Idun: 1899

5 1DUN 1899 v ■îmmi assas» mm liiæl (—H—> L-Jü^i BS8MB CajUBj ui-u^i WMKM I . ««««-, st öfiagsgaf >ig te?: jää'-j a»- ■»'. m**' riss**& ÈÉRæs’ »DET» . fram — den log emot mig fint och blekt. En liten insjö med krusigt vatten, kantad med löfträd, glittrade fram ; så lik en ungmös läppar, hvilka räckas till en kyss åt den älskade, log den emot solens purprade aftonstrålar, framsprungna ur violettfärgade moln. O, jag famnade det i min själs aning! Det väntade och jag kom det till mötes ! — Ditt hufvnd låg uti mitt knä, och min hand strök sakta öfver ditt mörka hår. Allt var tyst omkring oss! Lummiga granar och glesa tallar vaggade sina kronor öfver våra hufvuden, och omkring oss doftade vårens ängsblommor. »Hvad jag önskar att kunna hedja — jag har ej kunnat det på länge, sedan jag var barn — kan du, som är kvinna, lära mig det?» — Så talade du till mig, medan vi båda kände en lycka, som öfvergår allt förstånd, en lycka, som hela den nyvaknade naturen kände med oss denna ljufva vårafton. »Hvad ville du bedja om?» frågade jag sakta som vindens röst. Du svarade mig ej genast, du rörde blott litet på ditt vackra, unga hufvud och lät dina läppar hvila mot min hand. »Hvad ville du då väl bedja om?» hviskade jag ånyo och vände ditt ansikte emot mitt, så att jag kunde se djupt in uti dina ögon. »Att tiden stannade, och att allt uppginge och finge hvila för alltid nti hvad vi nu känna.» En gren med torra, bruna barr föll rasslande ned vid våra fötter, och en skrämd liten fågel, som nyss ofvanför våra hufvuden sjungit sin kärlekssång, ömsade kvist och tystnade. Jag bröt en pyrola, som blommade strax invid. Du var så ung, så mycket yngre än jag, du hade ej haft tid att längta som jag, söka som jag. Till dig kom det i den tidiga våren, det föll ned i ditt sköte som en doftande ros. Två stora, tunga droppar från mina ögon föllo ned på din ynglingapanna, men jag log emot dig, då jag talade. »Min älskade, den bönen, du nyss önskade bedja, är ej en bön — den hörs af ingen! Vi måste skiljas — intet här nere varar — men LÄTTA STKÖMOLN på klarblå botten ofvan och en fin genomskinlig slöja af grönt på träden och marken därunder — en dnrstämning med en våraftons milda sordin. Jag var stadd på resa till en plats, där jag aldrig förr hade varit. En underlig känsla af förväntan kom öfver mig — en aning — en längtan och på samma gång en djup frid. Jag for mot det okända — jag for mot det, som fjärran ifrån, i min aning, kom smygande Lina Jonn foto. FRÅN KULTURHISTORISKA MUSEET I LUND: LEMBKESKA HUSET. Lina Jonn foto. BOUGARESALEN I LEMBKESKA HUSET. EN ANNAN SKANSEN-BILD, som vi äfven bjuda i detta nummer, är Framnäs, sådan den lilla platsen visar sig i sitt nydanade skick. Det var där »Gamla Stockholm» år 1897 reste sig med krenelerade murar och trappgaflade hus, mellan hvilka krokiga gränder slingrade sig och lustiga gamla värdshusskyltar lockade besökande främlingsskaror in i dunkla, medeltidsaktiga »krypin», där vin och mjöd serverades och muntra visor sjöngos af trubadurer från sydliga himmelsstreck. Den å bilden synliga träbryggan är bron, som förenade »Helgeandsholmen» med »Staden» och den enda nu återstående lemningen af »Gamla Stockholm». Till höger synes den s. k. Hoglandsbron, hvilken öfver Sirishofsvägen leder upp till Skansens höjder. * A F DEN NYA DJURGÅRDSENTRÉN hafva vi i Ak detta nummer en illustration, som torde intressera särskildt Iduns stora läsekrets i landsorten, enär bilden anger det nuvarande utseendet af den plats, där åtskilliga af 1897 års mtställningsbyggnader, däribland industrihallen, voro belägna, och hvars mark då trampades af fiere hundra tusenden af Sveriges befolkning. Nu slingra sig breda gång-, kör- och ridvägar, kantade med täta rader af nyplanterade lindar och nyuppställda gaslyktor, öfver de tomter, där konstens och industriens alster under vår oförgätliga utställningssommar lockade och tjusade i skiftande former. Till vänster reser sig Nordiska museet, som, en gång färdigt, lofvar att bli ett arkitektoniskt konstverk af yppersta slag, och i fonden synas Djurgårdsbron och en del af Strandvägens palats. * K ulturhistoriska museet i Lund förfogar, som bekant, öfver åtskilliga sevärdheter af stort intresse. Bland dessa är det s. k. Lembkeska huset, hvilket tillfallit museet som gåfva och hvaraf vi i detta nummer meddela ett par bilder: den ena är en vy af det karaktäristiska husets yttre, den andra en interiör af den i detsamma inrymda synnerligen vackra »borgaresalen». mig emot — kom hviskande, susande, välkomnande, underbart förtrollande, som våren hviskar i det glesa löfverket, i den gungande vassen, i den svala aftonens darrande vårluft. Jag for mot det okända, det evigt efterlängtade. Men jag visste det ej — jag blott anade. Lokomotivet stönade och utstötte en svart, kolmättad rök, som blandade sin tunga väfnad med vårens skira täckelse. Jag lutade mig ut genom kupéfönstret. Tåget slingrade sig fram mellan låga berg och stenknmmel, hvilka glittrade i en ljusröd skiftning. Hvitstammiga, tnnnklädda björkar vajade sina grenknippen för vinden, knotiga tallar klättrade ned för stuporna, och de mörka, högtidliga granarna vaktade i täta rader bakom åkerfältens begränsning. Nu höjde sig bergen mer och mer, den röda skiftningen försvann, och vid en krök af vägen förlorade sig tåget i en mörk, gapande klyfta. Då det slingrat sig därigenom, kom den leende naturen åter