Idun: 1899

IDUNS JULNUMMER FRÖKEN MÄRTHA SJÖCRONA. känna deras existens, men som det för tillfället ej roar oss att vara moralister och det för resten knappast hör hit, så uppehålla vi oss inte vid dem. Det finns i alla fall en hel del munterhet och verklig lifsglädje där bredvid — och när nu supén börjar serveras i våningen under de egentliga festsalarne och vännerna för aftonen eller för vintern eller möjligen för lifvet samlas i kotterier, konstatera vi, att den, som just nu komme in i sällskapet, helt visst skulle få ett intryck af oblandad glädjestämning. Man äter, som sagdt, kotterivis. De mest företagsamma af ungdomen lyckas skaffa sig bord (för de äldre och förnämligare är det naturligtvis redan väl sörjdt i det fallet), de andra nöja sig ändå. Maten är inte hufvudsaken. Hufvudsaken tycks vara, om man lyckats skaffa sig en treflig dam eller kavaljer för supén — hvarför, är ej lätt att förstå, ty man har just ingen ro att prata. Den stackars kavaljeren störtar ut ur eller in i rummet, ideligen på jakt efter något att äta eller dricka åt sig och sin dam. Skulle det vara omöjligt att införa den seden, att damerna serverade sig själfva? Efter supén kommer kotiljongen. Tillfället är inne för oss att få en sista öfverblick af det hela. Parvis sitta allade unga kring väggarna i den stora salen. De äldre, som ännu intevelat eller kunnat få fara hem, sitta där bakom och samla sitt intresse hufvudsakligen till inhämtande af kännedom om hvem, som dansar med hvem. Kotiljongen är aftonens clou, hvad skvallermöjligheterna beträffar, kotiljongen skördar redan delvis, hvad aftonens olika skeden sått! Men vi, som inte skvallra och inte det minsta bry oss om, hvem som dansar med hvem, vi följa med blicken utefter raderna alla de unga ansiktena, manliga och kvinnliga; tydligen har festen varit lyckad, ty ingen ser så trött ut, att han eller hon kunde förmodas vilja gå hem just nu. De som ha stannat ända tills nu, de äro också beredda att ärligen stanna till allra sista hvarfvet. Trots värmen och ansträngningen af ett par, tre föregående timmars dans och trots en del raknade luggar eller små skavanker på klädningarna, så äro ansiktena ännu fulla af förväntan och förtjusning. Och kotiljongen varar väl ännu en timme eller så ungefär, och lika länge varar förtjusningen — ja, sannolikt ännu längre, ännu sedan man åkt hem och kommit i ro för att öfvertänka eller för att tala om aftonens nöje eller behållning. Men ännu är det inte slut och äfven vi måste ärligen stanna, tills det blir slut. Det kommer blommor i stora korgar eller möjligen på något annat, originellare sätt det kommer små rosetter i olika färger — det kommer en massa små lustiga eller dekorativa skräpsaker, som alla delas ut åt damerna eller åt kavaljererna för att sedan af dem gifvas åt någon, af en hvar särskildt utkorad kavaljer eller dam. Så går det ju till i alla världens kotiljonger. Dansen blir allt lifligare, ju tröttare man tycker att alla borde vara, intrycken förvirras, blicken urskiljer knappast mer någonting särskildt det är som att åka pa karusell: i början ser man tydligt och nickar med redigt hufvud åt sina bekanta, som stå kvar på terra firma, men efter bara en liten stund har man redan alldeles tappat bort dem, och när man väl åkt Fundt så länge som man hade rätt till för sin tio-öring och karusellen stannar, är det knappt man har något medvetande ens om sig själf. Men det finns i alla fall många, som tycka om det nöjet — och den saken angår inte oss. Vi ha nu sett hvad vi ville se, vi kunna åter tåga utför den mattbelagda trappan med det trefliga hvita hvalftaket och ner genom förstugan, där sömniga betjänter vänta, och vi kunna på det hela taget anse oss vara mycket nöjda med hvad »en bal i societeten» haft att bjuda oss. En vis man — eller kanske bara en snusförnuftig man — sade en gång: »Begär aldrig af en sak, att den skall vara annat än hvad den kan vara, och du skall vara nöjd, när den är detta på ett fullkomligt sätt.» UTRIKESMINISTERNS HOTELL, som vi ju valt till skådeplats för den i ofvanstående skiss skildrade balen, ägdes och beboddes under frihetstiden och gustavianska tiden af den bekante politikern fältmarskalken Axel v. Fersen d. ä:s mor, grefvinnan v. Fersen, f. Wachtmeister, och bror, grefve Karl v. Fersen, ända tills det året efter dennes död genom köp öfvergick till staten 1787. I sitt nuvarande skick anses palatset förskrifva sig från omkring år 1746. Den vackra, hvälfda förstugan, som pryder bottenvåningen, är dock (enligt grefve F. U. Wrangel) kvar från den för-Fersenska tiden samt torde förskrifva sig från slutet af 1600-talet och rikstygmästaren frih. Gustaf Horn, mormorsfar till den nyssnämnda grefvinnan v. Fersen. Det gamla minnesrika palatset har således, som man ser, gamla aristokratiska anor. H. M. KONUNGEN PÅ UTRIKESMINISTERNS BAU. TECKNING AF V. ANDRÉN. 16