Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 — Slottet, hvilket bebos af sin ägare, markis Claes Lagergren, erbjuder med sin skulpterade stenportal, sitt brutna tak och sina båda torn med gotiska gaflar en särdeles stämningsfull anblick. Ej mindre tilltalande ter det sig från sjösidan, där dess gula murar skimra mellan träden och spegla sig i vattnet, på hvars yta svanorna glida fram. Af slottsrummen är matsalen väl värd att lägga märke till; väggarne därinne prydas af två kolossala gobelinväfnader, å hvilka äro framställda scener ur Alexander den stores lif. För öfrigt har slottets tafvelgalleri att uppvisa porträtt i olja af drottning Kristina, Gustaf III samt Ludvig XIV och Marie Antoinette. Vid sidan af detta, om en gammal riddarborg erinrande slott, ligger i en liten dalgång ett anspråkslöst hvitmåladt envåningshus, Lilla Tyresö, och det är där prins Eugen bor. Den lilla byggnaden inrymmer förmak, matsal, serveringsrum och kök samt en trappa upp, i frontespisen, prinsens atelier och på hvardera gafvein två rum, hvilka användas för olika ändamål. Inredningen af det hela är så enkel som möjligt, och prinsens lefnads vanor därute stå i full öfverensstämmelse därmed. I bostadens omedelbara grannskap ligger Tyresö kyrka som en stämningsfull idyll invid den af vass omkransade vattenspegeln. En konstnär med prins Eugens kontemplativa artistnaturell kan svårligen välja en lämpligare plats än Tyresö att arbeta på: allt det i vemod drömmande, det blida och tysta i svensk natur, för hvilket hans palett har så känsliga färger, finnes i rikt mått därute. TORKA. E J LÄNGRE FLÖDA molnets strömmar, och himlen ej för jorden ömmar. Beständigt skyn är blå och ren och ofördunkladt solens sken. Ej minsta prick af jordisk dimma satt på det klara hvalf sin imma. Förtärande vid hvarje fjät går sol i ohöljdt majestät. Och allting kvider och förtvinar. Bort svinner källan, saften sinar. Förtorkadt krympnar hvarje strå, och sommarlöf i höstfärg stå. Från skogen stego ångstens frågor. Dock — den blef tärd af egna lågor... Om svalka liten blomma bad, men fick blott — damm på sina blad . . . Nog... himmel! Vi din klarhet känna. Den elden kan oss blott förbränna! I spegeln af din renhets glans förvissnar skönsta liljekrans. Drag täckelset omkring din låga; ty så blott vi dig möta våga! Din allmakt bor i strålesvall, men sök oss mildt i droppars fall! Du jord och himmel sammanbinder med stänk på tufva, tår på kinder. I ljuflig gråt brist ut, brist ut, och gör på dödens torka slut! O, himmel! Ingen glöd du målar så skönt, som regnbågsbryggan strålar .. . Si, hjärtat bidar på dess höjd få offra dig sin stilla fröjd. Den 15 augusti 1899. Harald Jacobson. KVINNOR OCH KONSTSTUDIER. D ET TALAS och skrifves i våra dagar rätt mycket om »det skönas» berättigande i hemmen och ute i lifvet, i vår närmaste omgifning och på gator och torg. De senare åren visa äfven en afgjord och glädjande utveckling af det allmänna skönhetssinnet, och man behöfver icke mer än se sig omkring för att märka den ädlare, sunda smakriktning, som håller på att bryta sig fram. Konsten räcker industrien handen för att åstadkomma föremål, hvilka förena egenskapen af vacker och ädel form med den att fullt motsvara det ändamål, hvartill de äro afsedda — på denna ofta, men aldrig för ofta, upprepade grundsats hvilar det hela. Begreppet skönhet är till ytterlighet kompliceradt och svårutredt, och filosofien har i alla tider sysslat med dess definiering. Hvad som är skönt för den ene är det icke för den andre, och begreppet skönhet måste alltså bli i viss mening relativt. Vi dödliga, som icke äro filosofer, behöfva ej bråka våra hjärnor med begreppen »estetisk rationalism» eller »estetisk empirism» — vi taga begreppet skönhet enkelt och klart, sådant det verkligen är, och, i det vi låta skönhetssinnet ledas af smaken, skapa vi omkring oss en hel liten värld af äkta, glad skönhet. Och särskildt vi kvinnor, som ju dock — säga hvad man vill — i en viss bemärkelse föra hemmets spira, hafva härvidlag en ansvarsfull och outtömligt rik uppgift. Förmågan att kurina uppfatta en sak såsom skön kalla vi smak och skilja mellan god och dålig sådan. Smaken kan i hög grad utvecklas och förfinas — medfödd är den nog icke. Skönhetssinnet däremot är medfödt; hos hvarje människa är nedlagdt ett skönhetsbehof, som tager sig uttryck redan i vildens begär efter blanka eller