Idun: 1899

— 5 —- IDUN 1899. sam revy: »Dröm och verklighet» eller »Den stora ankan», som gaf en bild af lifvet på en tidningsbyrå. Festernas rad afslutades den 5 nov. med en folkföreställning i Studenthuset, hvars program upptog tablåer, studentsång, berättelser på bygdemål, vissång, skridskokadrilj, en folklifsbild i två akter och musik. Äfven denna fest var till trängsel hesökt. Till festerna hade utom några smärra publikationer utgifvits en storartad prydlig sådan, bärande namnet »Vox» och inrymmande uppsatser på vers och prosa af skriftställare på båda språken, äfven flere större och smärre illustrationer af våra konstnärer. Den eleganta titelplanschen var utförd af artisten A. Federley, som äfven utfört bilderna från »Pressens dagar», för Idun. Som slutomdöme må gälla, att tillställningarna i allo hafva varit lyckade och krönts af en framgång, så stor man gärna kan önska sig. Det ekonomiska resultatet öfvergår också alla förväntningar. Ensamt i Helsingfors torde bruttoinkomsterna uppgå till minst 50,000 mark. Tagas bidragen från landsorten med vågar jag påstå, att genom dessa fester tidningsmännens pensionskassa tillförts ett plus af cirka 100,000 mark. * Teckningarna föreställa: 1. Jeu de barre (sportfesten); 2. Velocipednummer (sportfesten); 3. Den historiska gruppen (sportfesten); 4. Från rullskoåkningen (sportfesten) (fru Franck och hr Henri); 5. Tablån Finlands uppvaknande och 6. Tablån Från stora ofreden. Dessa tablåer från galaföreställningen å Svenska teatern. Tablån Finlands uppvaknande förklaras i programmet sålunda : De dystra makterna hafva icke lyckats med sitt hemska hot. Finland vaknar. Bland tidehvarfvets genier, hvilka teckna historiens blod, reser sig en, som tolkar Alexander II:s saga. Minnen från' denna uppvaknandets tid framträder. .Runeberg lyssnande till sin sångmö, Snellman riktande väckelseord till studenterna, Lönnrot upptecknande tvänne sångares runor, den första landtdagens fyra talmän, folkskolan och det första järnvägslokomotivet. Tablån från Stora ofreden: Brända äro stugorna, slagna deras invånare. Modern Suomi sitter bland drifvorna med sina frysande barn. Kriget, frosten, hungern och döden hota dem alla med undergång. ENGELSKA SJUKSKÖTERSKOR PÅ VÄG TILL SYD-AFRIKA. D EN OMSORG och det intresse, som hela den engelska nationen visar för vården af sina sårade och sjuka i det nu rasande kriget i Sydafrika, äro helt enkelt storartade, och tusendens välsignelser skola skördas af de kärleksfulla händer, som på slagfälten och i lägerlasaretten bjuda en omsorgsfull vård åt alla, som drabbats af boernas välriktade lod. Kvinnor till och med ur de allra högsta kretsar tveka ej att som sjukvårdssystrar utbyta det lugna lifvet i hemlandets salonger mot strapatser, träget arbete och krigets fasor i det främmande landet. Med det glada mod, som människokärleken och en glödande patriotism ingifva, gå de hängifvet till sitt allvarsamma kall,' och till och med i afskedets ögonblick, då de kanske för sista gången se sina kära och fosterlandets jord, vifta de med handen ett frimodigt och hoppfullt farväl, såsom våra läsarinnor se framstäldt å den ur en Londontidning hämtade bilden i dagens nummer. Denna grupp af unga sjuksköterskor i deras klädsamma uniform är tagen på ett af de jättestora lasarettsfartyg, »Spartan», som afgått till Syd-Afrika, utrustade på ett så fullständigt sätt, att man skulle kunna likna dem vid flytande sjukhus, med sjukrum och operationssalar samt en hel stab af läkare och sjuksköterskor. För de sårades transport finnas flere hissar mellan fartygens öfre och undre däck. På dessa fartyg skola de sårade, under det att den omsorgsfullaste vård ägnas dem, föras från hamnstaden Durban i Natal till det stora garnisonssjukhus, som nyligen byggts i Kapstaden. ÖGONRLICKSRILDER. TECKNADE FÖR IDUN AF ELIN AMEEN. i. D ET ÄR på en af de små ångbåtarna, som gå mellan Nybron och Alkärret. Jag har tagit plats i aktern, bakom den öfverbygda salongen, där jag känner mig skyddad för blåsten. Mitt sällskap består af pollettpojken, två hans jämnåriga, alla tre likadana, lika stora, lika klädda och lika nedsmorda med olja och sot, samt en yngling på omkring tjugu år, tarfligt, men någorlunda snyggt klädd, med cigarrett i munnen och ett stort paket i sitt knä. Pollett-Kalle tar fram en papperspåse, nr hvars djup han fiskar upp en stor smörbakelse, fylld med crème. Han slår sig ned och börjar ifrigt mumsa, medan crêmen rinner i strömmar öfver hans svarta, oljiga hand, som han slickar för att inte gå miste om något af rariteten. »Ni får gärna se på, hur jag smörjer mig,» säger han med satanisk välvilja, »men bli bara inte afundsjuka, för det är vådligt godt, ska jag säga er!» »Äsch, jag bryr mig inte alls om bakelser, jag tycker mycket mer om en rejel smörgås med ost eller korf på och en half öl,» svarar en af pojkarna, medan hans magra, sotiga ansikte uttrycker ett girigt intresse, hvarje gång en munsbit försvinner inom Kalles vidt öppna Ginungagap. »Har du kanske en smörgås då — med ost eller korf, hva’? Och har du en half öl, du?» frågar Kalle hånande. »Nej, inte just nu, men jag kan få det, när jag vill ...» »Ä, det var lögn, åtminstone hvad ölet anbelangar, det dricker far din opp ensam ...» »Å, tig med dig, din ...» Kalles kamrat rusar upp och ger - honom en dask på hufvudet, så att mössan far på sned. Kalle söker med ena handen värja sig mot förnyadt slag, medan han håller den andra med den halfätna bakelsen i skydd bakom ryggen. »ETT SISTA FARVÄL.» ENGELSKA SJUKSKÖTERSKOR AFRESA TILL KRIGSSKÅDEPLATSEN I SYDAFRIKA. mrnmm ;■ J» 'ßy-gü m-m al*".. SÉÜ -