Idun: 1899

V IDUN 1899. NÅGRA TANKAR OM RARNAUPP-FOSTRAN. F Öß ATT KUNNA uppfostra ett barn är det naturligtvis nödvändigt att först söka lära känna det rätt. Denna kännedom skall icke blott vara ytlig; man skall icke endast se barnet, när det, mer eller mindre inlärdt, rör sig bland äldre, hälsar, säger »ja tack» eller »nej tack», med étt ord genomgår sitt program i inöfvad belefvenhet, utan man måste också iakttaga det, när det, utan att känna sig stå under kontroll, arbetar eller leker föf sig själft eller med kamrater. När det känner sig fritt och otvunget, då träder dess inre natur ursprungiigare fram, då kan uppfostraren af månget smådrag få en riktig uppfattning af barnets karaktär med dess möjligheter till godt och ondt, hvilkas växt det är uppfostrarens plikt att efter bästa förmåga i förra fallet leda och stärka, i senare mota och så vidt möjligt är utrota. Barnets uppfostran skall börja tidigt. Den skall börja, så snart den lilla först instinktlikt börjar förstå, att detta får jag göra, men icke detta, här får jag krypa, men icke här, detta får jag taga, men icke detta, ty om jag det gör, hotar mor mig med fingret, och om jag ej lyder, kommer något värre: alltså från den stund det visar sig äga uppfattning och vara mottagligt för yttre intryck. Det är då ej längre endast en vegeterande varelse, det är ett litet medvetet människobarn, som i hög grad behöfver en fostrande och stödjande hand. Bland de första begreppen ett barn skall mottaga är, att det måste lyda. Frågan om barnets lydnad har ofta varit föremål för framställningar i Idun, och det är ju icke underligt, då den onekligen är af största betydelse för hemlifvet. Skiftande meningar hafva gjort sig gällande, rörande sig mellan de båda polerna : barnets absoluta lydnad eller dess lydnad, först sedan det genom förklaringar och motiveringar själft förstår, hvarför det bör ske. Den rätta vägen torde ligga mellan dessa båda ytterligheter, dock närmare den förstnämnda än den sista; ty utgående därifrån, att uppfostran är en grundläggningens tid, att det är med blicken riktad mot framtiden, som uppfostraren sår i det unga sinnet, är det ju otänkbart, att med den trånga horisont barnets tanke äger för något så abstrakt som dess framtida lif, det skulle äga förmåga att i allmänhet uppskatta de förnuftsskäl, som uppfostraren skulle kunna framställa såsom motiveringar för sina fordringar. Dessutom blir ett barn, som tagit sig vana att vid hvarje tillfälle komma fram med ett: »hvarför det?» till slut alldeles odrägligt. Oafsedt den tid, som förslösas på onödigt parlamenterande, och den plåga, det förorsakar sin omgifning, skaffar det sig själft en vana, hvars bortläggande kan blifva svår nog, då förfrågningar från den fullvuxnes sida icke äro på sin plats. Medan barnet ännu är litet, kan det understundom vara frestande att inför sig själf och andra ursäkta, om det ej åtlydt en tillsägelse, därmed att det ännu är så litet, att man ej får begära för mycket. Detta är alldeles felaktigt. Man måste naturligtvis känna barnet så väl, att man förut vet, hvad man kan fordra, och sålunda icke begär, hvad som öfverstiger dess krafter att fylla. Har barnet en gång sett, att det kan slippa ifrån något, hvarom det blifvit tillsagdt, får man bereda sig på, att samma utväg kommer att försökas flere gånger med sådant, som icke faller unge herrn eller unga fröken i smaken att göra. När så sker, måste den lille allvarligt till- — 2 — hållas för sin olydnad, till dess han blir medveten om, att det är ett fel han begått, ett fel, som han måste ångra och allvarligt föresätta sig att ej upprepa. Hvad man skall säga, och hur man skall tala, må hvar och en efter samvete pröfva, men utan vrede