Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1899

Originalsida 23
Originalsida 23
Originalsida 22
Originalsida 23
22–23

På sidan 23 nämns Johan Olof Wallin, Knut Almlöf, Ludvig XIII, Jakob I, Edvard Swartz

Sida 23

— 3 — IDUN 1899. pâ klädedräkten. När den först framträdde, bestod den af ett slags länga, af tyg sydda benkläder, hvilka gingo upp ifrån höfterna och ända ned till foten. Detta bruk säges ursprungligen vara tyskt och benämndes »hose»,— »hasor» benämnas ännu strumpor af allmogen i en del af södra Sverige. Dessa benkläder voro försi vida, men sedan förändrades deras form till smalare, och arbetades de uti ett enda stycke tyg eller skinn, som gick ner öfver både ben och fot, och voro mycket besvärliga att förfärdiga. Sedan afdelades benkläderna vid knäet, och den öfre delen fick benämningen »haute de chausse» och den nedre »bas de chausse» eller endast »bas». I slutet pä 36:e århundradet var strumpstickning ett arbete, som kvinnan både i England och Tyskland ägde färdighet uti, och äfven en och annan manlig individ, egentligen i de lägre klasserna, kunde dä sticka strumpor’. De första stickade silkesstrumporna lära burits af konung Henrik II i Frankrike. Under Jakob I:s i England tid bar adeln pä landet gula strumpor, som under knäna knötos med silkesband. Under trettioåriga kriget buro männen stöflar, med långa vida skaft, som alldeles undangömde strumporna, och hvilka voro ett slags skydd för benen emot kulor och hugg. Efter westfaliska freden kommo de s. k. spännskorna åter till heders. I Paris hade man på Ludvig XIII:s tid silkesstrumpor, som voro både röda, gröna och himmelsblå. I slutet af förra århundradet hände det i Tyskland, att soldater sutto framför sina vaktlokaler och stickade strumpor. Vår nuvarande form på strumpan förskrifver sig från 16:de århundradet och har ej förändrats, fastän dessförfärdigande sker medels maskiner. Hedern af det. mekaniska strumparbetets uppfinning är omtvistad. Somliga säga att det uppfunnits af en engelsman, som hette William Lee, hvilken var lärare i en skola i Cambridge i början på 17-.de århundradet, och att han uppfann maskinen för kärlekens skull. Han älskade en ung flicka, som var så upptagen med att sticka strumpor, att hon ej hade tid att höra på hans älskogsjoller. För att gifva henne tid att höra på och besvara hans ömma låga uppfann han en maskin för strumpväfning. Andra åter säga att strumpväfstolen uppfunnits af Aaron Hill, hvilken gifte sig som ung student i Oxford, och att hans hustru måste försörja sig genom strumpstickning. Så uppfann han en väfstol, som gjorde honom till en mäkta rik man. Han begärde först understöd till sin uppfinning af drottning Elisabeth i England, men hon nekade, och fick han sedan sådant af Henrik den fjärde i Frankrike. För dessa medel anlade han ett strumpväfveri i Rouen. I Venedig infördes strumpväfveriet 1614 och därifrån - kom det sedan till Tyskland, där det snart bief en hufvudnäring för befolkningen i flere delar af landet. — De långa benkläder, som männen numera bruka, förskrifva sig ej längre än från 1796, men kommo mycket fort i allmänt bruk och med dem en annan längd på deras strumpor, som ej längre behöfde gå upp öfver knäna. Nu begagnas strumpor öfver hela den civiliserade världen. Och ej endast som skydd och värme för ben och fotter äro de nyttiga, utan kunna de till och med göra tjänst som — portemonnäer. Det är mycket vanligt på landsbygden att allmogens kvinnor, när de varit inne i staden eller I byn och försålt något, gömma penningarna i strumpskaftet och linda långa stickade strumpeband många hvarf om benet för att ej skatten skall falla bort. Man brukar också ibland på skämt säga om en människa, som är vid dåligt lynne, att hon har satt högra strumpan på vänstra benet eller tvärtom, och