Idun: 1899

IDUN 1899. — 6 med brodern och föräldrarna, ja, för en gängs skull deltager hon däri med ovanlig liflighet. * Få månader senare var Cornelia förlofvad med denne man. Det var icke kärlek, som dragit henne till honom — den hade hon skänkt åt en annan — det var hans andliga öfverlägsenhet. Å hans sida var det väl äfven snarare hennes stora begåfning och själsrenhet, som i första början fängslat honom, men när de efter ett par års förlopp räckte hvarandra handen vid altaret, älskade han henne med en djup och uppriktig känsla. Denna känslornas olika värmegrad hos de båda kontrahenterna blef det tragiska frö, hvarur deras senare olyckliga samlif skulle utvecklas. Den lycka, de båda nygifta drömt om, de, som under förlofningstiden sympatiserat i så mycket, skulle de aldrig finna. Trots ärliga bemödanden å ömse håll att skapa denna lycka, som aldrig kan med möda skapas af människohand, emedan hon kommer af sig själf som en gåfva ofvanifrån, blef deras endast treåriga äktenskap förfeladt. Kanske var Cornelias man, trots all sin förträfflighet, icke ägnad till stöd åt en sådan kvinna som hon. Det finns ju strängar så veka och känsliga, att endast vindens beröring förmår locka ett fulltonigt ljud ur dem, hvarje ovarsam hand bringar dem endast att skorra. Olycklig, långt skild från den broder, hon älskade högst af alla, den ende, hvilken fullt förstod henne, slöt den ännu icke trettioåriga Cornelia sina ögon för alltid efter att hafva skänkt lifvet åt sin andra dotter. *• Ur samma jordmån spira tvänne frön. Det ena blir törhända ett blygsamt gräs, som efter att hafva uppnått sin högsta grad af fulländning, sätter blom och dör. Det andra utvecklar sig till en härlig ek, hvars krona ännu efter hundra år vittnar om en sällspord lifskraft. Men båda hafva under sin uppväxt behof af hvarandra. Gräset behöfver skugga för att ej förbrännas af solen, och ektelningen behöfver grästorfvans fuktighet för sin unga rot. Det är emellertid eken, som blir föremål för samtidens och eftervärldens beundran, gräset vissnar osedt i den djupa skuggan vid dess fot. Och detta, att det skenbart obetydliga undandöljes af det skenbart eller verkligt stora, är något, som upprepas i ständig växling rundt omkring oss, icke blott i naturen, utan i lifvet — — — Det är ingen saga vi här ofvan förtalt, endast ett stycke ur ett tragiskt lif. Så kastas ofta en mänsklig varelse in i lifvet, skenbart till ingen nytta, brottas en stund med det, sig själf och sin omgifning, men finner aldrig sin rätta ståndpunkt och hälsar döden med jubel, såsom den enda och rätta lösningen på sin gåtfulla tillvaro. Cornelia har lefvat, och så som vi här skisserat dem, tedde sig ungefär de yttre konturerna af hennes lif. Den familj, vi gjort bekantskap med, fann man på 1700-talets midt ofta på samma sätt församlad kring eldstaden i det gamla hemmet i Frankfurt am Main. Det var familjen Goethe. Den unge Wolfgang var ingen mindre än den store skalden, hvars minne ännu i dag hålles högt i ära, medan Cornelia, den ett år yngre systern, hans barndoms lekkamrat och hans ungdoms förtrogna, redan länge hvilat glömd i sin graf. Främlingen åter var den rättslärde Joh. Georg Schlosser, en af sin tids yppersta skriftställare och Cornelias blifvande make. Högst sannolikt påverkades Cornelia i icke ringa grad vid detta sitt val af sin nästan fatalistiska öfvertygelse, att hon vore bestämd för ett äktenskap utan karlek, emedan hennes första kärlek förblifvit obesvarad. Säkert är, att svågern aldrig' var brodern synnerligen sympatisk. Men kanske låg grunden härtill däri, att Goethe med kärlekens skarpblick anade, det Schlosser icke var rätte mannen att