Idun: 1899

rödt, lingonen stodo på nipbranterna med högröda klasar, och genom de föregående dagarnas regn hade ån svällt npp, så att den forsade munter och strid, kyssande alarnas nedersta grenar. Luften var så genomskinlig och klar, som den endast kan vara en vacker höstdag, och när ibland en blå sky bredde ett töcken mellan solstrålarna och våra hnfvnden, så var det icke en regnsky, utan ett snart försvinnande moln af krutrök, som drog fram öfver dalen. Den bjärta kontrasten mellan dalens stilla frid och krigsgnyet och skottväxlingen rundt omkring gjorde ett sällsamt tjusande intryck, och mer än en Stockholmstidnings referat af den dagens strider och vapenbrak slutade med ett stycke naturlyrik, som helt visst var alstradt under äkta och oförfalskad stämning. Scævola. VÅRA KVINNLIGA TELEGRAFISTER. S TOCKHOLM har i dessa dagar gästats af en af de kvinnliga telegrafisterna i landsorten utsedd deputation under anförande af fröken Sophie Bildt från Göteborg, hvilken till konungen öfverlämnat en petition om beredande af bättre löneförmåner för Sveriges kvinnliga telegraflster. De deputerade, hvilka, förutom af fröken Bildt, bestodo af kvinnliga telegraflster från såväl norra som södra Sverige (Lilli Bergendahl, Göteborg, Hilma Ramberg, Landskrona, och Anna Boije, Ånge), rönte hos konungen det vänligaste mottagande, äfvensom hans löfte, att det behjärtansvärda önskemålet skulle tagas i öfvervägande af statsmakterna. Samma sympatiska mottagande kom depntationen till del vid dess uppvaktning hos excellensen Boström och hos finansministern, grefve Wachtmeister. De deputerade hafva också till telegrafstyrelsens chef, generaldirektör Storckenfeldt, aflämnat sin petition. Vid ett besök, som fröken Bildt samtidigt aflade å Idnns byrå, utvecklade hon för oss de motiv, på hvilka den svenska kvinnliga telegrafkåren baserar sin ömmande vädjan, och de utgöra i sanning ett talande bevis för, huru ett stort antal intelligenta svenska kvinnor nödgas oSra sin bästa arbetskraft för en ringa lön. Först och främst påpekas i petitionen, huru prisen å lifsmedel under de senaste fem åren stigit med i genomsnitt 25 % och hnru, som en nödvändig följd däraf, arbetslönerna inom en mängd yrken stegrats i förhållande därtill. Vidare framhålles, huru en folkskollärarinna, t. ex. i Göteborg, i vanliga fall blir ordinarie efter två år med en årslön af 1,200 kr., hva-remot en telegrafist får gå som extra 15 à 18 år, innan hon blir ordinarie med en inkomst af 900 kr., hvarefter lönen ökas med 100 kr. hvart femte år, så att hon först efter 30 à 33 års tjänstgöring kommer npp i högsta lönegraden, 1,200 kr. I petitionen framhålles därför som ett önskningsmål, att den första lönegraden ändras från 900 till 1,200, den andra från 1,000 till 1,450, den tredje från 1,100 till 1,700 och den fjärde från 1,200 till 1,700 kronor. Huru starkt af behofvet påkallad en lönereglering för Sveriges kvinnliga telegraflster är, torde tillräckligt framgå af ofvanstående i största korthet framlagda exempel, och vi hoppas varmt, att de svenska kvinnorna därför, hvar och en i sin mån, ville låta sig angeläget vara att agitera för höjandet af dessa sina medsystrars tryckta ekonomiska ställning. Afgörandet hvilar jn ytterst i riksdagens — 3 — händer, och det blefve därför till ej ringa gagn för den behjärtansvärda sakens lyckliga lösning, om hustrurna påverkade sina män, systrarna sina bröder o. s. v., så