Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 varit den käpp och staf, hvarvid den aflidna kunnat stödja sig hela arbetsdagen, och hvarvid hon slutligen hvilat, när den led till aftonen. Kistan var öfvertäckt af vackra och dyrbara kransar, men ännu längt skönare var den krans af friska rosor, som i en ungdomlig rad slöt sig kring den moderliga vännens bår. Hennes efterträdarinna såsom Åhlinska skolans föreståndarinna är fröken Hedda Ählin, hvilken i skolans äldsta tryckta katalog för 1872 står upptagen såsom den yngsta af alla eleverna. L. S. BREFDUFVAN. E n IRRANDE FÅGEL från okända länder, Dem än geografen på kartan ej lagt, Till bildningens bygder med postbud man sänder Från snösagans land uti norrskenets prakt. Hon flög genom dagar, hon flög genom nätter Med forskningens blad i sin svartgröna klo; Till henne, den värnlösa, tillit man sätter, Där vetandets gåtor bland isbergen bo. Och bort öfver hafven med instinkt som ingen Hon ställer sin färd, af beräkningen sagd; — Hon hvilar på vägen den tröttade vingen Och låter sig fångas att tälja sin bragd. Den bragd, som är kämpad däruppe vid polen, Den skatt, som är samlad bland isar och snö: Och sanningen kommer med kartan i solen — Och skeptiska tanken går åt som ett rö ... »Där härskar blott döden — men lifvet» — hon säger — »Har trädt på dess tröskel och sagt : varde ljus ! Och upptäckten slagit däruppe sitt läger Och timrar så käckt på sitt nybyggarhus. —» Den stumma har talat. Kring jordklotets zoner Elektriska gnistan i tidningens spalt Bär budet med stora och jublande toner Om människokraft, som bröt vägen till allt. Men hon, som bar mödan och fyllde missionen Och först gjorde jublet så högt i sitt svall, Hon glömd blir därborta på brefdufstationen, Den lilla och plikttrogna, stor i sitt kall. Dock, människoanden må firas och äras, Och finna sitt lof genom seklernas gång; Jag vet, att idéer på vingar blott bäras — Och därför jag brefdufvan ägnar min sång ! Björn Cederberg. FRÅN SKULDERNAS KONTO. O RDET »SKULDER» är ett afskyvärdt begrepp, som borde vara okändt i hvarje välordnadt hushåll. Men tyvärr är det ej på långt när så främmande för vårt lif, som man skulle vilja förmoda, och det ej minst egendomliga är, att skuldernas svaghetssynd innästlat sig fullt ut lika starkt hos de burgna och rika som hos de fattiga. Ofta kläder man skulderna i ett glänsande omhölje, på det att de skola verka mindre frånstötande; de kallas då »kredit» — och det förbättrar ju alltid saken en smula. Hur skulle handel och vandel regelbundet kunna utveckla sig, hur skulle affärsmannen vara i stånd att rationellt sköta sin verksamhet utan kreditens hjälp? Det kan ju ej förnekas, att krediten, sedd ur köpmannasynpunkt och såsom medel att underlätta varutransaktionerna affärsmän emellan, har mycket godt med sig, för så vidt den hålles inom tillbörliga gränser, men missbrukad kan den lätt blifva en olidlig börda, som slutligen bringar kredittagaren till undergång. Under vanliga förhållanden och särskildt på den husliga förvaltningens område borde man konsekvent taga sig till vara för att göra skulder. De växa med lavinens fart och förstöra slutligen husfriden, i det de undergräfva det ekonomiska välståndet. »Betala kontant!» är en gyllene regel, hvars noggranna iakttagande är mera värdt än ett stort kapital, ty därigenom bespar man sig mycken förtret och skada. Mången säger: »Jag skulle gärna vilja betala mina skulder, om jag endast hade penningar.» Men det finns tusenden, som ingalunda sakna tillgång på mynt och likafullt af slarf eller liknöjdhet skjuta de presenterade räkningarna åt sidan med anmärkningen: »Det är väl inte så brådtom; han får vänta.» Därigenom kunna skulderna förblifva obetalda under veckor, ja, månader, medan fordringsägaren, som under tiden måhända behöfver disponera sina penningar, råkar i stor förlägenhet. Han vill ogärna erinra om likviden af frnktan för att förlora sin kundkrets, och så uppstå sådana fall, som att handtverkaren måste taga sina verktyg och sitt arbetsmateriel på kredit och att affärsmannen nödgas inköpa sina varor dyrare, emedan han, i saknad af kontanta penningar, måste afstå från kassarabatten — och allt detta endast för att burget eller rikt