Idun: 1899

IDUN 1899. _ 2 __ Mycket smakfullt var ett arbete på crêmefärgadt etamine i empirestil, afsedt till store eller paradtäcke. Att uppräkna allt vore omöjligt, och jag inskränker mig därför att konstatera, att öfver hela utställningen låg en prägel af verklig konstnärlig anda, något utsökt, vare sig det nu gällde sidenets och silkets förnäma prakt eller linnearbetenas smakfulla enkelhet. Ja, som sagdt, fru Grafström har all heder af sin utställning, och böra vi vara henne särskildt tacksamma för hennes sträfvanden att ständigt hålla våra konstnärliga intressen vakna, att gifva oss nya impulser samt att med nya uppslag och idéer alltjämt rikta vår konstindustri. A. v. D. VALBORGSMÄSSA. S OLEN SJUNKER vid västanbryn, kastar lågor mot aftonskyn, flammar på bergens hjässa. Sakta skymningen sveper om gulgrå slöja kring vårnejd, som trånar till Valborgsmässa. Mörkret faller så ängsligt tätt, • fångar skog, fångar berg och slätt i sin mantel den vida. Nu skall firas Valpurgisnatt. Valborgsmässa med dans och skratt mörkrets åbor förbida. Troll och vättar ur bergens djup, dolska dvärgar från klippans stup, skogsrån, spöken och gastar — alla skola till nattens fest, dit hin onde som hedersgäst ur sin underjord hastar. Allt hvad ondt är och lytt och hvasst får till fåle en insmord kvast att till orgien rida. Ty hin onde har mönstringsdag; allt det vrånga till hans behag skall sin vördnad betyga. Men när mörkret som tätast står, högt ett rop genom nejden går, att all trolldom förtaga. Det är människors barn, som så under jubel kring nejden gå att hin onde förjaga. Vårens budskap de ropa ut. Vinterns, mörkrets allmakt är slut. Ondskans väsen förskräckas. Hat och hämnd till sin afgrund lly, men det ljusa, de onda sky, skall med våreldar väckas. Och på kullarnes högsta topp Valborgseldar de tända opp, ljus och värme att vinna. Allt det fula, som vintern gömt, allt det onda, som mänskan drömt, skall nu flamma och brinna. Bruten ligger det ondas makt. Eldar glimma från trakt till trakt, glimma på bergens hjässa. Jubelsången för lifvets vår, för det sköna, som ej förgår, dallrar i Valborgsmässa. Ragnar Kock. VILJESVAGHET. S VAGHET I VILJAN är en bland de allra olyckligaste egenskaper en människa kan hafva, emedan den, utan att i och för sig vara ett moraliskt fel, dock verkar likadant som ett sådant, i det den gör den mest begåfvade människa ur stånd att uträtta något betydande eller vinna seger i kampen mot sig själf. Bristen på handlingskraft är ofta medfödd och sammanhänger tvifvelsutan ej sällan med kroppsliga förhållanden. Det är en uppfostrares plikt och uppgift att med all kraft motarbeta denna farliga brist och icke, såsom det olyckligtvis så ofta är fallet vid flickors uppfostran, försöka uttyda viljesvagheten såsom »kvinnlighet». Se här ett exempel ur det dagliga lifvet: Klockan slår half åtta. Det är tid att stiga upp, men vår lilla, ljuslockiga flicka sträcker sig ännu en gång gäspande på sina kuddar. Också är det ju så varmt och skönt i den mjuka bädden. Först efter upprepade tillsägelser af sin moder besluter hon sig för att stiga upp. Lill-Ellen är redan så gammal, att hon kan kläda på sig själf, men det är så sent och flickan behöfver så lång tid för att ensam kunna fullborda hela sin klädsel. Därför stannar modern själf kvar inne hos sin flicka samt hjälper henne vid det mödosamma arbetet med alla knappar och hakar för att slutligen med svampen fara ett par tag kraftigt öfver det lilla rosiga ansiktet, under det att Ellen själf alltid helt ängsligt och sakta går till tvagningen. Efter ett litet dagligen återkommande tåreflöde öfver den oundvikliga dragningen i håret vid kamningen kommer vår lilla tioåring ändtligen ut till frukostbordet, skänkande föga uppmärksamhet åt faderns bannor och att bröderna göra narr af henne, för att hon kommer för sent. Den sista mjölk-klunken blir naturligtvis kvar i koppen, icke därför, att mjölken bränns eller Ellen har så brådtom att komma iväg till skolan, nej då, det har hon aldrig, utan det beror endast och allenast på en gammal kär vana. Alla klasskamraterna äro för längesedan församlade, då flickan ändtligen träder in i skolsalen. » Ellen — naturligtvis