Idun: 1899

J DUN 1899. ut, som gömmer prinsessan af bokskogarnas och de rika slätternas land på andra sidan Sundet, där traditionen i lif och konst hålles i långt varmare helgd än hos oss. Från den sandade gårdsplanen kommer man öfver en liten förstubro med det hertigliga parets namnchiffer ofvan dörrposten in i förhallen -— ett stort, hemtrefligt rum, belyst af en angenäm halfdager; på högra sidoväggen står en stor engelsk spis och i ett hörn till vänster glänser ett vördnadsbjudande dalkarlsur. I rummets fond leder en trappa upp till öfre verandan och gästrummen, och vid början af trappbalustraden står en meterhög afgjutning i brons af Hasselbergs »Snöklockan». Under trapphvalfvet befinna sig ett par glasdörrar, som lämna utsikt öfver en del af parken med stora segelleden som bakgrund. Från förhallen leder en dörr till höger in i salongen, där man mötes af idel ljus och ljusa färgers skimmer i solstrålarne ; möbeln är i empire och klädd med blekrödt siden, och väggytorna täckas af ljusgröna tapeter. Här och där hänga några reproduktioner i sepia efter Corot samt två raminfattade fotografier, den ena af drottningen af Danmark och den andra af prinsessan Ingeborg. Till vänster står salongen i förbindelse med en täckt glasveranda, hvarest ett uppslaget pianino samt en af musikalier fylld nothylla vittna om, att prinsessan därinne någon af dagens stunder förströr sig och sin make med musik. I salongens högra hörn leder en dörr ut i prinsessan Ingeborgs lilla arbetsrum ; det ter sig enkelt och fint som dess furstliga ägarinna själf, hvilken man tycker satt något af sin intagande personlighets prägel på hvarje detalj därstädes. Lätta, smidiga trädgårdsmöbler, klädda med kuddar och sitsar i ljust blommigt mönster, äro placerade längs väggarna, och i bakgrunden står ett grönt damskrifbord med en rad af porträtt och med åtskilligt skrifmaterial i den prydligaste ordning. Bredvid skrifbordet leder en glasdörr direkt ut i parken. Parallelt med detta förtjusande arbetsrum ligger prins Carls skrifrum, också möbleradt i empire liksom salongen, men i blått — blåa sidenöfverdrag på möblerna och mattblåa tapeter på väggarna. På sned framme vid fönstret står prinsens skrifbord, och högra sidoväggen upptages af en inbjudande hvilsoffa, ofvanför hvilken hänger ett lavyrporträtt af konung Oscar jämte ett par reproduktioner efter franska konstnärer. Väggen till vänster upptages af bland annat två trymåer i mörka mahogniramar, hvilket träslag för öfrigt är det förhärskande i detta rums möblemang. Till höger om förhallen ligger matsalen, som är dekorerad i hvitt och guld samt har möbel i rödt och hvitt. Från matsalen kommer man direkt ut till den stora, gröna verandan, som under vackra sommardagar, då Lilla Värtans solglimtande småvågor sorla nedanför parken och granarna på ömse sidor om blomsterrabatterna susa för en svag bris, torde bli det hertigliga parets favoritplats. På verandans blomstersmyckade bröstvärn höjer sig en snidad pelare med prinsens och prinsessans monogram i guld — en gåfva af prins Eugen. I öfre våningen är hertigparets sängkammare belägen, äfvensom toalettrum, ett antal gästrum och tjänstgörande hoffrökens rum. I husets norra del, på sidan om matsalen, ligger slutligen köksafdelningen med rum för hushållerskan samt betjäningens matsal. En kortfattad skildring i ord som denna kan emellertid ej ge våra läsare ett fullt klart 2 — begrepp om ställets utseende, hvadan vi tagit vår fotografs kamera till hjälp för att ge mera åskådlighet åt framställningen. Men äfven därvidlag skulle vi tvifvelsutan kommit till korta, såvida ej det höga värdparet själft med det älskvärdaste tillmötesgående låtit oss intränga hos sig som fridstörare och taga fotografier af rummen. Det var från början Iduns mening att kunna verkställa fotograferingen, innan hertigparet flyttat ut, men alldenstund rummen till dess ej hunno fullständigt möbleras, fingo vi, som sagdt, den förmånen att taga samtliga fotografier efter utflyttningen, då det furstliga paret kommit helt i ordning. Vi hafva således tillfredsställelsen att kunna bjuda vår läsekrets, utom exteriören af bostaden, fullständiga interiörer af de mest karaktäristiska rummen såsom komplettering till texten. När I, ärade läsarinnor, gjort er förtrogna med de olika bilderna, ägen I alltså det rätta totalintrycket af det furstliga sommarhemmet Parkudden, där det ligger bland Djurgårdslunderna, fint och nobelt genom sin värdiga enkelhet och med den hemtrefnadens stämningsrikedom öfver sig, som endast är tillfinnandes inom sådana väggar, där hjärtemänniskor, de må nu bära furstepurpur eller vadmal, lefva kärlekens och själsharmoniens vackra lif. MEDAN SOMMAREN BLOMMAR. D ET ÄR EN KÄND SAK, att intet land kan jämföra sig med England i afseende på välgörenhet. Man behöfver blott påminna sig de enorma sjukhusen i London, hvilka uteslutande uppehållas medels frivilliga bidrag, samt de otaliga konvalescenthemmen vid kusten och andra inrättningar för olika ändamål, hvilka finnas öfverallt. Detta är dock helt naturligt i