detta har hennes nerver ej tålt vid. Barnen bruka i somliga länder hänga sina strumpor vid nedre gafveln på sina små sängar på nyårsaftonen i den tron att en ängel i dessa skall lägga en gåfva till dem på nyårsdagsmorgon. Som väl är börja de nu så länge moderna svarta strumporna få träda tillbaka för dylika i ljusare färger, och är detta såväl af hälso- som renlighetsskäl mycket fördelaktigt, ty ej är det alla mammor, som äro så förståndiga, att de sticka hvita s. k. tåhättor på sina barns svarta strumpor för att såmedels kunna vaka öfver, att dessa ej begagnas för länge. Nu afsluta vi denna lilla skildring ur ett af våra nödvändighetsplaggs historia med den gamla kända satsen att: »Om den ej tröttat er att höra, så torde den roat er kanske!» TT"AMRATEN, vårt lands förnämsta ungdomstidning, kostar för helt år endast 3 kr. Prenumerera för 1899 på försök. HARMONI. STÄMNINGSBILD AF HELMY RINDERS. D RÖMMANDE, milda och veka ljuda tonerna af ett Beethovens andante — de fylla luften i det varma, ombonade rummet med helgdagsstämning och söndagsfrid . . . Bordstudsaren under amorinerna låter höra sex långa slag, brasan i kakelugnen flammar och sprakar sakta, vinterlikt, —■ skuggorna falla djupa och täta längst borta vid fönstret. Gungstolarnes medar glida tyst öfver den mjuka mattan, — i den lilla gungstolen har liten Mary satt sig ned med allrakäraste dockan i sin famn; midt emot henne lutar sig hennes far tillbaka, trött efter dagens mödor. Så gunga de sakta och stilla och lyssna andaktsfullt till den innerliga melodi, hvars skönhet fyller rummet med en ren, lugn poesi. Öfver gestalten vid pianinot kastar eldskenet från kakelugnen sitt fladdrande, osäkra sken. Hufvudet med dess rikedom af präktigt, guldlockigt hår hålles lätt tillbakalutadt, blicken är fäst vid målningen på väggen, men tankarna dröja ej där, — de dväljas i det drömmarnas rike, dit tonerna föra henne ... De mjuka fingrarna glida graciöst öfver tangenterna, och liksom på lek foga sig drömmarna samman till melodier — hon vet ej rätt hvilka . . . Under sådana stunder är hon fullt och helt harmoni, — hon finner utan att söka, hon älskar utan att lida, hon drömmer utan fruktan för uppvaknandet, hon skänker glädje utan någon droppe af malört. — — Och hon gripes af en ödmjuk, bäfvande känsla af tacksamhet inför den lycka, som blifvit hennes . . . Utanför blåser nordan sin kalla fläkt, snöflingorna hvirfla i luften, slädarna ila bjällrande förbi, spårvagnen rasslar och gnisslar mot skenorna: lifvet går sin jäktande gång framåt. Men härinne är det som om tiden för en kort stund stode stilla. Allt är så drömmande vekt och fridfullt, allt är värme och ro, allt andas: hem, hem. Åh, denna korta stund, den bär i sig så mycket, — den lisar, den lindrar, den stärker, den fyller tomhet och längtan, den för dem tillsamman med de fina band af sympati och förståelse, utan hvilka ett samlif blir skal utan kärna . . . Med en enda blick tar hon in hela denna bild: de båda kära — det bästa hon äger i världen, — och båda möta de hennes blick, — hans lugn och öm på samma gång med det irttryck, som kommer med åren, ett uttryck af själarnas frändskap, — och liten Marys blick sedan, så klar och öppen, så lätt att läsa: »hvad mamma spelar vackert!» Och rundt omkring henne alla dessa minnen, som följt dem under tio år, dessa småting, hvilka alla ha hvart och ett sin historia, och hvilka varit stumma vittnen till deras fröjder och sorger. I denna stund känner hon så tydligt, att hvad lifvet äger. bäst ligger ej i den första ungdomens hissnande fröjd, ej i. den första kärlekens betagande berusning, inför hvilken man måste draga andan för att ej mista besinningen, utan att den — för henne åtminstone — ligger i den ljufva ro, den bepröfvade kärlek, den bindande sympati, som är