som vanligt försent», säger lärarinnan missnöjd och fortsätter därefter undervisningen. Huru sömnigt de blå ögonen blicka omkring, och till hvilken missmodig min barnets lilla röda mun formar sig! Under det att de andra barnen med den största ifver besvara frågorna, reser sig Ellen med en slapp, långsam rörelse från sin plats, och själfva hennes tal har i sig något otydligt och slappt. Hon är icke dum, den lilla. Hon har ett godt minne och lär sig lätt utantill, men ändock intager hon sedan månader tillbaka den sista platsen i klassen. »Hon anstränger sig icke det minsta,» säger hennes lärarinna. Detta är ett af de talrika exemplen på, att bristen på handlingskraft redan yppar sig och utvecklas i barnkammaren. — Hvad skall det väl blifva af detta barn? Kanske en kvinna, som människorna kalla kokett, emedan hon icke ärligt kan besluta sig för att följa sitt hjärtas maning och gifva sina många andra tillbedjare afsked, kanske en i förtid åldrad, till lynnet bitter gammal fröken, älskad af ingen, nyttig till intet, emedan hon icke hade nog handlingskraft att ställa sig i det allmännas tjänst och göra sitt lif nyttigt. Hennes föräldrar skulle i tid hafva kommit sitt viljesvaga barn till hjälp, väckt dess handlingskraft och stärkt denna genom vanans makt. Redan på det fyraåriga barnet bör man lägga små plikter, små, men icke många. Ringa handlingskraft förlamas lätt helt och hållet, om man på densamma lägger alltför stora uppgifter. Man bör t. ex. alltid strängt efterhålla ett barn, att det ordentligt lägger in sina leksaker och böcker på deras platser för hvar gång de varit framtagna för att begagnas. Därvid är vanan vid ordning endast i andra rummet den viktigaste; af mycket större betydelse är öfningen att lära sig såsom en plikt samvetsgrant utföra påbjudna befallningar. Eller ock må man skänka barnet t. ex. en hund eller en blomma och noga vaka öfver deras vård, utan att dock med egen hand hjälpa till med deras omsorgsfulla skötsel. Stor bestämdhet är här, liksom vid all uppfostran, alldeles nödvändig. .Intet undantag må göras, och ingen trötthet eller olust hos barnet får vara ett medel att komma ifrån pliktens uppfyllelse. Och just emedan fullgörandet af dessa små plikter fordrar ett litet offer af barnen, så blir deras handlingskraft därigenom dubbelt uppöfvad. Efter några veckor tänker barnet själft icke på möjligheten af att komma undan saken, och den vuxnas tack skall en gång rikligen löna uppfostraren för hans möda och för det mulna barnansikte, han till en början fått se. EN SAGA. FÖR IDUN AF PRIN-SESSAN KARADJA. V ID EN UNDANGÖMD vik af Mälaren låg fordom en liten anspråkslös villa, hvars hvita murar speglade sig i det klara vattnet. Höga, lummiga träd skuggade den lilla byggnaden, som såg täck och inbjudande ut i sin enkelhet. Allt var tyst och fridfullt i denna bortglömda vrå af världen: här måste säkert lyckliga människor bo. Detta ljusa, soliga hem lämpade sig till att vara den leende ramen kring en tafla af harmonisk fägring. Denna enslighet måste vara ljuf för människor, som funnit lyckan i sig själfva och i hvarandra. Så var det ock. Här bodde en gång de två, han och hon. Deras namn? Hvem minnes det numeral Hvad betyder ett namn? Det sopas bort, och nya generationer njuta och lida samma fröjder och kval, som en gång genombäfvat de namnlösa döda. Här bodde de två... de hade bott här länge. Ack, nej ! Ej länge ! Helt kort var det. Snabba år hade glidit förbi som en enda solbelyst dag, — en dag, hvars kväll helt säkert var långt borta ännu — långt, långt borta .. . Hon ville ej tro, att hösten någonsin skulle komma och härja deras paradis. Fast våren var förbi, skulle deras lyckas högsommar räcka lifvet ut. Hennes kärlek skulle aldrig vissna . . . och hans? Den skulle alltid förblifva ung och stark. Hans kärlek tillhörde henne. Det var hennes fasta egendom, hennes dyrt förvärfvade skatt, ty för honom hade hon offrat allt annat på jorden. Hon hade äktat honom trots föräldrars förbud, — för hans skull skurit af hvarje band, som fastade henne vid barndomshemmet, -— vid hans sida börjat ett nytt lif, där själfva minnet af en tillvaro honom förutan var bortsopadt. Han var början