Idun: 1899

I DUN 1899. — 4 - -•-rj----/ ■■.................■■..... ■ • rv^w*y" . . ■ 4f|p£ :;4^C FRÅN EN STILLA VRÅ. MIN LILLA SÖMMERSKA. T RE SMÅ SÖMMERSKOR har jag känt; tre små flitiga, klarögda flickor, nr hvilkas för tidigt mattade fingrar nålen fallit. Med tvänne af dem hade jag blott kundens ytliga bekantskap, men den tredje var en gammal vän; under många år hade hennes mor rensat våra blomstersängar. Alla tre dogo de emellertid af samma härjande lungsjuka. De klara ögonen skeno af feber ; kinderna tärdes trots heta rosor. Fingrarna, tunna och sjukligt gula, släppte nålen, som blifvit alltför tung. Från en stilla vrå kan man ej vänta annat än stilla historier, och hennes, som jag kallar min lilla sömmerska, är icke spännande eller romantisk. Men hon var så rörande tålig under sin sjukdom, så glad i sina smärtor, så fast och naivt öfvertygad, att det var Gud själf, som lagt sjukdomen på henne och att han blott menade det godt med henne, att det väckte min förundran. Det är därför jag berättar om henne. Jag minns henne så klart från en solskensdag i april, då hon fått sin första plats och kom för att säga farväl. Mor Boel, så kallades modern, och efter henne hade flickan blifvit döpt till Bolette, var med henne och förde henne an. »Bolette har gudskelof fått plats hos ett riktigt fint herrskap,» sade mor Boel och förmanade dottern med väl valda ord att riktigt vara herrskapet till nöjes. Mor Boel var icke anstucken af tidsandan, och det föll henne icke in att anse sig och sin dotter jämngoda med herrskapet. Bolette blef röd i kinderna under den svarta silkesschaletten, nöp förlägen i konfirmationskjolen och lofvade att försöka. Tre år var Bolette kvar hos samma fina herrskap och avancerade till husa samt fick hvar middag klä sig i svart klädning, hvitt förkläde och krusad mössa på hufvudet, omtalade mor Boel stolt. Men nu var hon förlofvad — ringförlofvad — med en hygglig gosse, som var brefbärare, och nu ville hon hem och lära sig sy kläder, det var mera för framtiden. Ytterligare ett par år gingo. Bolette sydde och arbetade. Synnerligen skicklig var hon icke, men hon var flitig och villig, och de flesta af hennes kunder voro icke granntyckta. Hvar ledig stund ägnade hon åt den kära hemgiften och virkade breda spetsar till lakan, som lades A. Blomberg- foto. dieten kunde hon ej finna sig, och fröken Karolina lämnade henne därför en liten summa till anskaffandet af kraftigare föda. En dag föll det brorsdottern in att bjuda fastern på en kotlett, och den gamla åt med smak. »Ack, så godt!» utropade hon; »du är bra lycklig, som har råd att skaffa dig så god mat.» »Faster har ju godt om penningar, hvarför ej bestå sig den njutningen?» sade brorsdottern leende. »Nej, nej, intet fråsseril Till bättre kan man använda sina penningar,» invände den gamla. Några gånger upprepades dylika bjudningar, till ömsesidig belåtenhet, men en dag sköt fröken Karolina afvisande bort tallriken. »Stackars Elisabet fick ej några kotletter, och då vill jag inte hafva några,» sade hon suckande. Och därvid blef det. I fröken Karolinas egen sängkammare brann om kvällarna en liten matt oljelampa, men detta var också den enda belysning, som bestods i det gamla, förfallna, ödsliga huset och fröken Hedvig blef således dömd att under de långa, mörka höstaftnarna sitta sysslolös och sedan bäst hon kunde trefva sig fram i mörkret genom en stor sal, hvilken skiljde det rum hon bebodde från fasterns sängkammare. Ibland, sedan hon lagt sig till hvila, väcktes hon af sakta steg ute i salen, dörren öppnades och in trädde den i gråhvita draperier inhöljda gestalten af fröken Karolina, som trefvade sig fram till sängen. »Hvad vill faster?» frågades. »Jag ville bara veta, om du är ledsen på mig, därför att du ej får hafva ljus » »Nej, faster lilla, det är jag ej.» »Jaså, det var bra. Godnatt.» Och så tassade gumman åter in till sig. Lång blef dock ej skilsmässan för de båda systrarna, ty då juldagsmorgonen 1874 kom och kyrkoklockorna kallade till de upplysta templen, trädde döden tyst och stilla in i den mörka »fäderneborgen» och lade sin hand på den åttiofemårigas trötta hufvud. MATSALEN I BORGERSKAPETS ÄNKEHUS. Bouppteckningen efter den sista af presidentens döttrar visade en tillgångssiffra af närmare 20,000 kr., det mesta i guld, silfver och värdepapper. Själfva egendomen värderades till blott 9,000 kr., ett pris, hvilket i våra dagar låter som en gåta, ty på det det gamla boningshuset kringliggande och tillhörande området reste sig, bland andra byggnader, knappast ett tiotal efter de två gamla fröknarnas bortgång Stockholms Arbetareförenings palats, och för detta, eller rättare sagdt den tomtareal det representerar, har ju, efter hvad tidningarna nyligen berättat, ett rent af fabulöst högt köpeanbud ingått. Själfva »fäderneborgen» står orubbad, åtminstone till det yttre, kvar. Det gamla huset, af hvilket Iduns tecknare tagit en liten skiss, äges och bebos sedan länge af smedsmästaren och förre riksdagsmannen Hagerman. KÄRLEK LIKNAR ett fruktträd om våren, hvilket, betäckt med blommor, utsänder en doft, som förkunnar den kommande sommarens fruktbarhet och rikedom. Äktenskapet bör likna ett fruktträd, som hela året igenom bär på både blom och frukt, knoppning och mognad. Ty så stor är andens kraft i människan, att hans blomningstid ej är förbi, därför att hans frukttid är kommen. F. C. Sibbern. * A. Blomberg foto. BORGERSKAPETS ÄNKEHUS FRÅN NORRTULLSGATAN.