bjärt färgade föremål och i den alldeles likartade åtrån hos våra barn. I sitt konstfilosofiska arbete Om de sköna konsternas filosofi gifver oss K. A. Ehrensvärd följande svar på frågan: »hvarifrån kommer vår kännedom om och vår förmåga att njuta af skönhet? — Ifrån någonting medfödt i egen natur och genom uppfostran. Det gifs åtminstone två fullkomligt skilda sätt att betrakta ett konstverk. De flesta utaf oss erinra sig kanske en gång om året, att de ha ett konstmuseum i samma stad. Vi gå dit, vandra ett par timmar af och an i salarna och säga efteråt med känsla och öfvertygelse, att »ingenting i världen tröttar så som museibesök.» Du kommer resande till en stad, där det finnes ett museum för skön konst, t. ex. vår egen hufvudstad. Naturligtvis går du dit, arbetar dig igenom raden af salar på en timme och kommer därifrån med hufvudvärk och sinnet fylldt af förvirrade intryck. Men du anser dig dock ha »sett alltsammans». En förståndig museibesökare däremot, som tid emellan besöker museet för att få sig en njutningsrik stund, hinner kanske på en hel förmiddag blott med att studera några få konstverk, men de skönhetsintryck man därvid mottagit äro friska och varaktiga för ett helt lif. Om vi kvinnor insåge, hvilket viktigt bildningsmedel, som ligger gömdt i studiet af de sköna konsterna, skalle vi helt visst oftare begagna oss af de tillfällen till förfinande njutning, som i de flesta fall erbjudas oss gratis. Icke behöfver man kunna konsthistorien på sina fem fingrar för att vara i stånd att njuta af ett konstverk — hela saken är blott, att man lär sig se. Och seendets konst är icke svår för den, som har ett öppet sinne, mottagligt för skönhetsintryck. I motsats till andra nöjen blir man af detta rikare, ju mer man njuter, och ju mer njutningsförmågan utvecklas. Men de skönhetsintryck vi mottagit få icke läggas åsido som ett ofruktbart kapital; de skola omsättas i lefvande lifvet på olika sätt. Inom hemmet kunna de gå igen i ett rums möblering, i draperandet af en gardin, i ordnandet af fönsterplattans blommor. Efter en tids dylika praktiska konststudier faller det som fjäll från ens ögon: man blir uppmärksam på smaklösheter, hvilka man aldrig förr ägnat en tanke; man får syn på färgsammansättningar, som skria mot hvarandra. Med ett ord, skönhetsbehofvet skärpes och känner ett behof att se hela sin omgifning harmonisk omkring sig. Och har endast en gång denna estetiska uppryckning kommit, trängt vidare och vidare ned i vårt samhälles lager, skall den sträcka sina verkningar till en oanad gräns: industrien skall förfinas, handtverkarne skola tvingas att göra allt vackrare saker, själfva klädedräkten skall bli enklare, mera plastisk och —- modefri! I vårt Nationalmuseum har under tidernas lopp genom konungars och enskildes frikostighet samlats ett oersättligt skönhetskapital, och förståndigt upptagna lån af detta kapital skola gifva oss en afkastning af förfinadt skönhetssinne, utdelningar af den renaste njutning. Ty all verkligt skön konst är i inre mening ren. Vakte man sig dock att begå det vanliga kvinnliga missgreppet — sedan man gripits af en idé -— att drifva den för forceradt. I så fall är reaktionen ieke sen att infinna sig. Med en konsthistoria (t. ex. Eichhorns lilla illustrerade bok: De bildande konsternas historia) eller en katalog och — helst — en redan något förfaren och konstintresserad följeslagare, kan man i sanning väl använda ett par timmar då och då i våra museer och skönhetstempel. Sten Jüng. EN SOMMARTRIPP. FÖR IDUN AF AMANDA KERFSTEDT. * M EDAN ÄNNU en liten del af sommarferierna återstår, finnes det nog mången, som skulle önska att göra en kort resa. Hur det är med lifvet på sommarnöjena, så kan det tarfva litet omväxling, för att icke tala om stadslifvet med dess hetta, dam och kvafva luft. Och har man korta ferier, ja, då är det så mycket mera angeläget att använda dem väl. »Men hvart skall man då taga vägen,» frågar sig mången, hvilkens hela ledighet måhända inskränker sig till några dagar. »Gripsholm, Strängnäs, Södertelje?» Idel gamla bekanta. »Visby?» Sjösjuka. »Skärgården?» Öfverallt samma välkända stockholmslif. Nej, något nytt! * Bedan i n:r 58 för i år meddelade Idun ett par, tre bildar från Älfkarleö och det där nyöppnade turisthotellet. Vi hänvisa nu till dessa i samband med fru Kerfstedts följande skildring af sin sommartripp till det storslagna vattenfallet.