Idun: 1899

IDUN 1899. 2 — SKYMNINGSBRASAN. E fter dagens långa möda som en drömmens hamn hon vinkar, gläder vackert sorgset sinne, lockar ljufligt tröttad tanke. Hur det varma skimret breder öfver allt sin trollska dager, hur det färgar allt ikring oss med en sällsamt fager guldglans! Långt från verklighetens kuster föras vi på längtans vingar. I de gyllenröda glöden skåda vi vår unga lycka, läsa vi vårt hjärtas saga. Längst därinne skönt sig reser för vår syn ett slott — dess spiror glindra ljusa. — Det är slottet, som vår varma kärlek bygger — spirorna, de stolta tvänne, heta tro och hopp. — Vårt öga blickar bäfvande en fråga: Skall du slott, som så vi timrat, falla uti grus och spillror, eller skall du glädja sinnet i ovansklig, evig skönhet? Skall vår glada tro väl svikas, hoppet gäckas — eller skola vårens alla vackra drömmar bli till rika verkligheter? Gud allena vet det — — — — — — __ — — — — Skimret bleknar efter hand allt mera. Sagoslottet skönjs ej längre. Men den lycka, som det siat, kanske, kanske skall den blifva dock en dag till härlig sanning! Hopp och minne, lek och allvar, ungdomskärlek, barnaglädje — — i den svaga glansen se vi svunna tider, flydda dagar. Likson» nu vi då ock sutto vid den glada skymningsbrasan, ifriga och sagolystna. Byggde slott — och när de ramlat, reste vi dem gladt ånyo. Ack, att så ännu vi kunde timra drömmens ljusa fästen utan att förtröttas —------ — — — — — — — — — Kvällen lider — allt är tyst ikring oss, oron tiger — glöden falna — hjärtats tanke ensam dröjer: Hvad än ödet här beskär oss, må vår lefnad bli välsignad, må oss gifvas kraft att värma, kraft att glädja, kraft att hägna, kraft att ge oss helt åt andra — då ha vi ej left förgäfves. — Tyst en tår på kinden droppar, sakta dör det sista skimret. Adi. VÄNTANSTIDER. SKISS FÖR IDUN AF YSABEL. » Vf U FICK HAN PLATSEN i stället, och i. 1 nu vete gudarne, hur länge jag får vänta, tills nästa utsikt öppnar sig. Eva, förstår du, hvad det betyder — kan du vänta så länge? Ja, du kan vänta, men jagl Ah, du vet inte, du vet inte . . . Eva, Eva ! » Han tog henne hårdt om handleden, men såg ej på henne, bara stirrade framför sig med läpparne fast sammanpressade och ett så förtvifladt uttryck i blicken, att det skar henne i hjärtat att se det. »Tre år ha vi nu gått förlofvade,» fortsatte han, mera för sig själf, »tre år, det är ju ingenting, heter det, man är ung och kan arbeta . . . Eva, min lilla söta, fina Eva, tror du, att det är ingenting för mig att gå här hvar dag och vänta och vänta och knappast få tala med dig i lugn och ro på hela kvällen, är det ingenting att gå ifrån dig sedan och gå hem till ett otrefligt hyr-rum — du är ju min, och jag skall be om lof att bara få träffa dig. Och vänta i år ännu, låta dig gå och vara bunden ...» Hon lade sin hand öfver hans, som ännu ej släppt sitt fasta grepp, och som talade mer än alla ord. Hon såg hans vackra, raka nacke, hårfästet, som gick ned i en snibb i pannan, och som gjorde hela hans utseende så gossaktigt och vekt. Men munnens linier voro nästan hårda, de talade om en stark vilja, om stark behärskning och dock en stark lust att lefva. Hon sade ingenting, hon hade alltid så svårt att få fram allt hvad hon tänkte, alla ömma ord, som flödade öfver i hennes hjärta, kommo icke fram till hans öron, hon teg med gråten i halsen. Det hade länge varit som nu, han var ofta nervös, den minsta motgång tog starkare nu än förr. Ja, tre år i detta dagliga enahanda, det var mycket. » Rikard ...» Men den skyggt började meningen fick ej slutas. Evas lilla bror kom instormande, han « hade blifvit utkörd från köket af den barska Malin, och nu hade hans trotsiga lilla sinne beslutat att hämnas på de två förlofvade, som alltid sutto där inne och alltid ville vara i fred. Ty Malin, som var orsaken till förbittringen, henne vågade han sig icke på. »Nej, nu skall Gösta vara en snäll gosse och gå in i barnkammaren och leka. Vi ville så gärna tala om en sak, och du Gösta lilla . . .» »Jag vill inte gå ut!» »Men Gösta ...» »Jag vill inte. Du behöfver inte alltid sitta här och tissla och tassla.» Med en trött min tog Rikard en bok och började läsa. Men då tog Evas tålamod slut, hon ledde Gösta ut tämligen