Idun: 1899

IDUN 1899. - 2 — «ft mm mm. IM ml isteglÉ åsiggSy Wt-~^: - •- - ::■*>■«-JTL - $1^3 V-‘- ËÉÜfe wÆÊ-, A. Lindahl foto. I SATERDALEN. ten, då han icke kunde smacka med. läpparna, åtminstone inte så, att en lat verkhäst fäste minsta afseende därvid. När därför hans Brunte blef alldeles för sömnig i sin skridt, så vände C. sig artigt mot sin dam, lyfte på hatten och — C. var nämligen dansk till börden — anmodade henne på sitt »blade» tungomål: »Maa jeg bede Prostinden være saa go’ og sige ’smack’1» Så smackade prostinnan, och Brunte gick några steg i lufsande lunk, till dess han somnade af igen, då direktören, alltid lika ceremoniöst, ånyo begärde och erhöll sin dams hjälp. Det gick inte fort på det sättet, och när vi kommo fram till dalen, stod solen tämligen lågt ned öfver den högstammiga granskogen vid Solfvarbo. Dalens nordvästra sida låg i djup skugga, men i midten ringlade sig den lilla ån än i små risslande forsar, tätt under tunga löfmassor, än flytande jämn och blank, än svällande ut till bredare sel, där vattenkiöfver, säf och svärdslilja växte vid stränderna. På den branta, östra dalväggen klättrade björk och rönn, sälg och hägg uppför sluttningen, och inskärningar, som uppstått, då sjön Ljusterns aflopp ännu var ett mäktigt vatten, bildade nu förtjusande, af löfverk täckta nipor, mellan hvilka solblänk och skuggor drefvo en lustig och fager lek, allt eftersom trädkronorna vajade för den stilla aftonbrisen. Konvaljerna stodo doftande i täta klungor på de branta dalväggarna, och daldockans, gula blommor stucko runda och frodiga af i försommarens saftiga gräsmatta. Öfver dalens kant skymtade vi hjässan af Bispbergs klack med sina allvarliga granar på den malmrika grunden. Vi gingo först upp till vattenfallet nedanför kvarnen, så ett stycke nedefter dalen och satte oss därefter på en framskjutande nipa, från hvilken vi hade ett briljant perspektiv både uppåt och nedåt. Och där sutto vi länge, länge alldeles tysta, slukande med blickarna det härliga stycke natur, som bredde sig ut åt nordost, åt sydväst, rakt fram och under våra fötter, med välbehag insupande doften från det färska björklöfvet och de snöhvita konvaljerna. Till slut stötte Carstensen mig i sidan och mumlade: »Min bror! De’ er en lumpen Natur! Ikke?» Jag nickade tyst, ty jag förstod honom så väl. Han hade sökt efter ord för att gifva sin förtjusning luft, men han fann inga. Då kläckte han fram denna godmodiga hädelse för att reagera mot rätt mödosam bestigning af dalväggarna, har man framför sig en jämn stor slätt. Beser man järnvägen fram, behöfver man ock ett öfvadt öga och en god iakttagelseförmåga för att kunna komma underfund med, hvar Sätersdalen finns, ty det är ej lätt att ana, att han ligger nedgräfd djupt nere i slätten, och i dess plan markeras han endast af ett slingrande band af löfskog och buskar. I fråga om vegetationens saftiga yppighet — icke naturligtvis i fråga om trädens och buskarnas artrikedom -— mäter sig Sätersdalen fullkomligt med Blekinges ådalar. De vyer vi här meddela äro valda med fin urskiljning och gifva en rätt god föreställning om dalens tjusande skönhet, men färgen, fågelsången, blomsterdoften, vattenfallets brus och vindens musik, när den stilla fläktar genom det yppiga grenverket — hvem kan väl gifva en föreställning om den stämning, som allt detta tillsammans skapar? Dalen är föremål för Sätersbornas stolthet i lika hög grad som för deras kärlek, och det länder dem till heder, att de vårda densamma med all pietet, utan att göra sådana ingrepp i detta naturens praktstycke, som skulle kunna störa det äkta intrycket. Den lilla staden, som ligger tätt ofvanför dalen, är ock med sina anspråkslösa hus, sina lummiga trädgårdar och planteringar samt sitt grönskande torg ett stycke idyll, som förtjänar att ses. * Jag har sett Sätersdalen många gånger, sedan jag gjorde mitt första besök, och så snart jag får anledning erinra mig denna idylliska vrå, slår det icke fel att GATA I STADEN SATER. den skönhetsentusiasm och naturdyrkan, som höllo på att öfverväldiga honom. Sätersdalen har en fägring af alldeles egendomlig art, beroende till stor del på den geologiska bildningen. Hela dalen är nämligen en nedskäring i marken, bildad af den å, som ormar sig fram genom dalbottnen. Denna å kommer från sjön Ljustern strax ofvanför och leder dess öfverflödiga vatten till Dalälfven, som här majestätisk och bred flyter fram genom Gustafs, Säters, Skedvi och Husby socknars slättbygd. Jordmånen här är mycket lös, mestadels pinnmo, och urgräfningen har därför skett till betydligt djup. Ibland har vattnet stött på en granitklippa eller ett hårdare jordlager, och där tränger dalen ihop sig, ibland är dalgången bredare med väggarna i rundare konturer och lindrigare sluttning, lämnande rum för smala ängsmarker, genom hvilka ån glider fram i en nästan omärkligt stilla ström. Men öfver allt erbjuda sig vyer och partier af stor fägring och af rikt växlande kynne. Och hvar helst man än företager en ]ag -------längtar dit, längtar dit igeni Sist jag var där, var det under omständigheter, som voro ägnade att skapa en helt annan stämning, än då jag såg den första gången. Det var nämligen i september 1897 under den stora fältmanövern i Dalarna. Det var krigets näst sista dag, kanonerna från Solfvarbo dundrade mot artilleriet vid Tingsvallen. Från Mårtensgård, Ljusterbro och den vid Dalälfven liggande byn Ängarna hördes smattret af oupphörliga gevärssalvor, luften var full af hornsignaler, hästtramp, rop och skott, och vid Säters station med sin kungliga äreport lågo en ambulansafdelning och en tropp infanteri, som vågat sig för långt fram och tagits till fånga. Men nere i dalen hade några af krigskorrespondenterna ordnat ett improviseradt middagsbord af sin sammanrafsade och enkla matsäck, och sedan vi stillat vår hunger och törst, förledde oss dalens skönhet att för en halftimme försumma striden och trupprörelserna, som vi dock voro ute för att i första hand referera. Det var en härlig dag. Frosten hade redan bitit i björkarnas och rönnarnas blad, så att de skiftade i guldgult och blod-