Idun: 1899

IDUN 1899. frägor om den heliga skapelsehistorien eller pränta in hos sin dotter franska grammatikens alla undantag. Hon tycktes gissa till mina tankar, ty hon såg på mig med två stora, allvarliga ögon och sade stilla. »Skulle jag kanske gifva bort min härligaste rättighet — att lära mina barn?» Och hon tilläde lifligt: »Åk, jag är så afundsjuk om alla deras tankar. De få aldrig förlora vanan att fråga mig om allt, jag är riktigt girig om deras frågor. Det är mina största dyrbarheter.» Men när jag långsamt vandrade tillbaka genom de präktiga gemaken och nedför den ståtliga entrétrappan, då såg jag i tankarna alltjämt framför mig ett litet enkelt sofrum med en läsordning på väggen. EN ELD SOM EJ SLOCKNAR. D ET VAR ett verkligt litet chateau, nobelt till stilen samt hvitt, nu bländande hvitt i den soliga dagern. Nedanför detsamma utbredde sig trädgården, hvars buskager stodo i hvit och ljusröd blom, och där gräsmattorna voro utsirade med junimånadens unga yppighet. Men utför slottets trappa kom någon långsamt nedstigande, någon, som hade fåradt anlete och sammanpressade läppar, samt gick med trötta steg och skygg hållning. Hon hörde ej hit, där allt log och var rikt, ty hon bar på tankar, hvilka skymde bort färgerna, de blå, de som gingo i guld och i rödaste rödt, och hon såg ej det, som växlar för andras ögon. Själf liknade hon en skugga, där hon följde gången fram till träden. Hon stannade där, och tanken stannade också. Om en stund kom åter någon ut genom den stora glasdörren, men hon var ung och hade lätt gång; den hejdade hon för att andas — det var morgon i luften än — eller för att se — hon hade sirålande ögon. När hon kom fram till den gamla, gaf hon henne en blomma. »Tack Gabrielle,» sade denna, men inte märkte hon, att blomman var vacker och hade doft; hon satt och sökte befria sig från tanken, hon ville ej låta den unga se, hur svår den var att förfölja henne. Alla göra så där med det svåraste. Ett par dagar förut hade denna Gabrielles man sagt: »Du minnes ju min kusin, öfverstinnan Falk? Vi böra be henne hit, så att hon får litet glädje ; hvar och en måste känna glädje i din närhet, och hon behöfver det mer än de flesta. Hon är mycket olycklig, hennes dotter är ej, som hon bör vara mot sin mor, och hon har lämnat dottern och mågen nu, det blef nog för svårt där; jag tror det väl, ty jag känner fru Gertrud.» Då hans hustru bedt att få veta mer om detta sorgliga förhållande, hade han sagt, att han ej kände mer om saken. Och nu satt Gabrielle där med det plågsamma medvetandet, att, då hon mest borde det, kunde hon ej sprida någon glädje alls. Hon fann intet att tala om, och hennes glädtighet var som bortskrämd. Plötsligt lyste hennes ansikte upp. Man kom ledande ett litet vackert rosigt barn; det var hennes. Nu hade hon fått hjälp, ty hvad tanke, hvad gåtfull, rufvande sorg fanns, som ej måste vika för ett sådant jollrande, smekande kvitter? Hon förde barnet till den gamla. Denna ryckte till, hon hade ej kunnat göra det med mer fasa, om det varit en orm i stället för den lilla mjuka varelse, som nu kom invid henne. Hon behärskade sig tillräckligt för att ej stöta barnet ifrån sig, men hon tog ej i det. — ä — Gabrielle drog tyst den lilla till sig, lämnade henne åt tjänarinnan samt vinkade åt denna att aflägsna sig, och det gjorde flickan, men hvad hon ej kunde göra, det var att helt dölja sina känslor, hvilka blifvit mycket sårade å bilans vägnar. I det hon långsamt begaf sig bort, sände hon öfver axeln föraktfulla blickar på den gamla damen; de gingo dock denna totalt förbi, där hon satt med ögonen sänkta mot marken. Matmodern gaf ej heller akt på dem. Om en stund såg öfverstinnan upp. »Barn,» sade hon, »du undrar på mig?» Visst undrade Gabrielle, men hon svarade blott: »Åh, tant.» Konventionell vana hindrade henne att svara annorlunda, dessutom började hon leda den andras uppförande hän till hennes sorg. Hade detta månne med den att skaffa? »Jo, nog undrar du, ingen har förr gjort så med ditt barn,» fortfor den äldre. »Nej,» medgaf Gabrielle. »Men, jag kunde ej annat, du måste förlåta mig.» Gabrielle tänkte åter på mannens uppmaning till henne. »Tant har en sorg,» sade hon. Hon fick intet svar. »Tant får ej bli ond på mig,» bad hon mildt, »men . . . men jag har hört af Rudolf, att tant har sorg för sin dotters skull.» Nu var hon nog bra djärf; hon blef förskräckt, då orden voro utsagda, men det kunde ej ändras nu. »Gud gifve det blott vore, hvad ni mena med sorg,» sade den gamla. »Men du förstår det ej, du är mor.» »Kanske jag förstår det just