Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 — »GREFVINNAN MINCHEN PÅ ERIKSBERG ÅR 1900». TECKNING AF PRINSESSAN EUGÉNIE. bäst af det stora deltagande, de visat under bennes sjukdom och vid hennes frånfälle. Till och med ända ner från Rom, från kronprinsessan Victoria, hafva bref och hälsningar hunnit till grefvinnan Rondes sjukläger. Sina talrika underhafvande och tjänare ägnade såväl grefvinnan Bonde som hennes förut aflidne make stor omsorg, och ett patriarkaliskt förhållande rådde emellan husbondfolk och tjänare. Efter sin makes död, hvilken inträffade julafton 1895, har grefvinnan Bonde de sista somrarne bott på sin egendom Gustafsvik, och dit längtade hon nu under sin sista sjukdom, ut till dess lugn och vårgrönska. Där afled hon ock den 10 dennes, sörjd och saknad af nära anförvanter, vänner, tjänare och underhafvande. Som en afslutning på ofvanstående minnesruna foga vi följande vers, hvilken för öfver tre hundra år sedan skrefs af Ingeborg Jönsdotter Bonde, gift med den från hertig Carls och konung Sigismunds fejder namnkunnige riksrådet Olof Stenbock till Öresten, Kronobeck och Kungslena och död 1587. Den är direkt afskrifven från originalet, som finnes förvaradt bland autograferna i Kungliga Biblioteket och lyder sålunda: »Aff hiärtett haffuer iagh thett fijk Att thin godheth prijsa Thu herre mildh ij himmelrijk Thu allthings tröst och lijsa I thine nåådh iagh haffuer fridh Thet iagh bekienne måndhe Och achter eij på världzens stridh Och all thes onde våndhe. Och thå mig lijfzens lycht är nähr I thenne wrånghe landhe Befaller iagh o Gudhi kiär J thine handh min Andhe Amen. Skriffuit ij Lena then 24 Junij Åhr Ohristii 1580 aff Ingeborgh Jönsdotter Bonde.» Skriften är så klart och tydligt bibehållen, som vore den skrifven den dag, som i dag är, och dess innehåll passar för alla tider och alla släkten. Adelaide Nauckhoff. Emellan natt och morgon lifvet blänker, en stjärna halfvägs öfver skogens topp. ' Hvad veta vi om oss? Och om man tänker på det tillkommande — hvem vet dess lopp? Tidssvallet oss som bubblor kring sig stänker, de gamla brista, nya dyka opp, världsvälden lyfta sig en stund — och stupa därefter som ett böljslag i det djupa. Lord Byron. (C. V. A. Strandberg.) FÅNGEN. J AG SÅG henne stå bakom disken så pyntad, näpen och fin, än ung, men med färglösa kinder och sjuklingens trötta min. Jag såg, huru blickarna täljde för gatans människoflod om längtan dit ut till det fria från kvalmet i instängd bod. Jag gick, men så kom jag att stanna vid fönstret i nästa hus; där möttes jag ock utaf blickar, som bådo om sol och ljus. I hvarenda butik vid gatan jag möttes af samma syn: en fånge, som trådde till frihet och färg på fängelsehyn. Jag såg, att när vi uti solsken gå stenpalatset förbi, vi följas af tusende blickar, så bittra som smärtans skri. Vi vandra därute i ljuset och hafva det skönt och godt: vi ana ej alls, att man ser oss från tusende fångaslott! Emil Linders. MOR OCH DOTTER. UR KVIN-NANS VÄRLD. AF BIEN. J A, KÄRA MODER, du har fullkomligt rätt uti, att här i vårt hem ej allt är, som det borde, att jag alldeles släpar ut mig och följaktligen ej kan vara den angenäma värdinna och sällskap, jag önskade och ville. Men det faller sig svårt att med intresse följa med ett samtal, då jag tänker på, huru mycket som blir försummadt, under det jag sitter och liksom leker herrskap. Ty den, som egentligen får vara allas tjänare och är öfverhopad med arbete från morgon till kväll, mister snart sin håg för läsning och musik och åstundar mest kroppslig hvila.» »Ja, men, barnet mitt, ej behöfde det vara så, det måste då finnas något missförhållande, hvilket vi med förenade krafter skola försöka afhjälpa. » »Omöjligt, det har en djupare grund, än att vi skulle kunna rubba den. Har du tålamod att höra på, så skall du snart förstå, att jag har rätt.» »Men jag har ju själf haft