Idun: 1899

jlïï N:r 3 (578). ILLCJSTRERAD M'TI DN ING FÖR ■ KVINNAN OCH HEnnET ONSDAGEN DEN 11 JANUARI 1899. 12:te Årg. UTGIFNINGSDAGAR : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE: BYRÅ OCH EXPEDITION: HVARJE FRITHIOF HELLBERG KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR. ONSDAG OCH LÖRDAG. TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. ÖPPEN KL. 10—5. lösnummerpris: 8 öre. Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING, ALLM. TEL, 61 47. RIKS 16 46. PRENUMERATIONSPRIS PR AR: Idun ............................................ kr. 5: — Iduns Modetidn. med planscher och handarb. ... » 5: — Iduns Modetid, utan pl. » 3: — Barngarderoben.................... » 3:25 KOMMISSIONARER: ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR. Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktryckeri. I KONSTNÄRERNAS NYA HEM. I lördags invigde våra konstnärer sitt nya konstnärshus här i Stockholm med en lyckad och stämningsfull fest, till hvilken konungen, kronprinsen, prinsarne Carl och Eugén hade mottagit inbjudning. På samma gång vår tecknare bjuder några bilder från det unga konstnärshemmet, ha vi velat beledsaga dem med en liten >introduktion», oct% denna har allas vår glade vän Calle Larsson åtagit sig. För Iduns läsarinnors skull har han så gärna en gång bytt penseln mot pennan, och att han gjort det con amore — därom vittna följande rader. » y TaR SÅ GOD och stig på, min nådiga!» V »Att vi gått vilse, att det här är hos grefve Hallwyls? Nej, för all del, det prakthuset ligger på baksidan af vårt. Ja, hvarför kunna ej också vi ha det fint! Ty nog är det Snt i bästa mening, vårt lilla hus. Jag tror ni knappast kan leta rätt på någon onödig chablon eller omotiveradt ditkletadt gipsornament. Det där? — Nåja, nå’t ska det väl vara. Ni har väl många gånger betittat det utanpå. Visst är det förtjusande, och min gamle vän Ludvig Peterson har heder af det. Dock i mitt djupast innersta hjärta hade jag nog en gång önskat, att det blifvit mera svenskt, mera enkelt och reelt. Nu är det en Riviera-fantasi, till hvilken det ständigt skall saknas den djupblå himmelen och det safirfärgade vattnet. Men, bah, hufvudsaken är dock, att det är vackert och praktiskt. Och det är det. Båda delarna. Ser ni, så klart hela fasaden är fördelad, det är något till skönt att slippa se de där vanliga parodierna på kungliga slottet, som hvarje hus i staden är, där de långa, dumma fönsterraderna äro ditsatta med cirkelbestick, utan den ringaste motsvarighet till det, inres kraf. Här ser ni utanpå huset, att det är ett klubbhus, med själfva klubblokalen en trappa upp. Festsalen är antydd genom det stora midtelpartiet, och de båda på hvar sin sida liggande rummen genom hvar sitt fönster. Det stora, ädla, fönsterfria fältet därofvan förstår man genast motsvaras af ett stort rum, * hvilket måste få sitt ljus från taket. 'Att , „.„„g, detta är en ganska stor utställningslokal kan Ä)stämningsfullt bland allt H. Hanmqvist foto. LUDVIG PETERSON. KONST-NÄRSHUSETS ARKITEKT. man ju icke precis gissa, men förstår att så är, när man fått veta, att huset är de bildande konstnärernas. Hvarför tittar ni så intensivt på sidan om porten? . Ah, jag förstår, där står visserligen att* läsa Konstnärernas Buffet, men det har Westbeck målat dit, bara för att hans smörgåsar skola smaka stiligare. Ni kan vara lugn, min fröken, det är ju invigningsfest i dag och hvar herre får taga en dam med sig. Idun följer med Hellberg. Uscli, hvad det drar här i Smålandsgränd! Nu gå vi allt in. Verkar inte trappan riktigt gammaldags förnäm i sin enkelhet? Den där lilla trefliga dörren för till vaktmästarens lokal. Där är den lilla beskäftige karlen som tar emot ytterplaggen här i Vestibülen. Ja, men är det inte bra! De där stiliserade blommorna, ja, alltihop för resten har Grabow målat — och det för ingenting. Känner ni inte honom? Åh, det är en så’n bussig pojke. Han är ungkarl. •— Jo, för all del, jag skall genast presentera honom. Nu slank han just in däruppe. Vi kila väl efter. Nå, hvad säger ni nu!!! Här sitta vi hvarje torsdags kväll och domdera öfver våra intressen, både de ideella och de materiella. Där, i den där stora stolen presiderar ordföranden, professor Adolf Lindberg, han som gör gubbarne på alla mynt och medaljer. Klockan half tio anmäler klubbmästare Sörling, att supén är serverad, och då dragas skjutdörrarna upp till matsalen, rummet till vänster. Möblerna äro efter teckning af arkitekten Westman, och då skall ni inte undra öfver, att de äro så bra. i Har ni varit inne i vårt lilla biblioteksrum? Hvad där skall studeras! Det andra stora rummet är, som ni ser, möbleradt helt med gamla äkta barockoch renässansmöbler. Vi tyckte nämligen, att det behöfdes något åldrigt och detta splitternya, så bra detta än är. Men ack, här fattas mycket ännu. Vi ha bland annat tänkt att fylla väggarna med konstnärsporträtter, lika stora, gående rundt salens panel. Dick Bergh och jag ha redan börjat raden med de två gamla ledamöterna, som ni ser stå och språka med långe Kronberg därborta. Det är Carleman och Fahlgren. Sedan gamla tider kallas de klubbens »pappa och mamma». Den ene var nämligen många år ordförande och den andre klubb- och skattmästare. Ja, visst ha vi roligt om kvällarna! Lindberg berättar historier som ingen annan här i landet. Vicke Andrén sjunger Bellman — vågar jag säga det? — bättre än . . . än . . . någon annan, till och med, och jag håller tal. Ja, ibland. roliga .l»g det där lejongapet m wmm DET NYA KONSTNÄRSHUSETS FASAD MOT SMALANDSGATAN.