därför,» invände Gabrielle varmt. »Ack, vet du väl därför, hur det är, då kärleken upphör?» »Kärleken till ett barn?» »Ja, till ett barn.» »Den upphör ej,» svarade med tillförsikt den unga modern. »Min är slut,» sade den andra. Gabrielle visste åter intet att säga. »Hon var mitt allt, det är slut, allt annat är också slut,» fortsatte den gamla. »Du är då mycket ond, du kan inte förlåta,» frågade Gabrielle. »Ack, du fattar ej. Jag är inte ond, det är inte fråga om att förlåta; jag är hall, det är tusenfaldt värre detta. Jag är icke längre mor, jag känner intet mer för min dotier, hon är mig likgiltig — likgiltig som hvilken annan som helst. Mitt hjärta förblödde under alla styngen, det känner intet mer, det är dödt. Jag försöker väcka det, jag talar till det och säger: ’hon är ju mitt barn,’ men det vaknar ej. Så säger jag: ’jag älskade henne ej, som andra mödrar älska,’ men det är ej sant. Jag älskade henne utan mått. Jag kan aldrig mer hålla ett litet barn i mina armar, förstår du?» »Ja,» sade Gabrielle med skräck. »Jag går här på jorden som ett oting, utanför mänskligheten, utan ett samband med andra mödrar och med dem, som älska; jag hör ej längre dit.» »Hvad du måtte lida,» sade Gabrielle, och hennes ögon fylldes af tårar. »Jag är död,» svarade den andra. »Allt är lika för mina ögon; lifvet växlar väl nu som förr, men jag ser det ej längre.» »Visst växlar det,» sade Gabrielle, »visst växlar det, och det skall växla för dig också. Ditt hjärta skall vakna igen en gång.» »Tror du på under,»' frågade den gamla utmanande. »Det vore intet under,» sade Gabrielle enkelt med sin orubbliga tro på den kärlek, hon redan känt kunna öfverlefva allt. Men den olyckliga moderns vantro var också fruktansvärdt stark. »Så där känna ni det alla, alla, blott inte jag,» for hon klagande ut. Den långa tystnaden bröts därigenom, att en tjänare kom för att lämna ett telegram. '»Fru öfverstinnan Falk.» Gabrielle hörde ett utrop: »Gertrud!» Hon förstod genast allt. Den gamla hade rest sig upp. »Låt mig fort komma till mitt barn,» sade hon. De båda kvinnorna skyndade bort, upp mot slottet. Den äldre kommer först åter ut på trappan. Hon varsnar färgerna nu, och hur solen lyser på dem: »Inte skall ditt barn dö,» säga de henne; hon ser hoppfull bort öfver allt det soliga, som talar så till henne. Hastigt går hon utför trappan, hennes hållning har rest sig, liksom redo att bära det, som komma skall. Det förra bar den ej. Ögonen glänsa, då det säges: »ditt barn skall lefva.» Blicken stelnar i ångest, då hon tänker: »barnet dör.» Dragen skifta. Där står flickan med husets lilla dotter på armen. »Du lilla, du kära,» säger den gamla kvinnan och trycker barnet intill sig. »Hvad har händt,» frågar sig tjänarinnan, »nyss stötte hon lillan ifrån sig, nu tar hon henne så där, något måste ha händt.» Husets unga fru kommer också strax ut genom de stora glasdörrarna, och hon och gästen åka bort tillsammans. På den korta vägen till stationen växlas ej många ord, den ena moderns ångest växer med hvar sekund som går. Skall hon hinna, månn tro? Då de skiljas, säger hon slutligen: »Du hade rätt, Gabrielle, kärleken till ett barn dör ej.» Denna dags afton, då Gabrielle och hennes man sitta tillsammans i trädgården, tala de om henne, som rest, och om hennes dotter. De få då veta, att denna är död. »Hennes mor är dock lyckligare nu,» säger Gabrielle, »hon tviflar icke längre på sin kärlek, det var svårare det.» »Ni mödrar, hur ni kunna älska!» säger den unge mannen med vördnad som inför något heligt. Dagmar B—m. I DET GAMLA BAMBERG. EN RESE-BILD FÖR IDUN AF ANNIE QUI-DING. P Å TURISTERNAS STORA FARLEDER är allt så bekvämt ordnadt. Genomgående tåg föra de skådelystna främlingarne från den ena af Europas erkända sevärdheter till den andra; det är bara att inrätta sig så angenämt som möjligt i sitt kupéhörn på natttåget, somna — om man är nog resvan till det —■ och vakna vid framkomsten i lagom tid att frukostera på ett af dessa hotell, hvilkas kosmopolitiska komfort är sig alldeles lik — inbillar jag mig — från Nordkap till Alexandria. Men afviker man från dessa utstakade vägar, har man en idé, som icke massan af turister har, då flyttas man genast, hvad bekvämlighet beträffar, omkring tjugu år tillbaka i tiden. Det var en fotografi, som lockade mig från allfarvägen — en fotografi, som jag förälskat mig i, och som väckte min längtan att med egna ögon skåda dess original. Den föreställde en romansk döm af sköna proportioner och med fyra smärta torn. Jag hade haft tillfälle att se och älska ett par af den gotiska arki-