ett så rikt land, och de årliga bidragen äro merendels ej synnerligen kännbara för personer, hvilkas årliga inkomster i pund sterling skulle för oss, äfven i krontal, utgöra en ansenlig förmögenhet. Hvad jag särskildt fäst mig vid är dock det tysta, privata arbete i välgörenhetens tjänst, som i nästan hvarje engelskt hem utföres af de kvinnliga medlemmarna, fullkomligt oberoende af husfaderns möjliga utgifter i den vägen. Man är i Stockholm så lätt hågad att anse sig fri från vidare skyldighet, då »den blå skylten» fästs på dörren, och medvetandet, att en viss summa regelbundet går till »Föreningen för välgörenhetens ordnande» tillfredsställer ofta ens samvete. Och dock kunde så mycket göras utan mycken kostnad eller tidsuppoffring. Men ordning och ett visst system måste finnas för allt, annars hinner man ej med hvad man skulle vilja. Låt mig berätta om den anspråkslösa lilla förening, hvars arbete jag nyligen hade tillfälle att se under ett besök hos en engelsk familj. Deras hem utanför London var den för borgerligt folk här så vanliga villan, öfvervuxen med murgröna och slingerrosor samt omgifven af en trädgård, stor nog att innesluta en lawn-tennis-plan samt en mindre grönsaksanläggning för husets behof. Fadern, en medelålders affärsman, tillbragte naturligtvis hela sin dag i staden, och som hans inkomster ingalunda voro lysande och en uppväxande skara af gossar och flickor med god aptit infann sig vid de regelbundna måltiderna, kan man lätt förstå, att husmodern hade sina händer fulla och måste vara den första uppe och den sista i säng. »Jag försummar alldeles mina plikter utomhus,» sade hon ock till mig, »men min tid räcker ej till, i eftermiddag måste jag dock göra några fattigbesök i mitt distrikt, och i morgon ha vi blomstermissionen hos mrs C., dit »baby» och jag bruka gå hvarje tisdagseftermiddag mellan kl. 2—4. Detta brukar jag ej försumma, och i synnerhet den här tiden under ferierna, då så många medlemmar äro bortresta, behöfves all hjälp, som kan fås.» Medtagande en korg blommor, åtföljde jag sålunda på tisdagen min värdinna till mrs C:s hus. Som det var en varm och vacker sommardag, funno vi bordet med en rik skörd af afskurna blommor placeradt i trädgården under ett par störrre träd och togo plats bredvid de redan anlända äldre och yngre damerna, som voro i full färd att binda små buketter med 5 à 6 blommor i hvarje. En liten flat korg med sax och ullgarnsnystan stod framför hvarje plats, och efter litet undervisning från närmaste granne var äfven jag snart i full gång med att afklippa stjälkarna till den rätta längden och vira det mjuka ullgarnet därom. De små barn, som åtföljt sina mammor, gingo nu omkring med hvar sin lilla korg och uppsamlade blomsterknippena, alltefter som de blefvo färdiga, samt placerade dem i stora flata bleckbaljor, öfver hvilka ett ståltrådsgaller var lagdt, så att hvarje liten bukett stacks ner i sitt hål, där stjälkarne sålunda fuktades, utan att själfva blomman förstördes af vattnet, och det våta ullgarnet höll buketten frisk till nästa morgon. Detta lilla arbete intresserade barnen mycket, och då sedan »afternoon tea» serverades, fingo de hvar sin bit korintkaka. Ibland lästes högt, och vid detta tillfälle lät värdinnan oss höra en beskrifning på, hvad en missionär i norra Amerika haft att utstå i kampen mot kylan och de rasande vargarne, då han färdades genom obebodda, snöbetäckta trakter för att vid en årlig mötesplats predika för de vilda stammarna. Sedan alla blommorna voro slut (flere korgar hade skickats från medlemmar, själfva hindrade att närvara), skildes man åt, och mrs C:s trädgårdsmästare räknade och inpackade buketterna — de voro den dagen 500 —samt afsände dem till något af de stora barnsjukhusen i London. Följande morgon omhändertagas de där af andra frivilliga hjälpare, unga flickor, som hvarje onsdag infinna sig vid sjukhuset och nu fästa blommorna vid kort, på hvilka någon bibeltext är skrifven, och så utdelas de till de små bleka Londonbarnen, bland hvilka de framkalla stor förtjusning. Den, som en gång sett en sådan, merendels tålig patients lilla ansikte lysa upp och leendet på de bleka läpparne, då den anspråkslösa blomstergärden lägges på hans bädd, glömmer det ej så snart och uteblir ej gärna från sin missionsdag på sjukhuset. Under vintern, då blommorna äro svåra att anskaffa, glömmas dock ej dessa små. Blomstermissionens medlemmar samlas äfven då, fast ej så ofta, samt ordna torkade lavendelblommor i små luktpåsar eller klistra pressade blommor på kort för att sedan utdelas bland de sjuka barnen. »Barnsligt!» tycker kanske mången. Men dessa småsaker glädja det barnsliga sinnet, och, hvad mer är, det är möjligt för nästan hvem som helst att utöfva dylika kärleksverk. Vi läsa ofta i tidningarna om stora donationer till den ena eller andra inrättningen samt häpna och beundra. Sådana gåfvor äro naturligtvis allt för välbehöfliga, men huru få kunna verka så i stor skala! Och under det dessa stora summor hålla hela maskineriet i gång, är det en tröst för den mindre välgören-