Idun: 1899

IDUN 1899. 4 kr. _____L »il* ill* ai- »ii- m. ÎTiWf*IH|J HH 'tvHh iW .y 'V, «H ;? M:ME REUTERSKJÖLDS ARBETSRUM. tekturens främsta mästerverk, men den romanska konsten kände jag nästan endast genom böcker och afbildningar, och fotograflen så väl som konsthistorien sade mig, att jag i dömen i Bamberg skulle finna ett värdigt motstycke i romansk stil till katedralerna i Paris och S:t Denis. Till Bamberg? —- Tågombyte klockan fyra i Hof. Alltså, medan våra reskamrater sofvo lugnt i den ljufva vissheten att ej komma fram förrän i ljusa morgonen, sutto vi och spejade ut i mörka natten, där landskapets konturer dunkelt började framskymta, och när snälltåget lämnade Hof, stodo vi kvar på plattformen, frysande smått i den gråkalla gryningsluften och tämligen utmattade efter nattresan och den ganska ansträngande gårdagen i Berlin. Efter en timmes väntan i den halfruskiga stora väntsalen fördes vi vidare på ett af dessa fredliga bayerska tåg, som utgöra ett ständigt föremål för' de tyska skämttidningarnas sarkasm ; det gick stillsamt sin väg framåt, stannade vid otaliga stationer och gaf sig god ro. Timme gick efter timme; vi somnade gång på gång och vaknade igen; det hade blifvit dag, men kylan i luften höll i; molnen samlade sig allt gråare och tyngre, och när vi ändtligen kommo fram till Bamberg, började regndropparne falla. De presentera sig i allmänhet mycket ointressant från järnvägen, dessa gamla städer. Bangårdarne ligga i det moderna lifvets centrum, som af naturliga skäl aldrig sammanfaller med det förflutnas; de omgifvas af fabriker, nya, snygga handelsgator och nybyggda hotell. Bamberg har också börjat lefva upp igen; en hel fabriksstad, med långa röda tegelbyggnader och skogar af skorstenar ha rest sig utanför den gamla stadens råmärken. Vägen till denna från bangården var synnerligen litet anslående ; den långa gatan tarflig och tråkigt småstadsaktig, broarne öfver den grå, grumliga Eegnitz af den mest prosaiska nya järnkonstruktion. Vi körde genom en gammal stadsport, men det blef icke bättre ; snarare började staden i det allt tätare fallande regnet antaga ett mer och mer skräpigt och osnyggt utseende, som, då det icke uppvägdes af någonting pittoreskt, var en ej alldeles angenäm kontrast mot Berlins skinande renlighet och ordning. Vi kommo till hotellet, ett äkta småstadshotell med djupt inprägladt medvetande om att vara stadens bästa, mörkt och föga hemtrefligt, men utstyrdt med anspråksfull, fast något passerad lyx. Man bjöd oss på ett rum, stort som en mindre balsal, med fyra fönster och tre trymåer, men lät beveka sig att skaffa oss ett något anspråkslösare och mera komfortabelt, samt underrättade oss, att table d’hôte serverades tre kvart på ett. Detta var ett streck i räkningen. Vi hade, med undantag af en kopp kaffe och en torr kringla i Hof, icke ätit någonting sedan teet kvällen förut i Berlin, och hade gladt oss synnerligen åt frukosten i. Bamberg. Men som klockan redan var half tolf, och ingen af oss tycker om att onödigtvis förvåna våra med- ■människor, hade vi inte lust att beställa en bastant frukost för att så godt som omedelbart gå därifrån till middagsbordet. Vi beväpnade oss med regnkappor, paraplyer och galoscher och gingo ut i det strömmande regnet för att söka upp en bagarbod — men Bamberg var ingen välförsedd stad. Vi kommo hem med några torra skorpor, och sökte i stället tröst och glömska i sömnens armar. När jag vaknade, hade jag en underlig känsla af att ha lämnat detta jordiska — det var förmodligen af hunger. Jag påminde mig, att jag en gång i en föregående tillvaro reste till en stad, som hette Bamberg. Då jag såg mig om, fann jag visserligen, att jag var där ännu, men hela min omgifning behöll ett tycke af någonting overkligt och drömlikt, ännu då vi kommo ned till table d’hôte’n. I Matsalen var mörk och dyster, fönstren helt nära den våta gatan; vid det långa bordet sutto omkring tjugu handelsresande och rökte. Medelklassens herrar bruka i Tyskland röka vid bordet — jag tror mellan hvarje rätt. Här serverades nio rätter, alla simmande i flott eller smör. Min reskamrat skrattade, men jag var alls inte vid godt lynne. »Bamberg är en otrefllig stad,» sade jag; »hvad hade vi här att göra? Alla människor äro ändå klokast — tillsammantagna. Naturligtvis resa turisterna till allt, som är värdt att se, och så snart man lämnar turistvägarne, råkar allting i olag. Låt oss resa till Nürnberg i morgon med första tåget!» Emellertid, hade vi kommit hit för dömens skull, var det väl bäst att gå ut och se på domen, och efter det inte ville låta bli att regna, måste vi väl gå i regnet. Och så gingo vi, och så kommo vi öfver floden. Det är ofta i gamla städer något egendomligt vid att gå öfver floden. Vi komma till en annan tidsålder, andra lifsområden och idékretsar. I Paris, t. ex. leda broarne från republikens Paris till kungadömets och aristokratiens, från otrons Paris till trons. Här gick vägen öfver en medeltida hvalf-STORA SALONGEN I SVENSK NORSKA MINISTERHOTELLET I PETERSBURG,