landthushåll, tjänare och barn; dock aldrig var jag så jäktad som du. » »Men, tänk då på, huru olika tjänarne äro nu mot förr. Såsom jag viil minnas, hade du fyra tjänarinnor, som hvar och en skötte sitt bestämda åliggande, troget och ordentligt. Du var, som sig borde, endast förestyre för det hela, hvilket gick jämnt och lugnt, utan slitningar och brådska. Därför kunde du också vara angenäm och älskvärd samt ägna dig så mycket åt oss barn. O, hvad mitt barndomshem med sitt arbete, sin glädje och sin hvila framstår för mig i ett förklaradt ljus, då jag jämför det med mitt nuvarande hem, hvilket jag tyvärr ej kan göra annorlunda. Det finns endast ett »enten, eller». Antingen måste jag låta allt gå vind för våg, eller också måste jag slita, släpa och blifva neddragen. Och för min pliktkänslas skull, väljer jag obetingadt det senare. » »Men, kära barn, vi kunna kanske finna en medelväg. En trogen, pålitlig tjänarinna skall väl ändå stå till att finna.» »Ja, kanhända, men nog har jag misslyckats. Du skulle både hafva skrattat och gråtit, om du sett min profkarta. Jag har nu för länge sedan öfvergifvit de där fullkomligheterna, hvilka gåfvo sig ut för att kunna allt; ty de kunde aldrig uppskattas nog i pekuniärt afseende, och våra begränsade inkomster talde ej vid deras förödelse af matvaror. Det var under deras värdighet att spara eller taga vara på det, de fått om händer. Och då jag försökte ingripa, drog jag alltid kortaste strået. » »Ja, sådana har jag hört talas om, och det vill nog en god kassa till att stå ut med deras härjningar.» »Sedan slog jag om och tog unga, okunniga flickor fran landet; men de voro märkvärdigt tröga till att följa mina lärdomar och förmaningar; men däremot togo de mycket fort efter kamraternas oseder. Ty i en sådan här liten småstad, där pigfröknarna ständigt sammanträffa, lära de hvarandra snart nog det, som är mindre godt. Nog tycka de det vara angelägnare att krusa luggen och pynta sig än hålla rent och ordentligt. Natten anse de ej alls vara någon lämplig tid för sömn, då de tycka den bättre kan användas till besök och promenader; i stället göra. de sina åligganden om dagen halfsofvande, och de blifva följaktligen därefter. Därför, om någorlunda ordning och reda skola finnas i hemmet, så måste husmodern hänga uti och endast få använda korta mellanstunder till vederkvickelse och sin själs utveckling. För rika familjer blir det ju annorlunda, de behöfva ej räkna så noga med allt. Men de hafva ett stort ansvar gent emot oss andra, fattiga fruar, då de så att säga fördärfva tjänarne för oss genom att öfverbetala dem och gå in på alla anspråk. Men världen är nu en gång sådan, hvar och en tycker sig vara sig själf närmast, därför all denna själfviskhet och brist på tanke för andra. Mycket till det bättre kunde ju vinnas genom öfverenskommelse och sammanslutning; men det ligger just ej för oss kvinnor, därför blir nog ej sakernas tillstånd annorlunda i* min tid.» »Men, hvarför ej då göra sig kvitt dylika onus, man kunde ju draga sig fram. med en hjälphustru?» »Kära mamma, har du nu blifvit så gammal, att du glömt svenskarnes fåfänga och fruktan att ej kunna bevara skenet. Vårt sociala anseende skulle ju ohjälpligt gå förloradt, om det kom ut i staden, att vi ej hade någon piga. Du må tro, att det redan är ett stort fel att endast hafva en. »Grosshandlaren och konsuln härintill, hvilken börjat sin bana som vallpojke och hvars fru i sin ungdom stått på krog, hafva kokerska, kammarjungfru och barnfröken. Så‘ ungefär skall det vara, om man är någorlunda mån om sitt anseende. Därför må du tro, att jag får nådiga nickar och blir sedd öfver axeln af konsulinnan och dylika. Mitt lärarinnediplom från k. seminarium, som jag fordom var så stolt öfver, går ej stort i kurs här, det gör mig kanske endast mera oduglig och ömkansvärd i deras ögon. »Därför, kära mamma, tjänar det intet till