bereda den så högt älskade systerns lycka. Det rådde mellan de båda syskonen det ömmaste förhållande. Goethe kallar det själf: »det renaste, sannaste, ädlaste jag någonsin stått i till någon kvinna.» Från sin spädaste ålder voro de oskiljaktiga i leken, och senare, då deras unga sinnen i lika grad trycktes af faderns stränga väsen och tråkigt pedantiska uppfostran, slöto de sig allt innerligare till hvarandra. Wolfgang ägde dessutom hela sin moders rika hjärta, men Cornelia hade intet utom honom. Det är nästan obegripligt, hvarför den hjärtegoda, förträffliga fru Goethe, som själf förklarat: »barn behöfva kärlek», och som ägde en städse för sonen flödande källa däraf, icke lät äfven dottern i samma mån förfriskas däraf. Det är föga troligt, att felet låg hos henne, måhända skulle hon svarat oss, att Cornelia själf stängt sitt hjärta för henne. Likt sensitivan hade det slutit sig vid första beröringen med den sträfve fadern, som väl älskade sina barn på sitt vis, men som synes ha hyst den egendomliga åsikten, att han aldrig borde visa dem det. Ett enda exempel på hans uppfostringsifver förtjänar anföras. Under den för Cornelia pröfvande tid, då brodern studerade i Leipzig, bestod hennes enda glädje i den lifligaste brefväxling med honom. Fadern fann emellertid för godt att för den stora nyttans skull påbjuda en korrespondens på främmande språk. Därigenom att brefven underställdes hans kritiska granskning, lyckades han göra det förtroliga tankeutbytet syskonen emellan till en formlig plåga för Cornelia, och hon slöt sig från den stunden med sina tankar och känslor ännu fastare inom sig själf. Så växte hon upp på lifvets skuggsida, och hennes korta tillvaro var lika obemärkt och olycklig, som broderns var solbeglänst från början till slut. Som de lyckligaste åren af sitt lif räknade hon utan tvifvel den korta tid, den unge Goethe efter afslutade studier tillbragte i hemmet. Ehuru han då var sjuk och nedstämd, lyckades hon muntra honom, och man vet faktiskt, att det var på hennes ifriga uppmaning han grep sig an med sitt första större diktalster, hvilket de efterhand som det fortskred tillsammans genomläste och kommenterade. Efter hennes giftermål klagar han också öfver »det stora tomrum», hon lämnat efter sig och öfver »den fatala ensamhet», han nu emotsåge. Efter hennes död skrifver han i sin dagbok de kortfattade smärtfyllda orden: »Bref om min systers död. Mörk, söndersliten dag» — samt påföljande dag : »Smärta och drömmar» — — — Den, som något känner till Goethes karaktär, vet, hur betydelsefulla dessa få ord äro, ty om honom gäller framför allt — »den djupaste sorgen är stum». Ännu flere år senare skrifvar han : »------ med min syster afhöggs en af de starkaste rötter, som fasthöll mig vid jorden, äfven grenarna därofvan måste nu förtorka». Tydligtvis fanns det alltså en, för hvilken den olyckliga Cornelia varit oumbärlig under sin lefnad, en som många år senare grät vid hennes graf — — — * I dessa dagar, då lager och eterneller ånyo flätas kring hennes odödlige broders minne, hafva vi velat nedlägga en minneskrans äfven på Cornelias glömda graf. Om — som någon sagt — de blommor, som mest motsvara den aflidnes karaktär, borde smycka grafven, så skulle denna krans bindas af liljor och mörka penséer, ty Cornelia Goethes själ var jungfruligt skär till det sista, men sorgsna, tunga tankar voro hennes ständiga ledsagare genom lifvet. * »-9 i 'it- » I \* % ■ i ftir'-JÈ-W -**838 ar JHpH Jr '• ' j r- ✓ i WfcTW' ""' "j Jgff il JgPffj MÀi I ^ pM* m ^ „ 9fU-. • " m&li rM ' . a.—t WÉ. *3 v] k . iMî- 3 jtB* - y#- séiå:i lAMMhp .Jfr - i MåSk mflmt 'v/ ^ nnv h É À JÄRNVÄGSMÄNNEN PÅ HOLMENKOLLEN.