Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 — odeladt fick ägna sig åt den uppgift hon ansåg högst af alla: vården om sina barns uppfostran. Men med hennes rastlösa ifver och outtröttliga arbetsförmåga blef detta henne dock ej nog, utan ända till sin död arbetade hon med öfversättningar af verk af flere framstående författare såsom Cherbuliez, Heyse, Rudolph och Paul Lindan. En trogen och god öfversättning i förening med en lätt och behaglig stil gjorde dessa hennes arbeten gärna lästa af en större allmänhet. Med sinne och öga öppet för det sköna, hade det verkliga konstverket i Fredrique Paijknll en varm beundrarinna, och väl förstod hon att på ett smakfullt sätt ordna sitt hem, likaväl som hon genom sitt älskvärda väsen där kunde bereda dess gäster den största trefnad. Att där samla några vänner till förtroligt umgänge var henne ett verkligt nöje, hvaremot det tomma intetsägande sällskapslifvet med dess lyx och fåfänga var henne en plåga, i hvilken hon högst ogärna och endast af nödtvång någon gång deltog. Hemmet var hennes värld, där hon helst vistades, och det sökte hon göra till en kär tillflyktsort för sina barn, af hvilka hon dock slutligen blott fick behålla ett. Af fyra barn beröfvade döden henne tre. Först dog en liten flicka, som blott var ett halft år gammal, sedan miste hon sin andra dotter, den åttaåriga Olga, hvilken såsom varande ett godt, lifligt och lofvande barn, lämnade stor saknad efter sig; slutligen, för omkring ett år sedan, kom som ett förkrossande slag dödsbudet om äldste, trettiotreårige sonen, medicine kandidaten Lincoln Paijkull, hvilken då i det närmaste var färdig att afsluta studierna för läkarekallet, inom hvilket han med sin mycket stora begåfning mer än de flesta troddes skola utöfva en välsignelserik verksamhet. Själsstark och viljekraftig bar hon med undergifvenhet den stora sorg, som den grymma förlusten af make och barn tillfogade henne; dock orsakades troligen häraf det hjärtlidande, hvilket slutligen lade henne på sjukbädden. Under denna sista sorgens tid var det henne en ljuf tröst att fortfarande få äga sin yngste, kärleksfulle son i hemmet, hvilket han med sitt blida väsen och sina ömma omsorger sökte att göra så ljust som möjligt för henne under de stunder han kunde vara skiljd från sitt arbete. Han är nämligen en skicklig kemist, som nyligen blifvit utnämnd till handelskemist i Stockholm, och det var för henne en glädje att tänka, att hon skulle få se honom arbeta på eget laboratorium i höst. Denna glädje blef henne dock ej förunnad. Nyligen uppstigen från sin sjukdom, firade hon sin namnsdag, Fredrikadagen, hos en af sina systrar, där hon glad och älskvärd tycktes vara vid bästa befinnande; men på hemvägen från samkvämet träffades hon af en hjärnblödning, hvilken medförde döden. Varmhjärtad såsom få, hyste hon för lidande medmänniskor det ömmast» deltagande och sökte så långt medel och krafter räckte hjälpa den nödlidande. Kring hennes bild virar saknaden sitt sorgflor. För minnet framstår den i ljuset. J. S. TILL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vördsam uppmaning att ihågkomma Idun med insändande af fotografier och teckningar, som kunna vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksammast. YAR SVENSK! V AR SVENSK i hjärta, själ och håg, Du son af fjäll och skog och våg! Var svensk i handling och i ord, Du son af frie männers jord! Träd fram som svensk med andans svärd, Och slå ditt slag i tankens värld; Var fri, var glad, men stolt och stark I ädel bragd på egen mark! Vid rätt och sanning bind ditt ord Så fast som furans rot i jord; Var svensk i ära och i mod, I allvar sträng, i leken god! Bjud ock som svensk ditt hjärtas tro Till bergfast grund åt eget bo, Och ge åt barnen arf en gång Af manlig gärning, bön och sång! Räck fram din hand som svensk också Vid plog och städ, till alla små, Som uti tunga mödors plikt Ge åt sitt land dess hjältedikt! Till fädrens saga lyssna djärft, När kraftig nordan hviner kärft Och, som vid Mora strand en gång, Än är din frihets sköna sång! Och höres stridens tordön än, Då varen svenske, alle män! Då ljude vidt som segerrop: »Förfäras ej du lilla hop!» Klippans son. MOT FRITT VIVRE. N YSS HEMKOMMEN från det dyra pensionatet i storstaden, där jag genomgått alla klasser i ett elementarläroverk för flickor, föreföll mig föräldrahemmet mera trångt och inskränkt än någonsin