Idun: 1899

IDUNS JULNUMMER Fröken mårtha gyldenstolpe. • •• iilä sig med vinterkylan utifrån. På nedre botten afläggas ytterplaggen af de ankommande gästerna, och så tåga de upp, enstaka eller i grupper, med en sista blick på egen eller första blick på andras klädsel. Två trappor upp är festvåningen, och det är där, i en röd salong med stora speglar på alla väggar, som grefvinnan Douglas tar emot sina gäster. Vi — d. v. s. min läsarinna och jag i skepnad af ett par gamla vänliga herrar! — ställa oss i dörren till den stora danssalen i hvitt, gult och guld med stora speglar och dekorerad med gröna växter, synnerligen kring den plats, som är reserverad för konungen. Medan man väntar på honom, har pratet kommit i gång, de äldre fruarna ha börjat se sig om efter en treflig plats, kavaljererna ha börjat höra sig för om trefliga danser, allt medan alla mer eller mindre skärskåda hvarandra — och vi göra naturligtvis som de öfriga! Först dragés uppmärksamheten till de utländska ministrarne eller attachéerna och deras fruar. Nyfikenheten väckes af den främmande ansiktstypen och det främmande språket — ty svenskar emellan talas numera blott ytterst sällan annat språk än det svenska — men vårt intresse öfvergår snart nog till våra egna landsmaninnor och är väl berättigadt därtill. Det finns en hel hop vackra damer på utrikesministerns bal, en hel del ståtliga apparitioner och mycken grace, hvilket också konstateras af en nykommen utländsk attaché, som icke tycktes ha gjort sig några vidare förhoppningar om den svenska skönheten! Han vänder sig till sin granne och frågar efter namn, allt eftersom hans blickar af en slump falla på den ena eller den andra, och vi följa hans blickar, vi uppfånga namnen, som han får af en slump, och vi beklaga, att hans blickar ej råkade falla på ännu flere, som vi gärna skulle velat få nämna. Här ha vi först och främst dottern i huset, fröken Louise Douglas, som med fröken Martha Gyldenstolpe, en af stockholmssocietetens mest uppvaktade och omtyckta unga flickor, delar ett rykte om aldrig svikande artighet och älskvärdhet mot alla. Det är synd, att icke alla de unga damerna skola få hembära samma smickrande omdöme, ett omdöme som kanske vore rättvist, ty stockholmskorna äro nog i allmänhet mycket älskvärda — men jag citerar härvidlag blott hvad jag hört af en främmande dam. . En förtjusande företeelse i en balsalong är friherrinnan Eva Akerhielm, född Ankarcrona, en liten, smärt dam med ytterst fin nordisk typ. En af stockholmssocietetens obestridt främsta skönheter är friherrinnan Märtha de Geer, född Cederström, alltid leende och alltid vänlig. Vi bli afbrutna i våra betraktelser af ett plötsligt sorl och rörelse i det församlade sällskapet. Aha, kungen kommer! — Två af herrarne i utrikesdepartementet, hvilka delvis fungera som värdar, ha gått utför trappan för att jämte excellensen Douglas i själfva porten mottaga h. m:t. De bära hvar sin trearmade silfverstake med tända ljus, en kvarlefva af traditionen, som ville att kungliga personer, när de besökte utrikesministerns hem, på dess tröskel mottogos med tända facklor. Detta var visserligen på den tid, då ännu intet elektriskt ljus lyste upp förstugor och trappor klarare än den ljusa dagen —• men traditionen har ännu bevarats i den form, som ofvan antydts. Så snart konungen eller flere af den kungliga familjen anländt och så många, som haft tillfälle till det, fått buga sig eller niga, blir det än lifligare än förut. Man har börjat finna hvarandra nu också, man har börjat komma på det klara med sina danser, man har åter kommit i gång med den sammansättning af småskvaller, små förhoppningar eller flirtintressen, som hålla ihop hela balen, för att inte säga hela societetslifvet. Jag vill inte påstå, att det skvallras eller förtalas eller pratas mer i den s. k. societeten än annorstädes, men mindre är det väl heller inte! Där jongleras friskt med omdömen och anseenden, och om också en hedrande mängd föraktar lumpet förtal och nedtystar skamliga insinuationer, så kunna de ändå knappast låta bli att nyfiket undra, om inte fröken X. skall lyckas »gå åt» i vinter efter alla sina ansträngningar, eller om Den verkligen kan vara kär i Den, omY. skall fria till fröken Z. i afton — det anses vara på tiden! — omdet är sant, att N. N:s ha dåliga affärer m. m. m. m. Och så anser man sig tvungen att anmärka på fru Dens toalett, och så måste man uttala sig om fröken Dens omtalade skönhet eller figur, som man verkligen inte alls tycker det är något med, o. s. v. Men hvar i världen är det inte på samma vis, så länge baler ges och folk äro lika roade af att gå på dem som att sitta hemma och läsa en god bok?! Det finns säkert inte blott klander att ge de värdsliga nöjena, de äro ofta ett eldprof för en karaktär, de kunna ofta ge ett godt stycke erfarenhet och t. o. m. lära en ett mildt omdöme om andra — föratt nu inte alls tala om de oblandade skönhetsintryck, de kunna skänka en, om man helt lugnt låter dem göra det. Nu har emellertid dansen börjat, det vill säga den egentliga balen. Vi ha en ypperlig plats i dörren till balsalen, och våra blickar begynna genast åter söka bland de dansande damerna. Se där den ståtliga, älskvärda friherrinnan Cecilia Falkenberg, född Lewenhaupt, lång, rak och en fullkomlig förebild i sättet att »föra sig». Och här grefvinnan Lotten Hamilton, född Beck-Friis, kanske den FRIHERRINNAN EVA AKERHIELM, FÖDD ANKARCRONA. mm mu IäI I Ii •f V-, Mm 12