Idun: 1899

5 IDUN 1899. VÅRA ILLUSTRATIONER. »OTOR-KLAS OCH LILL-KLAS», G. af Geijerstams ^ nya sagospel, går nu, som vi redan i förra numret omnämnde, för hvarje kväll inför fullsatt salong och under lifligaste bifall öfver Svenska teaterns tiljor. Vår tecknare återgifver i dagens nummer den karaktäristiska scen ur 3:e tablån, när den kärlekskranke klockaren (hr V. Lundberg), som gömt sig i bondhustruns (fröken Borgström) kista, af den klipske Lill-Klas (hr A. de Wahl) för den förbluffade bonden (hr Riego) förevisas som själfva »hin håle>. I ett par mindre pennteckningar framställas tvänne andra af styckets hufvudfigurer: Sankte-Per (hr E. Hillberg) med sitt metspö i handen och den grötmyndige Stor-Klas (hr G. Ranft). rjlVÅ PRESIDENTSKOR. Madame Marie Loubet, den nye franske presidentens maka, är född år 1849 i Montélimar, där hennes fader var järnhandlare. År 1867 ingick hon äktenskap med Emil Loubet, hvilken då verkade som advokat i den lilla franska landsortsstaden. Madame Loubet säges vara en enkel och anspråkslös kvinna med utpräglad smak för ett stilla familjelif, hvilken dock med ofel- ' i'hRI ' » MADAME LOUBET. bar takt och värdighet förstår uppbära de representationsplikter, hennes makes höga ställning nu pålagt henne. Tvänne söner och en dotter äro frukten af hennes äktenskap. MADAME FAURE. Vi meddela äfven ■bilden af madame Felix Faure, den bortgångne presidentens änka. Nièce till mairen i Amboise,denstad därFaure i unga år utöfvade det hedervärda garfvaryrket, blef hon sedermera hans maka efter flyttningen till Havre. En utmärkt värdinna i Elysépalatset, har hon nu ock vetat att lämna det med en upphöjd värdighet, som gjort hennes sorg vördad af alla. * TVE FRANSKA TRONPRETENDENTERNA börja ^ åter röra på sig och deras personligheter ha genom de senaste händelserna i Frankrike på nytt skjutits i förgrunden. Vi återgifva därför i dag deras senaste porträtt. Där är först bonapartisternas kandidat, prins Victor Napoleon, född 18 juli 1862, som bekant numera bosatt i Bryssel, hvarifrån han står i ständig förbindelse med sina trogna i Paris, bidande sin dag. Så ha vi rojalisternas man, ättlingen af huset Bourbon, hertig Ludvig Filip af Orléans, född 6 febr. 1869. Sedan 1896 är han gift med Maria Dorotea, ärkehertiginna af Österrike och. bosatt i England. En syster till honom är drottningen af Portugal. »STOR-KLAS OCH LILL-KLAS» PÅ SVENSKA TEATERN. 3:e TABLÅN: »HIN HALE I KISTAN.» mm V s ^MS5555SSSMPSB EHäHHäSi WA 1 * ■»>*i «»» 1 »»AH. RARNDOMSVÄNNER. J AG^VET EN GLÄDJE, som varar — det är den, som vuxit upp med oss. Jag vet ett band, som icke brister — det är bandet mellan barndomsvänner. Det är något så skärt och fint, detta, vackert som våren, oförvissneligt som det solljusa hoppet. I lek och löje begynte det. I lek och löje gick det fort. Skratt, skämt, sång och dans bröto sig mot en fond af allvar, mot en bakgrund af guld. All barndomens poesi var där, allt barndomens joller, nonsens, ljufva tokeri. Allt väfde sig tillsammans och vardt ett helt af sällsam skönhet. När man nu i minnet dröjer därvid, är det som en saga. Man komtillhopatill dockkalas och knäckkokning, till krocket och änklek, till tablåer och högläsning. Man möttes vid båtfärder och badturer,vidskridskoåkning och snöbollsfröjd. Vår och sommar, höst och vinter — ständigt nya nöjen, ständigt ny glädje. Långdansen om julen genom kök och salong i susande fart — skogsvandringarna i maj, i de hvita sippornas tid. -— Klättrandet i bigaråträden, när bären hängde så lockande röda •— blåbärsplockningen i början af augusti. Minns du — minns du? Så hviskar det till oss — och det fuktiga ögat och den flammande kinden skvallra om, att det icke är glömdt. Skulle vi kunna glömma det vackraste kapitlet i vår lefnads historia? Skulle vi kunna glömma dem, som med oss vuxit upp vid allt detta? Ha vi än sedan skilts åt, ha vi än vandrat olika vägar i lifvet — ett enar oss dock — minnet af barndomens vårfröjd. Helt främmande kunna vi aldrig blifva för jnvarandra. Mycken snö har väl fallit mellan hvad som var och hvad som är, men den smälter bort för det solljus, som strålar ut från denna vår första glädjes dag. Så sända vi till alla de forna glada barnen en hälsning —■ den går från hjärta till hjärta. Vi sända detta väna »minns du, minns du?» Vi sända ett tack för all barndomens leende skönhet. Och sakta, helt sakta går öfver darrande läppar en solvarm välsignelse — — En glädje, som varar, ja, det är den, som vuxit upp med oss. Ett band, som ej brister, ja, det är bandet mellan barndomsvänner. Adi. de franska tronpretendenterna.