bestämdt genom salen in i barnkammaren. »Eva lilla, hvad står på?» Det var moderns röst. Hon hade tefrämmande, och Eva anlade en glad, artig min för att gå in. »Det var bara Gösta; jag ville, att han skulle vara i barnkammaren och leka, Rikard och jag ...» »Kära barn, ni ha väl inte så farliga saker att tala om, att inte lilla Gösta får vara inne. Ungdomen är så själfvisk, » tilläde hon med ett mildt leende till sin väninna. Eva gick in igen. Rikard stod vid fönstret och vände sig ej om, när hon kom. På bordet låg ett papper med allehanda siffror och beräkningar, hon kände så väl till det och hon visste, hur hopplös hans blick var, fastän hon ej kunde se den nu. Nej, detta går. icke längre, tänkte hon. Är jag ingenting, kan jag ingenting göra, bara tiga och se på. Ah, vet du inte, att jag håller af . dig, käraste min stackars gosse ! Men du skall bli glad . . . »Rikard,» sade hon högt. »Vill du följa mig ut, jag har ett par ärenden att gå? Kom, det är mycket bättre att vi röra på oss än sitta här.» »Men att gå på gatorna i töväder . . . Ja, jag vill, när du vill, naturligtvis. Men jag är inte upplagd för någonting nu, ser du, du får förlåta mig, om jag inte är artig kavaljer nog. » Eva bara satte på sig hatt och kappa, och med ett hastigt adjö in till modern sprang hon ut, innan hon hunnit att bli ropad tillbaka för att höra några invändningar. Regeringsgatan var mörk och tråkig, vått var det och droppade i ett från taken. När Eva varit inne i Avéns delikatesshandel och Rikard under tiden gått och köpt sig ett par tidningar, så såg det ej mycket lofvande ut för trefnaden, nu fanns det intet ställe att gå till mer än möjligen en ölstuga eller ett konditori, där de kunde få sitta och prata. »Vi få väl gå in till Feith kanske,» föreslog Rikard tämligen lamt. »Nej — ser du, jag ville be dig om en sak,» började Eva förlägen. »Du vet, att om jag går med dig upp på ditt rum, så blir det strax berättadt för mamma, och hon tycker inte, att det passar sig, men —men jag ville nu i alla fall be dig att vi finge gå dit upp.» Hade hon varit rädd, att han skulle säga nej, eller att han ej skulle förstå, hvad som för henne låg i ett sådant förslag, så fick hon dock nu ersättning för sin oro. »Eva, vill du det verkligen, det, som jag bedt dig om så många gånger,» han kramade hennes arm, så att det gjorde ondt, och såg ned i hennes ansikte med en ifver, som ej tog hänsyn till de förbigåendes öfverseende småleende. »Var det därför, du ville, att vi skulle gå uti Eva, du vet inte, hvad du gör med detta, du gör mig alldeles tokig . . . Nu skall jag trifvas i det rummet, må du tro, sedan du varit där, käraste lilla tösen min.» Så veko de ned Smålandsgatan, ett helt annat par än det, som gått och varit bedröfvadt förut. Eva var i sitt stilla sinne förundrad öfver, att han kunde bli så glad öfver hennes förslag. Men alltid sade hon ju nej, när han bad henne om det, och hade tusen hänsyn, som skulle tagas till alla, utom till honom. Och hon kände, hur hennes misstämning vek undan, hon var lätt om hjärtat, som man blir, när man beslutat sig för något och ser, att man verkligen utför det. Rummet var rätt varmt, men fult och kalt. Den fruktade värdinnan hade lyckligtvis ej visat sig i tamburen, utan Eva slapp osedd in i rummet, som ej hade egen ingång. Brinnande af ifver slet Rikard af henne kappan, drog i hatten, innan hon fått ur hattnålarna, och måste slutligen skrattande låta henne taga af sig handskarna själf. »Käraste lilla barnet! Att jag har dig här, alldeles för mig själf. Ser du, att det ej var något farligt!» »Nej, Rikard, nu skall du vara lugn ett ögonblick och höra på mig. Jag skall vara hemma snart igen, det vet du, annars får jag bara ledsamheter, och jag vill inga moln ha i kväll, ser du. Därför skall du låta mig gå genast jag själf vill det, och så skall du sätta dig i gungstolen och röka, medan jag gör i ordning här. Fy, en sådan slarfvig herre, fullt med cigarraska på bordet!» Eva slet sig lös ur Rikards tag med en hemlig glädje, så stark som hon icke på länge känt, öfver att se honom liflig och kär som förr i världen. Så sköt hon bordet framför soffan, lade på en serviet, som hon tog fram ur sin kappficka, samt vecklade upp paketet