Idun: 1899

ibUN 1899. 5 - ag/f«.v 'fjfiSgs ken Magda — ensam i en främmande stad, det är farligt. Och den faran .... den .... » Volodjas knä var helt nära Magdas. Han böjde sig fram för att slå af cigarrettaskan mot malakitskålen, och i samma ögonblick lade han sin hand med en lätt, omärklig tryckning ned på hennes. . . »Resinte, Magda! Det är jag, som ber dig. Res inte ... ! » Den artigt passiva rösten var förbytt till en undertryckt hviskning, som slingrade sig smidigt som en reptil in mellan Magdas fördolda känslosträngar och kom dem att vibrera i mystisk domnande njutning. Hon kände ännu kvar på sin hand hans lätta nervösa smekning, ännu sedan Yolodja stigit upp och satt sig ned vid den uppslagna flygeln. De stora, österländska turkoserna i hans många ringar äro leende blå som Ijns skygg stämning. Och hans röst var vek och insmygande som blicken ur hans långa sammetssvarta ögon. Eho! Eho! Les agneaux vont au plaine. Eho! Eho! Les loups sont aux bois Tant’ qu’au bord des fontaines Ou dans le frais ruisseau. Les moutons baign’ leur laine Y dansont au préau — Från en hög golflampa bredvid flygeln faller ljuset genom en röd sidenskärm i ett varmt skimmer ned öfver Yolodjas mörka hufvud. Och genom de tunga skuggorna, som draperierna kasta öfver allt här inne, glider det röda skenet vidare i sin stramt begränsade cirkelkrets. Det badar en liten finlemmad marmorgudinna i ett läckert rosensken — gifver ett glitter åt en hög, slipad kristallvas, öfver hvars förgyllda kant ett knippe orkidéer vrider sina A. Blomberg foto. DIR westerlunds mottagningsrum. sommarluft, när hans långa, smala fingrar glida upp och ned öfver tangenterna i smeksamma pianissimoackord. Och han börjar sjunga sakta, som när man är rädd att skrämma en fin, ; - • '*> '-1 '. > K O A A. Blomberg foto. D:R WESTERLUNDS PRIVATA SALONG I VÅNINGEN EN TR. UPP.