Idun: 1899

N:r 82 (657). LÖRDAGEN DEN 14 OKTOBER 1899. 12:te Arg. Î LLCISTRERAD feTIDNING OCH henpiet FOR • KVINNAN ras mm. . «pp è ; iSS PRENUMERATIONSPRIS PR ÂR: Idün .............................................. KR. 5: - Iduns Modetidn.med planscher OCH HANDARB. — » 5: - Iduns Modetid. utan pl. » 3: — UTGIENINGSDAGAR ! HVARJE ONSDAG OCH LÖRDAG. REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : FRITHIOF HELLBERG TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. BYRÅ OCH EXPEDITION: KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ÖPPNA KL. 10—5. LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 6147. RIKS 1646. KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÄ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. KARIN ÅHLIN. G. Florman foto. ^EN BILD, som här ofvan möter oss, framställer de för många välbekanta, blida dragen af stiftarinnan af AJilin- “S® ska skolan i hufvudstaden, bvars föreståndarinna hon nnder en lång tidsföljd tillika varit. Den enkelhet och flärdlöshet, som lifvet igenom varit ett utmärkande drag för den framstående lärarinnan, må äfven nu följa hennes minne, då vi gå att omnämna några korta drag ur hennes lif. »Några vältalighetens blomster,» yttrade nyligen en vän till henne, »skulle ej passa på Karin Åhlins graf.» Karin Ählin föddes den 25 november 1830 i Stockholm, där föräldrarne, fadern, major P. P. Åhlin och hans maka, Vilhelmina Gustafva Norberg, voro bosatta. Efter moderns tidiga död omgaf Karin, såsom äldsta dotter, med grannlaga kärlek den ensamme fadern, på samma gång hon med aldrig tröttnande omsorg ägnade sig åt de yngre syskonens uppfostran, hvarunder hon ock själf alltmer fostrades för sitt framtida kall. Vid 17 års ålder öppnade hon 1847 ock en egen liten skola, hvilken troligen så väl hon själf som utomstående ansågo såsom en liten »hemskola» utan tanke på den utsträckning den med tiden skulle vinna. Det var dock tydligen redan från början en hjärtesak för den unga lärarinnan, att Herrens fruktan är vishetens begynnelse, af hvilken grundlag skolan alltjämt burit prägeln. Dess organiska utveckling år från år har ock visat, att Herren gifvit sin välsignelse till arbetet. De årliga redogörelserna för skolan hafva också burit ett ojäfaktigt vittnesbörd om det förtroende och den kärlek, hvarmed denna läroanstalt af allmänheten omfattats under sin mer än femtioåriga tillvaro, tills den omsider stått där såsom ett af de förnämsta läroverk i vårt land för kvinnlig ungdom. Under det växande arbete, som med denna utveckling i första rummet måste återfalla på skolans föreståndarinna, gick hon dock alltjämt glad i sin gärning, i sann mening en moder för de unga, som voro anförtrodda åt hennes vård. Det var icke blott kunskaper hon sökte bibringa dem, utan framför allt den hjärtats bildning och karaktärens fasthet, som gör kvinnan till hvad hon är ämnad till af Gud. Många äro ock de mödrar och döttrar, som tacka henne för hvad de under hennes ledning blifvit och den föresyn för ett lif i kärlek, som hon gifvit dem. Den dag, då hon fyllde 60 år, var ock en skara, som representerade vidt skilda åldrar, samlad omkring henne, då hon under en tidrymd af fyrtio år förestått den anstalt, som under hennes fostran och vård vuxit från ett litet oansenligt frö till det träd, som sträcker sina grenar vidt öfver landet, och där många af himmelens fåglar funnit skydd och hvila. Denna dag var icke blott en glädjedag för henne själf, då hon emottog många kärleksbevis af den ungdom, åt hvilken hon ägnat sina bästa krafter, utan ock en tacksamhetens och lofsångens dag till Herren för allt det goda, som han gjort och gifvit henne. Doktor Bring, som _ under de flydda åren stått henne och skolan särdeles nära, höll vid morgonbönen ett gripande föredrag med anledning af dagens betydelse, hvarefter verser af en skolans forne lärare afsjöngos. Riksantikvarien Hildebrand, också en af skolans förre lärare och sedermera dess inspektor, meddelade därefter, att k. m:t tilldelat fröken Karin Åhlin medaljen i guld »Illis quorum meruere labores» för hennes långvariga, sällspordt plikttrogna och oegennyttiga verksamhet för den svenska flickskolan, till hvars höjande hennes arbete utgjort ett viktigt inlägg. Elementarskolan för gossar hade långt för detta gifvit sönerna för olika hem, utan anseende till personen, hög och låg, tillfälle att ösa ur kunskapens källa, under det för döttrarna icke många banade vägar funnos, ens till lärdomens förgårdar. Fröken Åhlin var en banbryterska på detta område, hvarför hennes namn med tacksamhet skall minnas af de många, som i kommande tid skörda frukten af hennes arbete. Åhlinska skolan innefattar nu: 1) En förberedande treklassig afdelning. 2) Elementarskola med 8 klasser. 3) Fortsättningsskola, med olika afdelningar, däribland förberedande seminariekurs. 4) Läroanstalt för utbildning af privatlärarinnor. 5) Gymnasium med treårig kurs. Sedan 6 år tillbaka har skolan dimissionsrätt och har med goda vitsord utexaminerat många lärjungar. Det trägna arbetet vållade emellertid vid tilltagande år en nedsättning i krafterna för fröken Åhlin, som småningom började märka huru de dagar nalkades, om hvilka man säger: »De behaga mig icke.» Aftonen af en verksam arbetsdag led mot sitt slut och en allvarsam inre sjukdom gaf sig allt tydligare tillkänna. Den frid och stillhet som alltjämt utmärkte den sjuka var dock en mäktig hjälp mot den tilltagande svagheten, hvarunder bruket af Guds ord blef henne allt dyrbarare. Utom bibeln läste hon mycket Johan Arndts utläggning af psaltaren. Efter en tids sommarvistelse vid Djursholm återvände hon med försvagade krafter till sitt hem i hufvudstaden. Dock rörde sig hennes tankar ännu gärna omkring den kära skolan, och vid ljudet af barnens glada röster under hennes fönster ute på gården for mången gång ett soligt leende öfver hennes anlete, liksom hon vid deras stim i skolsalarne hördes upprepa: »De kära barnen, de kära barnen!» Omsider nalkades den stund hon under stilla längtan afbidat, då hon under barnslig tillit till sin himmelske Fader och med fullt öfverlämnande åt hans goda vilja insomnade i den sista sömnen, lördagsaftonen, då sabbaten ingick, den 30 sistlidne september. Liksom hon under hela sitt lif velat gifva Gud äran för allt, yttrade hon kort före sin död till sin omgifning: »Tacken, tacken Herren!» Den 5 oktober firades hennes högtidliga jordfästning i Adolf Fredriks kyrka, under stor tillslutning af deltagande vänner från äldre och nyare tid, hvarvid särskild plats var beredd i kyrkan för de många barnen från hennes skola. Biskop Billing förrättade jordfästningen, hvilken han inledde med ett gripande griffcetal öfver orden: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet, Ebr. 13:8, påvisande huru dessa ord