folk, till följd af en oursäktlig liknöjdhet, försumma att betala sina skulder i rätt tid. Nu gifves det äfven andra, mindre vägande skulder, hvilka ej kunna gäldas med penningar eller penningars värde, men som icke dess mindre falla under samma rubrik, enär de likaledes bestå i bristande uppfyllelse af åtagna förpliktelser. Till sådana räkna vi exempelvis brefskulder. Hur ofta uppskjuta vi ej vecka efter vecka, månad efter månad våra brefs besvarande — såvida vi icke helt och hållet uraktlåta att skrifva några svar alls. Vi betänka merendels alldeles för litet, huru många hemliga förhoppningar och önskemål, som vi därigenom hänsynslöst omintetgöra; i lindrigaste fall kunna de långa dröjsmålen förorsaka missräkningar, såvida de ej framkalla misstydningar eller rent af komma vänskapsförhållanden människor emellan att svalna. Äfven i fråga om brefskrifning gäller det gamla ordspråket: den skänker dubbelt, som skänker genast. Åtskilliga andra skulder äro svårare att här uppräkna, enär de existera i många olikartade former; bland dem finnas exempelvis de moraliska förpliktelser, vi hafva mot andra, såväl oss närstående som främmande människor; tacksamhetsskulder för mottagna gåfvor samt skyldigheter, som hänsynen för hjälpbehöfvande, kroppsligt eller andligt lidande medmänniskor ålägga oss, ty vi skola ju alla vara beredvilliga att ägna hvarandra kärlekstjänster. En ofta påpekad, men aldrig nog uppmärksammad omständighet är, att fullvuxna människor, som låta sig angeläget vara att sins emellan reglera sina skulder, ej iakttaga samma noggrannhet, när det gäller att infria deras åtagna förbindelser till barnen. Ofta säga föräldrarne: »Var nu snäll och lydig, så skall du få det eller det!» och löftet sporrar barnen till dubbel pliktuppfyllelse. Men hur bittert känna de sig ej bedragna, då de komma underfund med, att föräldrarnes löften endast varit tomma ord! Då faller skarp frost öfver de veka barnasinnena, en frost, som tillintetgör sanningens, tillitens och trofasthetens späda brodd i barnets själ. Var därför de små ingenting skyldig af hvad du lofvat demi Hvarje vänlig blick, hvarje uppmuntrande ord eller gåfva, som de ha tillgodo, måste gifvas dem oafkortadt, för så vidt ej de i sin ordning skola underskatta vikten af sina gifna löften eller brista i uppfyllandet af sina små förpliktelser och såmedels, när de blifvit vuxna, förfalla till löftesbrytare och för plikterna mot andra likgiltiga människor, som hänsynslöst göra skulder i stort som smått. E. H. PÅ VEDSKUTA TILL ÅLAND;TRE BREF TILL EN BEKANTING. ANDRA BREFVET. Å LÅNGT kom jag den gången. Nu äro åtta dar förflutna sedan dess, jag sitter i min heta kammare i sta’n, och timmar och dagar föra mig allt längre bort från både skuta och Åland. Men det betyder ingenting. Tankarna draga hvart de vilja, och just i detta nu göra de om hela färden igen — mig själf till nöje och dig till ära, eftersom jag nu en gång börjat berätta denna sannfärdiga historia för dig. Med andra ord uttryckt: Jag har tagit dig (hm) i båten och får väl lof att dra dig i land. Som sagdt, det var ett skönt, friskt, men något sömngifvande lif, lifvet ombord, allra helst som nattron, åtminstone första natten, blef ringa eller ingen. Endast en mycket liten kabyss hade skepparfar på sin nya skuta, och den skulle hysa fem personer: de två fruntimren, pappa själf och pojken alternerande, skeppardottern och mig. Nisse hade föredragit att söka hvila i en hängmatta, som vi slagit upp i lastrummet (hoc est: han knock den för mig!). För att så vidt möjligt iakttaga blygsamhetens fordringar begaf jag mig ej ned, förrän jag genom kajutfönstret sett den sista chemiseklädda skepnaden krypa till kojs. Då bemannade jag mig med allt det mod, jag i en hast kunde anskaffa, drog in ännu några munnar frisk luft, önskade mig själf, att jag haft min prima vintersnufva — och nedersteg i inferno. Nu anser du förstås, att jag pjåskar och öfverdrifver — och det har du gudnås så visst inte alldeles orätt i; det hör till — men trångt var där sannerligen och hett med, och hvad atmosfären beträffar, grubblar jag ännu i denna stund, på hvilka sammansättningar det var, som kunnat göra den så tjock och så äcklande: det luktade läder, och det luk-