Idun: 1899

>Mabs& WW Jï&ilg&i iDUN 1899. Aldrig har jag hämtat mig så fort. Det var minsann inte tid att sitta där och flämta inför en sådan syn. O, om Iduns alla mammor och mormödrar hade varit där! Man kan inte tänka sig något mera ljufligt, något läckrare och mer för hjärtat värmande än dessa 400 små älskade blomsterbarn: somliga klädda till ärtskidor, andra till solrosor, än andra till kungsljus, åter andra till näckrosor, violer och liljor; alla med klirrande små hlomsterstafvar i händerna och alla dansande för »prins Narcissus», som stolt satt på sin snöhvita blomstertron. Och hur väl de kunde sina små turer se’n, de raringarna. Små markiser och markisinnor, i dyrbara sidendräkter, dansade en menuett bland »blommorna»! Alla kostymer voro nya; hvarenda litet barn, ett verkligt litet mästerverk. Och sol hade de älsklingarna, så de inte behöfde förkyla sig, sol, som pndrade deras små söta ansikten med ett riktigt guldpuder. Jag skulle ha velat ta dem i famn alla 400, eller åtminstone de små ärtskidorna, som voro sa söta, att man bokstafligt ville äta opp dem. Men som det inte gick för sig, så ropade jag »bravo» allra högst af hela publiken och kastade in på »scenen» en stor strut praliner, som jag lyckligtvis hade med mig. Så kom täflingen af velocipeder; och bland dem var fiskmåsarna. Men det var inte alls så, som jag tänkt mig saken. Jag hade verkligen trott, att måsarna på något vis blifvit dresserade och kostymerade, men i stället var det soldater, som blifvit dresserade och kostymerade (till måsar), och som nu med röda simtår i hvinande fart trampade fram sina af vingarna dolda cyklar. Äh ja, fult var det ju inte, men när man är van att se de lefvande måsarna, som trampa sig fram så vackert utan cyklar, så------- - — Första priset fick en ung vacker amma, som i Montreux’s folkkostym kråmade sig på en blomsterhöljd cykel, hvilken drog en blomstervagn, där ett det sötaste hvitklädda lilla barn låg och sof. Hon var utmärkt bra kostymerad och allt det där, det kan jag inte neka till, men om man i moralens namn någonsin bör ge första priset åt ammor, det blir en annan fråga. FRU DREYFUS’ ANKOMST TILL RENNES. Stadens »festskrud» föreföll mig allt bra enkel — den var med ett ord något för mycket republikansk enligt min smak — men solen, den var royalistisk och strålade så, som den inte strålat på en flera veckor. Alla billigare biljetter voro slut; kosta på os£ 10 francs stycket ville hvarken jag eller tysken. Men engelskan betalade sin guldslant utan att blinka, hon, och försvann i den tillfälliga amfiteatern, uppförd af bräder på det stora salntorgets till nyttan invigda mark. En bit längre bort var en annan ingång — genom ett plank, och här kostade entréen bara 1 franc. »Kan vara lagom,» sa jag. »Ja wohl,» sa’ tysken. (När inte jag sa’ »ja wohl», så sa han det, hvilket gjorde, att samtalets balangs aldrig sänkte sig!) En polis med ett grufligt republikanskt, d. v. s. ovanligt rödt — skärp kring magen — nej, Gud bevara mig, kring nedre bröstet menar jag — släppte in oss. Nu ville tysken till höger, jag, af instinkt, till vänster. Han sa’ någonting om baletten — —■ -—• »Ja wohl», sa’ jag ljuft och drog honom — till vänster. Här fanns inga människor. »Ah, så skönt,» sa’ jag. Men nu befanns det, att man, för att kunna se baletten, hvilket endast kunde ske genom ett staket (därför var biljetten så billig) måste till höger. Naturligtvis var jag villig gå till höger nu, när jag hade någon orsak att göra det. Men hast du mir gesehen ! Framför staketet stod nn flere led af människor, alla tåligt stirrande på en massa pojk-bakdelar, hvilka, antagligen genom kantonens försorg, voro upplysta med röntgenstrålar, eljes begriper jag inte, hur folk kunde se någonting alls. Och midt upp uti detta bryderi, hvad gör nu min Werther? Jo, han rent af rusar ifrån mig och fram till niècen, som, i sällskap med den unga fransyskan och hennes beundrare — Men, hur sådant där går till, vet hvarenda en af herrskapet, som passerat de fyrtio, lika bra som jag------ Amazonhattar och sidenblusar hjälpa minsann inte, när det gäller att kämpa mot ungdom och natur. — Nu stod jag där emellertid, öfvergifven i sjätte led — — Men hvarför berätta om dessa mina lidandets långa kvarter? Alltnog, om en stund var jag öfver mig förtjust och tacksam att till en månglare få betala 20 francs för den plats jag nyss kunnat köpa för 10 och kom ditsläpad af en vaktmästare, flämtande, mörkröd och uttröttad, medan engelskan, sval och behagligt viftande på sig med sin stora struts-solfjäder, betraktade mig, som om hon sett på ett dumt och löjligt djur. Det är sådant där, som utgör engelsmännens styrka (att kunna ge ut pengar med förstånd). Balletten hade redan börjat, när jag kom — musiken var riktigt praktfull, och de dansade som på en scen, draperad med flaggor och växter i massa. KAPTEN DREYFUS LANDSTIGER PÅ FRANSKA KUSTEN VID FORT HALTGUEN.