Idun: 1899

IDUN 1899. — 4 — ■ • '3WK 'mmå •*»«»*< MÏÏÊ ■ fejpSijMp, |V v v mm i&fgp *Éai »>««> »■» lnômp4Ü gång haft ett allvarsamt uttryck, vände sig nu åter emot mig med sitt varma, solljusa leende och lade skälmaktigt sin arm i min, hvarefter vi följde efter de båda främlingarne. Och ånyo smälte mitt hjärta af hänryckning och fröjd och ånyo tyckte jag mig vara den sällaste varelse på jorden. Jag observerade nu, att hon i högra handen bar två korgar, som syntes mig vara alltför simpla för en så fin dam, och bad att få bära den RÖKRUMMET PÅ SKABERSJÖ. ju sällan följas åt, därför får man ej så mycket undra öfver, att de unga dragas och lockas af det, som smeker sinnena, och att de så lätt glömma felstegens följder, som de sedan få tungt uppbära under ett kanhända långt och bittert lif. Men äfven föräldrarne äro ofta ej utan skuld, då de ej från början lära sina barn att skilja hufvudsak från bisak. Se denna moder, hvilken fått den största välsignelsen, ett litet barn, att vårda och uppfostra, huru hon öfverlämnar dessa dyra plikter åt andra för att lefva sitt lif i nöjen och njutningar, eller ock i dådlös overksamhet försummar demi Se denne fader, för hvilken hemmets trånga värld är en underordnad bisak, hvars bördor han utan tvekan lägger på svagare skuldror för att utan tvång följa sina böjelser, sina syften I Lyckliga de, hvilka under lifvets mången gång hårda skola hafva lärt den bästa metoden — den att väl veta skilja hufvudsak från bisak, det väsentliga från det oväsentliga! Bien. JAKTTROFÉRUMMET PÅ SKABERSJÖ. rande leende, där hon stod tätt intill mig. Och nu gick det upp ett ljus för mig. Det var ju alldeles klart, att hon måste heta Ellen MoubertI Hon kunde naturligtvis ej heta något annat! Ellen Moubert! Ja visst! Naturligtvis 1 »Nåå?» sporde hon, och de klara ögonen strålade. »Minns ni?» Ack, visst borde jag väl minnas, fastän jag ingenting mindes. Men namnet vibrerade dock i min själ med en sällsam, välbekant klang. Jag kände det ju och kände henne ock, ehuru jag ej kunde förklara på hvad sätt eller erinra mig, när och hvar vi sammanträffat. Men barndomsvänner voro vi, vi hade varit i sällskap förr, hade jollrat med hvarandra förr, lett emot hvarandra förr. Yoro vi ej fränder? Jo, alldeles visst! Yi voro två, men dock en, och läste obehindradt hvarandras tankar, anade hvarandras känslor. »Ett förtjusande namn!» sade jag med fullaste mening. »Er fullkomligt värdigt!» Men nu måste jag släppa hennes arm. Ett par unga, eleganta herrar kommo fram, Gud vet hvarifrån, för att tala med henne. De voro synbarligen väl bekanta, jag steg ett par steg åt sidan, och tänkte med döden i hjärtat: Nu är det slut! Slut! En gosse om en 8 à 10 år syntes också. Han tycktes hafva gjort Ellen Moubert någon tjänst eller uträttat ett ärende åt henne, så föreföll det mig, ty de tre sågo på honom under sitt samtal, som för öfrigt ej räckte många minuter. Efter detsammas slut gingo de båda herrarne sin väg, utan att hälsa damen eller se åt mig, och äfven gossen försvann. Min väninna, hvars ansikte under samtalets Roikjer foto. SNOGEHOLMS SLOTT. KEJSARENS SÄNGKAMMARE PÅ SKABERSJÖ. ena. Hon räckte mig den, men förvånad märkte jag, att den innehöll litet hö och skräp, såsom om däri förvarats glas eller någonting annat bräckligt. »Detta får jag väl tömma ut?» sporde jag och såg på henne. Äfven hon såg på mig med sin underbara blick och log, så att små gropar bildades i de mjuka kinderna. Hon tycktes ämna säga någonting, då ett förfärligt buller hördes, allt insveptes i töcken, den älskliga Ellen Moubert försvann, jorden tycktes darra, och den lilla täcka staden vara färdig att störta samman. Gripen af fasa öfver allt detta och af ett brinnande begär att finna min dam, att rädda henne eller dö med henne i min famn, trefvade jag ångestfullt och med dödens förtviflan i hjärtat omkring i mörkret. Jag ville ropa, jag ville kämpa mot elementen, jag ville anstränga mig till blods . . . då jag vaknade, just som klockan slog 7 på morgonen och solen sakta silade sig in genom den nedfällda rullgardinen, Ack! Det var således endast en dröm, och en dröm, hvars like väl aldrig mera bestås mig! Aldrig får jag mera se den förtjusande Ellen Moubert, aldrig! Aldrig samtala med henne, stödja mig på hennes fina arm eller stödja henne I Aldrig se hennes underbara blick, hennes tillbedjansvärda leende! Aldrig höra hennes melodiska röst! Aldrig tjusas af den lätta skiftningen i hennes bleka ansikte ! Aldrig vidröra fliken af hennes klädning! Aldrig! Och staden med dess röda, hvita och gula hus bland gröna täppor! Aldrig ser jag den mera ! Aldrig står jag mera på den blomprydda grusåsen med dess hänförande utsikt öfver vatten och land och med det skinande, himlastormande fyrtornet i fjärran! Aldrig andas jag mera den rena, stärkande hafsluften! Aldrig I Det var en dröm, alltsammans! Ack, kunde det väl vara annat! Erik. HUFVUDSAK OCH BISAK. i> T T JÄETAT af all lärometod är att väl X X veta skilja hufvudsak från bisak och framhålla den förra med underordnande (icke utplånande) af allt, hvad som hör till den senare.» Så väl jag kommer ihåg detta citat från den tid, då jag som barn läste franska grammatikan. Jag lärde mig det då utantill samt gick ofta och funderade på meningen, hvilken jag dock först rätt förstod, när jag blifvit äldre. Då insåg jag, att hela vår lefnad var, så att säga, en skola, där vi, tyvärr ofta, till vår egen skada ej förstå att skilja hufvudsak från bisak, då ej någon finnes till hands att upplysa oss därom ; ty i vår kortsynthet föredraga vi ofta skal framför kärna. Ungdom och visdom pläga