att riksdagens representanter genom den kvinnliga bevisföringens makt komme till full insikt om, huru mycket denna »kvinnofråga» i själfva verket betyder för vårt land. DITA. ETT SOMMARMINNE UPP-TECKNADT AF JOHAN JAKOB. D ITA satt i solskenet bredvid det blommande äppleträdet i sin ljusa bomullsklädning, och jag låg i gräset bredvid henne. »Hvad du är söt, Dita lilla,» anmärkte jag och tittade upp på hennes friska lilla ansikte, omgifvet af det ljusaste, burriga hår, jag någonsin sett. »I morgon reser jag, och sen träffas vi inte förrän i vinter, när du kommer in till stan på balerna.» »Ah, Johan Jakob ! Tänk, när jag kommer in på min första riktiga bal — det kanske blir hos landshöfdingens — o, hvad mitt hjärta skall slå. Men inte skall jag visa mig landtlig och blyg, må du tro, nej, jag ska’ komma in i salen vid tant Theas sida med minen af en världsdam, blaserad och med halfslutna ögonlock, och se vådligt stram och stolt ut _ 8ä här —» och hennes rosiga ansikte antog ett skräckinjagande uttryck, fast leendet satt kvar i mungiporna. »Och sa skall jag ha en solfjäder, som jag skall lära mig att använda' af Siri — hon kan, du ! Hon slår löjtnant Vide på axeln med solfjädern och säger: ’Usch, hvad löjtnanten är retsam jämnt’, och så ser hon på honom — så här.» »Akta dig, Dita, om vinden vänder sig och tuppen gal.» »Och så kanske du kommer fram till mig och säger: »Kan jag hoppas på att vara igenkänd, min fröken?» ’Kandidat Pihlqvist, om jag minns rätt!’ ’Frökens program är väl alldeles fulltecknadt, annars kanske jag...?’ O, hvad det blir roligt, du Johan Jakob, roligare än de dumma gamla gymnasistbalerna med saft och vatten och karameller! Så kommer jag naturligtvis att förlofva mig.» »Med hvem då?» »Med en, som jag skall tycka gränslöst mycket om, och som gör allt, hvad jag ber honom om, en, som är rar och stilig och treflig och snäll.» »Söta Dita,» inflickade jag blygsamt, »det där slår ju alltihop in på mig.» »Kuggad, Johan Jakob! Inte vill jag ha dig! Du är ju bara student och inte mer än tjugu år. Om tio år har du avancerat till adjunkt hos en prost nånstans borta på bondlandet, hvars äldsta dotter är bestämd till din äkta maka. Hoii har slätstruket hår och milda blå ögon och är väl hemmastadd i »alla i ett hem förefallande göromål». Hon kommer att bjuda den goda pastor Pihlqvist på kakor, som hon själf har bakat. Du tycker om kakor, Johan Jakob! Du står inte emot, det vet jag!» »Dita...» »Nu slår gongongen till midda’n, skynda dig, nu springer jag ifrån dig!» Och bort fladdrade Dita, min lilla söta Dita, i den ljusa bomullsklädningen och skimrande lockiga håret. Stackars Johan Jakob, som bara är tjugu år! C HOPIN OCH KVINNORNA. NÅGRA ERINRINGAR MED ANLEDNING AF 50-ÅRSDAGEN AF HANS DÖD. C HOPIN ! Ett svall af toner strömmar emot oss vid klangen af detta namn. Våra sinnen omspinnas af månstrålar och stjärnglans, luften dallrar af melodier, på én gång ljufva och melankoliska som näktergalssång. Så ter sig den väsentliga innebörden i Chopins konstnärliga alstring, på samma gång den är en afspegling af hans förnämt tillbakadragna, drömmande väsen, ett eko af det glädtiga och sorgmodiga hos folkkaraktären i det land, där hans vagga stod. En djup mollstämning skuggar hans tondikter, liksom den lade sin skugga öfver hans väsen. Var det IDUN 1899. underligt, att han därmed eröfrade kvinnornas hjärtan, att de älskade denna sorgbnndna musiks