Idun: 1899

IDUN 1899. — 6 — När jag sedan en dag låtit hennes bror ordentligt presentera mig för henne, började vi att länka ihop våra promenader, så godt vi kunde. — Och det kunde vi ganska godt. På detta sätt förflöt äfven vårterminen, och vid dess slut kommo vi öfverens om, att jag skulle besöka hennes bror och stanna hos honom, så länge jag möjligen kunde lura honom att nödga mig kvar. Det var under detta sommarbesök, som det lilla äfventyret med hatten inträffade. Jag berättar det inte därför, att det var synnerligen märkvärdigt, utan mest såsom en nyttig varning för tanklösa ungdomar i samma belägenhet som vi voro. En söndag hade vi haft ungdomsfrämmande och varit ute i skogen, när en häftig regnskar kom öfver oss. »Skur» är kanske inte rätta ordet, ty den räckte åtminstone ett par timmar. Den första timmen höllo vi oss tåligt kvar allesamman i en liten lada. Yi trifdes bra därinne, och jag minns inte, hur vi kommo på den dumma tanken att ge oss ut och trotsa regnet för att komma hem. För min del höll jag bestämdt på, att vi borde stanna, där vi voro, och när jag blef omkullröstad, föresatte jag mig att åtminstone icke göra mig någon brådska. Vi hade icke flera paraplyn med oss, än att vi voro tvungna att gå minst två under hvarje, för att somliga inte skulle bli alldeles utan. Jag hade den turen — måhända var det också en smula förtjänst — att få henne med under mitt paraply. Det är möjligt, att mina steg annars icke blifvit fallt så långsamma. Hvarför skulle vi skynda oss? Som om vi inte tålde vid några droppar regnl Vi smälte väl inte så lätt heller 1 Eftersom vi voro alldeles ense härutinnan, föllo vi så småningom in i en så långsam takt, att vi snart befunno oss alldeles ensamma och öfvergifna. Naturligtvis behöfver jag inte alls särskildt förklara, att detta ingalunda var meningen med vår senfärdighet. Men när vi en gång kommit efter, kunde vi inte se något ondt i att låta det så förbli, och det var det väl heller inte? Och intet ondt togo vi oss för. Ty att vi promenerade arm i arm i regnet och ensamheten därute på landsvägen, kan väl inte räknas annat än som ett oskyldigt nöje. Det måste vi ju göra för att draga så stor nytta som möjligt af vårt paraply, hvilket sannerligen inte var stort, och det var med knapp nöd vi ändå kunde någorlunda skydda oss. För att rädda sin hatt — hon hade varit oförsiktig nog att taga på sig sin plymprydda bästa — undan hvarje droppe regn, hade hon tagit den af sig och stoppat den innanför kappan. Jag har aldrig varit vidare tilltalad af att promenera i regnväder, men denna gång plågade det mig inte alls. Jag var inte ens fullt på det klara med, om det regnade, men det lär det verkligen ha gjort, hörde jag sedan, och det duktigt ändå. Det kan vara tvifvel nnderkastadt, om en hel syndaflod skulle ha förmått tilldraga sig vår uppmärksamhet. Vi hade så outtömligt mycket att säga hvarann. Ditintills hade vi endast gnabbats och beskyllt hvarandra för elakhet, och funnit vår lust i att tillvita hvarann så mycket ondt vi kunnat hitta på. Men småningom hade vi tröttnat på gnabbet, och under vår ensliga promenad denna eftermiddag hade vi plötsligt kommit att ändra ton. »Hvarför ska du ständigt vara så gement elak,»' hade hon sagt. »Jag börjar tro, att du menar allvar med din förtretlighet.» Det hade hon, förstås, i verkligen inte trott ett enda ögonblick, men jag förlorade i alla fall fattningen och började helt naivt försäkra, att det skulle hon naturligtvis inte göra, att det fick hon inte göra. Och så lofvade jag, att jag aldrig skulle retas med henne mer, och jag tror nära på, att jag tänkte hålla mitt löfte, och så togo vi hvarandra i hand och bedyrade, att vi skulle bli bättre vänner än vi någonsin varit. Och så . . . ja . . . ja, hvad bruka två unga människor ta sig till, när deras samtal tagit denna vändning? — — — När vi efter en stund började få blick för den yttre världen igen, upptäckte vi, att det knappt regnade längre samt att vi voro nästan hemma. Egentligen hade vi inte gått så värst mycket långsammare än vårt sällskap, fast detta på den slingrande skogsstigen kommit utom synhåll för oss. Vi kände oss därför icke vidare oroliga för, att vår promenad skulle tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet, utan stego lugna och obekymrade upp för trappan och slöto oss till de andra. Det tycktes heller inte vara någon, som lagt märke till oss. Visst inbillade vi oss, att allesamman sågo menande på oss och blinkade och logo hemlighetsfullt åt hvarandra, men dessa misstankar voro nog alldeles ogrundade, ty om någon haft något på hjärtat, skulle han säkert ha varit oförmögen att hålla inne därmed. Till all lycka hade vi varit två under hvarje paraply, och det kan ju hända, att de andra haft något liknande npptåg för sig som vi. De små stickord, som slängdes omkring och träffade äfven oss, fast icke mer än de andra, voro därför af det allra menlösaste slaget. Sedan jag öfvertygat mig om, att vi icke hade någon allvarlig attack att befara, morskade jag till och med upp mig och vågade mig på ett litet utfall mot ett af de andra paren. Jag var på väg att lyckas bry dem rätt allvarligt, när jag varseblef min följeslagerska, som hade en uppsyn så dyster, att jag hvarje ögonblick väntade få se tårarna komma fram. Hvad kunde så hastigt ha kommit på? Nyss var hon ju glad som en vårfågel! Skulle det vara möjligt, att vi ertappats, fast man ingenting sagt därute? FRÅN GÅRDEN TILL LYCEET 1 RENNES. t* «•.•rjfv'rrr/- ■Jpa mu i t; 'kLj# mr ■ -i ' & ' T PjHl i\ VV H ms PROF. V. BUNSEN.