland unga liberaler har det så godt som i alla tider hört till jargonen att ondgöra sig öfver konvenansen samt en »bornerad hvardagsmorals småsinta skrankor». Och så låter det naturligtvis äfven i våra dagar, ehuru den »bohémerörelse», som väckts till lif af senare årtiondes starkt sensualistiska och individualistiska strömningar dock med nästan enastående hastighet nedbrutit den ena efter den andra af en äldre tids åsikter och skrankor, och detta utan att några nya konventionella former ersatt de gamla. Upplösningen af äldre tiders föreställningar är verkligen så genomgripande, att man med Ejnar i »Brand» vore färdig att utropa : »Slukk ikke Stikken, skjont den oser, for Lygten viser Vejens Spor; stryg ikke Sprogets gamle Gloser, for du har skapt de nye Ord.» Ty i fråga om det passande, såväl som i fråga om så mycket annat, hafva vi behof af någon norm, hvilken vi kunna följa. Att uppföra sig så, som ingifvelse och känsla bjuda, och icke efter några uppställda regler, låter visserligen godt och väl; men, efter hvad man i alla tider kunnat iakttaga, tyckes det dock städse hafva funnits en hel del godt folk, hvars känsla på ett betänkligt sätt missvisat. Och jag vet ej, om man med något fog skulle våga påstå, att känslan, denna inre kompass, i våra dagar visar säkrare än fordomdags. Kanske snarare en falsk individualism å dennas vismål åstadkommit en rätt betänklig deviation. Ty det förefaller ofta, som om detta, »att uppföra sig så, som natur och känsla bjuda och icke efter några pedantiskt uppställda mer och mindre bornerade regler» — såsom det enligt den moderna fraseologien heter — af många anses liktydigt med att allt hvad nyck och egensinne ingifva är passande. Behofvet af en bestämd norm att gå efter kommer också i alla tider att efter brytningsperioder, liknande t. ex. våra egna dagars bohémerörelse, skapa en ny konvenans, och om vi än kunna hoppas, att denna må utvecklas i en allt mera hofsam och frisinnad riktning, så kommer den nog städse att upptaga och åter upptaga många gamla goda föreställningar och seder, som väl för en tid kunna komma i misskredit och kallas petiga och föråldrade, men som i själfva verket aldrig skola blifva föråldrade. Lika visst skall det antagligen i alla tider finnas personer, som af en eller annan bevekelsegrund skaka i det konventionella gallerverket. Och måhända gör sig ett slags kulturens offerväsen kännbart äfven på det konventionella området, men i de allra flesta fall torde det dock vara en synnerlig beskedlig martyrdom, som drabbar dess offer. Konvenansens seder och bruk inrymma nog mycken ytlighet och mycket snobberi och lämna därigenom åtskilliga svaga punkter för angrepp, löje och satir. Det förefaller blott obegripligt, att dessa angrepp så gärna blifva af starkt demonstrativ eller rent af bitter karaktär. Den ifver att sätta sig öfver konvenansens lagar, den möda mången gör sig för att trotsa »fördomar» och undvika att iakttaga en »tom etikett», men framför allt den harm, som riktas mot vår beskedliga konvenans, synes röja en viss inskränkthet eller åtminstone en stor brist på godmodighet och historisk blick. Ty det är dock i allmänhet ej ur • tomma intet begreppen om det passande uppkommit. Och när en konventionell uppfattning blir föråldrad, så faller den bort — om det ock måste tillstås, att det sällan sker med iltågsfart. Och om än »det passandes» föreskrifter ofta iakttagas blott för skenets skull, så hvad mer? Skenets uppehållande kan lägga en rätt hälsosam kapson på hänsynslösheten eller råheten; och underkastelsen under en, låt vara blott fingerad, hänsyn innebär dock ett slags hyllningsgärd åt det tillbörliga. De flesta af konvenansen uppställda lagar sakna icke sitt stora berättigande — om än bemängda af öfverdrifter. Och att döma af det myckna själfsvåld, de otaliga sedligaförlöpningar och oregelbundenheter, som möta oss, om vi blicka oss omkring, synas de konventionella skrankorna i våra dagar så lätt öfverhoppade, att man vore färdig att beklaga att de blifvit så låga. Ty det är sorgligt, men sant, att människonaturen ofta är sådan, att där icke en sedlig känsla hos individen utgör ett tillräckligt skydd för denne, där skulle det dock — särskildt i fråga om ungdom — ganska ofta