trollmakt, som tvang dem att växelvis gråta och skratta? Redan i sina tidigaste lefnadsår erfor den genialiske gossen välsignelsen af kvinnlig ömhet och omsorg. Hans moder, Justine, född Krzyzanowska, en from, temperamentsfull och älsklig kvinna, af hvilken han ärft sitt musikaliska snille, höll innerligt af honom, likaså hans tre, rikt begåfvade systrar, och han återgäldade deras ömhet af hela sitt hjärta. Isynnerhet hyllade han sig varmt till modern, för hvilken han omsorgsfullt undanhöll allt, som kunde bedröfva henne, och sedan de blifvit skilda åt, skref han till henne endast glada bref. Redan som åttaårig gosse uppträdde han på en välgörenhetskonsert, vid hvilken han tillvann sig stort bifall, och från den stunden blef han en gunstling hos aristokratien, hvilken drog in honom i sin krets. Hos furstarne Czartoryski, Czetwertinski, Sapieha m. fl. gick han nt och in som en medlem af familjen, ofta blef han äfven bjuden till hofs hos storfurst Konstantin, hvars gemål var mycket musikalisk. De högadliga damerna skämde bort den vackre, lille konstnären, och det var i deras sällskap han lärde sig de fina umgängesformerna och utvecklade sin böjelse för måttfull skönhet och lyx. Ofta vistades han äfven på furst Radziwills gods och umgicks där rätt förtroligt med furstens båda döttrar, de förtjusande prinsessorna Elisa och Wanda. Den förra ritade flere gånger hans porträtt, den senare var en så förträfflig klaverspelerska, att Chopin gärna skulle velat vara hennes lärare »för att få rättighet att placera hennes täcka fingrar på tangenterna. » Den musikaliska furstinnan, for hvilken han dagligen måste spela sin f-moll-polonäs, ägnade han sin tacksamma vördnad. År 1830 kom den berömda sångerskan Henriette Sonntag till Warschau och fylldes af beundran öfver den unge Chopins spel. Han i sin tur hänrycktes af hennes sångkonst och infann sig ofta i hennes salong för att höra henne sjunga. Här lärde han känna Konstantia Gladkowska, den nnga flicka, som blef det första föremålet för hans hjärtas eldiga dyrkan. Den vackra nnga damen lät utbilda sig till sångerska, och han hade ofta mött henne, då hon begaf sig till konservatoriet, eller omärkligt följt henne, då hon gick i kyrkan. Han tillbad henne, och hvarje natt hägrade hon för honom i han3 drömmar, men han hade ännu aldrig vågat tilltala henne. Hur häftigt slog ej nu hans hjärta, då han stod öga mot öga med henne i Henriette Sonntags salong! Hon blef af sin lärare införd till den firade sångerskan och erhöll af henne några råd. Sedan Chopin växlat några ord med den unga flickan, byttes hans blyga kärlek i flammande lidelse. Men han dolde den sorgfälligt för allas ögon, endast till sin ungdomsvän, Titus Wozciechowski, skref han, att han »kanske till sin olycka funnit sitt ideal»; denne hans ungdomsvän blef allt framgent hans förtrogna i han växande böjelse för Konstantia, hvilken ej var likgiltig för den unge konstnärens eldiga hyllning. Efter afslutade studier uppträdde hon på operan i Warschau; liksom förhäxad satt Chopin i salongen och efter föreställningens - slut sprang han genom gatorna »i ett tillstånd af salig själsfrånvaro». Hans kärlek till henne bildar underströmmen i alla hans tonskapelser från denna tid; med Konstantia i sina tankar skref han en af sina graciösa valser och adagiot i sin f-moll-konsert. Länge uppsköt Chopin att företaga den italienska resa, som hans lärare tillrådt ho-