och vårt sällskapslif i köpingen outhärdligt banalt. Hvad skulle jag taga mig till för att ej mögla i detta näste? Lärarinna? Useh dål Jag hade fått mer än nog af lektioner, och jag får kväljningar, bara jag ser en lärobok. Sjuksköterska? Där ligger nog för mycket — hm! prosa gömd innanför sjukrummens dörrar, och dessutom börjar den banan bli så öfverfylld af bildade flickor, att det troligen ej skulle vara så lätt för mig att bli bemärkt. Läkare, som ha fasta platser, äro vanligtvis gifta, och icke ens i romaner har jag funnit det vidare poetiskt att bli förälskad i någon patient med t. ex. neptunigördlar, som jag själf skulle ha lagt omkring min utkorades skröpliga lekamen. Sjukgymnast? Brrl Ännu mera läxor först, och sedan! Nej, allt för stor närgångenhet och förtrolighet med mina likars lekamliga skröpligheter undviker jag helst; mitt sinne ligger företrädesvis uppodladt för lifvets mera estetiska sidor. Mamma och pappa önskade, att jag en tid skulle stanna i hemmet och lära mig huslighet — där funnos ett par, i deras tycke, eftersträfvansvärda ungherrar i vårt umgänge, men efter åtta månaders hemgjord huslighet tog jag min närmaste framtid i egen hand. Ur en mycket spridd tidning kopierade jag en annons af följande lydelse, med ändring af namn och postadress naturligtvis: »Mot fritt vivre önskar en bildad, språkkunnig, praktisk, huslig flicka af god familj plats som sällskap och hjälp; är kunnig uti sömnad och handarbeten samt matlagning.» Detta var ett formulär, alldeles som skrifvet för mig; nobelt, ej en antydan om ett tjänande förhållande, icke ens den aflägsnaste vink om lön. Sådant måste slå an på nobla familjer. Detta gjorde också min lånade annons; jag fick sju svar på densamma. Enär det i främsta rummet var min önskan att komma bort från våra inskränkta förhållanden i hemmet och köpingen, valde jag endast bland de fyra platser, dagtecknade i två af våra storstäder, och beslöt mig för att blifva sällskap åt fru Donell, född friherrinna Rothbaum, gift med rektorn vid ett tekniskt läroverk. Detta var det förnämsta bland de sju hem, som annonsen öppnat för mig. Jag anlände till den stora staden en söndagsförmiddag, såg frågande på hvarje mera elegant dam, som stod väntande på perrongen — friherrinnan hade skrifvit, att familjen bestod af fem personer, mamma, pappa, en son, ingeniör, samt två vuxna döttrar — men då dessa mina blickar möttes med afvisande miner från damerna, granskade jag hvarje herre, som såg ut att vänta någon med bantåget. Herrarnes miner voro dock ännu otrefligare än damernas, och så högg jag i häpenheten tag i Stationsinspektoren, och han upplyste mig om, att han ej hörde till stadens bärarelag. Hade en främling så där ensam kommit till vår köping, skulle hvarenda en af oss infödda skyndat att stå till tjänst, ta reda på hvem den främmande var, hvem som söktes och i hvilket ärende och så vidare. Nu måste jag här i den främmande storstaden anförtro såväl mig som min koffert åt första okända stadsbud, som anmälde sig. Vid framkomsten till rektorns bostad, tre trappor upp, kom han själf och öppnade för mig och stadsbudet. Hans hustru var upptagen af matlagningsbestyr, sade han nog så gemytligt. Hon öfvervakar tillagningen af söndagstårtan, antog jag. Efter en stund kom hon in, åtföljd af blomkålsdoft och lamsteksos, en liten rörlig fru med ett godmodigt, skalkaktigt uttryck i de gråbruna ögonen. »Välkommen, kära barnl» hälsade hon efter en snabb blick öfver hela min storvuxna person. »Nu skall jag först och främst anvisa dig en vindsplats för din koffert och dina klädningar. Det blir dock bäst att packa upp här ute i tamburen i eftermiddag; kofferten är, ouppackad, för tung för Milli och fröken att bära upp för trappan till vinden. Var god följ mig här genom köket!» Friherrinnan före, jag efter upp på en vind, där en vrå, afstängd med ett sitsskynke, anvisades till mina kjolar och klädningar; sedan bar det ned igen och in i ett rum intill köket, afdeladt med en hög skärm, så ny att den luktade furu, och stiften, hvarmed den tryckta domestiken var fastsatt i ramen, glänste som guld. »Fru friherrinna,» började jag stammande, då jag vid första anblicken kring rummet såg, att vi inträngt i en — jungfrubur, med en ännu ouppbäddad säng. »Barn, du skall helt enkelt kalla mig tant!» afbröt friherrinnan, i det hon jämnade ut kuddarne i sängen och bredde ett rödt och