hemmets säkraste grundval — —- — Kolen glimma och slockna------- skymningen breder sig djupare — — arpeggieackorden i Schumanns »Nachtstücke» glida som bleka månstrålar, dallrande, luftiga, visande hän mot en värld, som icke är vår — en värld, där det sköna och harmoniska ej möter oss endast sporadiskt, — en värld, där allt är idel skönhet, idel harmoni------------- KNUT ALMLÖF. ETT MINNES-BLAD. o A TER är det kungssorg inom den svenska scenens värld. För icke lång tid sedan bäddades grafven åt Edvard Swartz, den store Shakespearetolkaren, därute under Solnas sakta susande lindar, och nu har Knut Almlöf, den fine, skarpsinnige, ja, snillrike människoskildraren för alltid lagt sina ögon samman. Hans lifsgärning talar för sig själf inför hela den bildade allmänheten, och de stora dagliga tidningarna ha i långa nekrologer uppräknat alla hans konstnärliga förtjänster jämte listan af hans roller. Vi skola här endast i korta drag kasta en blick på hans lif och i minnet återkalla de högtidsstunder af sann konstnjutning, af oförgätlig fröjd och af uppfriskande löje, som den store konstnären och komikern skänkte oss. Knut Almlöf var född den 9 februari 1829 och son till den store skådespelaren Nils Vilhelm Almlöf, Sveriges Talma, och dennes maka Charlotta Cederberg, äfven hon skådespelerska. Det var ett godt och förnämt hem, ombonadt af hjärtats adel, där Knut Almlöf såg dagen, och i hvilket han tillbringade sin barndom. Han var en liflig gosse med glänsande själsgåfvor, och fadern önskade, att han skulle blifva präst, och tänkte sig honom en gång såsom minst pastor primarius eller på Johan Olof Wallins ärkebiskopsstol, men Knuts håg låg icke åt teologien, och den tvåklufna kragen lockade honom icke. Han ville i stället studera det verkliga människolifvet, sådant det ter sig i skilda faser, och under detta studium höll han nästan på att »gå vill på Fyris’ strand». Men härunder vägdes hans håg till scenen och där, det kände han på sig, skulle han en gång bli en rättfärdig, en väldig predikant, en präst »af Guds nåde». Beslutet var fattadt, och trots faderns protester ingick Knut Almlöf vid Pierre Delands sällskap och debuterade i Upsala såsom Leonard i »Frieri och förställning» den 5 november 1851. Han gjorde stor lycka, och det är just ingen konst för en ung glad student, med tusen vänner, att debutera i Upsala. Men han fick en utmärkt läromästare, ty Deland var själf den yppersta skådespelare inom den franska komediens område och förstod sin konst i grunden. Men studenten satt ännu i lärjungen, och denne fortsatte att lefva det yra studentlifvet i sus och dus. En fullständig förändring inträdde dock inom några få år. Det var då Almlöf lyckades vinna Pierre Delands dotters hjärta och hand. År 1857 firade han sitt bröllop med Betty Deland, och nu började en ny tid för Knut Almlöf. Nu med ens blef han den uppåtsträfvande, högt siktande konstnären, hvilkens fantasi flög mot skyn, på samma gång som hans skarpblick förmådde pejla människosjälens innersta djup. Hvad som åstadkom denna förändring är icke godt att säga — kanske var det den allt danande kärleken, som mycket förmår och ofta leder den svage med sin tygel till lycka och sinneslugn. Visst är, att Almlöf blef den mest exemplariske äkta man, som i allt rättade sig efter sin fru och utan suckan lämnade hela regeringsbördan i hennes kraftiga händer. Då Pierre Deland 1861 upplöste sitt sällskap, öfvergick Almlöf till Stjernströms mindre teater och år 1862 till de kungliga scenerna. Att teckna Knut Almlöfs verksamhet sedan dess vore detsamma som att skrifva Dramatiska teaterns historia under närmare trettio år. Han utgjorde själfva stödjepelaron under denna tea-

På sidan nämns Johan Olof Wallin, Knut Almlöf, Ludvig XIII, Jakob I, Edvard Swartz

Källa: Project Runeberg · ·