och med vänlighet bör det ske. Alldeles gifvet är den, som råkat i vredesmod och sålunda ej är herre öfver sina egna känslor, minst lämplig att tala vid ett barn. Må vi vidare icke glömma, att det varit en tid, då vi själfva efter något felsteg fruktande och bäfvande stodo inför föräldrar eller lärare. Tunga föllo deras ord på våra skuldmedvetna sinnen, och bittert kunde vi ångra oss. Generationen har växlat sedan den tiden, men samma sak upprepas ännu i dag, och med minnet af, huru ett vänligt ord och en god blick kunde mjuka upp våra hjärtan och förmå oss att sannfärdigt bekänna vårt fel och bedja om förlåtelse, må vi först och ihärdigt försöka den vägen. Det är af största vikt att tidigt lära barnet att i allt vara fullt sant, och det går alldeles gifvet lättare att med vänlighet från dess läppar frammana en fullt sann och trovärdig bekännelse än att framtvinga den med hot. Dessutom kunna skrämsel och rädslan för straff förmå barnet att försöka undkomma det genom en förvrängd framställning eller rent af en osanning. Om detta lyckas, ligger en annan gång frestelsen nära att vid ett liknande fall åter tillgripa samma utväg. Hur än benägenhet för osanning hos barnet uppstått och hur den än yppar sig, må den uppfostrare, som nitälskar för barnets sanna väl, icke spara sitt ord och sitt tålamod, utan åter och åter förehålla barnet det orätta i lögnen. Den ursprungligen skarpa gränsen i barnets medvetande mellan sanning och osanning slappas, om det får vänja sig att handskas vårdslöst med sanningen, och barnet uppväxer till en i ord och handling opålitlig människa, en människa, som hur mycket hon än annars kan vinna af tillgifvenhet, aldrig får mottaga ett fullt, obegränsadt förtroende. Det fordras ett varmt och lefvande intresse för barnet i uppfostrarens dagliga och stundliga kamp så väl mot det onda, som är rotadt i barnets eget hjärtas böjelser och begär, som mot det, som utifrån fäster intryck på dess själ. Det fordras stort tålamod att icke förtröttas och stor kärlek att med glädje söka med ord och gärning vara ett exempel, till hvilket barnet kan blicka upp, medan det dag för dag kommer närmare den stund, då det som en för sina gärningar själf ansvarig människa skall träda ut i världen och där lefva och verka. Hvilket lif det skall lefva och hvilket verk det skall verka, det ligger i framtidens hand, men hur det lefver, hur det verkar, det beror i hög grad på det sätt, på hvilket det fostrats. Beroende af de olika individuella anlagen hos barnen, ställer sig uppfostran olika, men som tyngdpunkter för den uppfostran, som gifves med tanken fästad på att göra barnet i framtiden, hvad man skulle kunna kalla, medborgerligt dugligt, bör starkt betonas, att barnet får ett lefvande intryck af lydnadens nödvändighet — det är dess bästa återskänk till föräldrarna, sträckande sig välsignelsebringande in i framtiden — och att det lär sig hata falskhet och lögn. Slutligen, den kärlek, som med lefvande intresse nitälskat för barnets väl, skall det som äldre lära sig förstå och uppskatta, och förvisso skall minnet däraf mången gång lifva och skänka hjärtevärme åt den mognade människans ord och gärning. Monika. ÄLFKUNGEN. RALLAD AF WOLF GANG YON GOETHE. H VEM rider så sent i vindsval natt? En far, som sitt barn framför sig satt; han famnat gossen med stadig arm, och denne hvilar så trygg, 'så varm. Min son, hvi döljer du ansiktet så? — O ser du ej, fader, älfkungen då? I krona och mantel ej älfkungen där? — Min son, det dimman allenast är! — »Du kära barn, kom, gå med mig! Med vackra lekar jag roar dig; små blommor dofta vid sjöastrand; min mor ger dig kläder med gyllne band.» Min fader, min fader, säg, hör icke du, hvad älfkungen hviskande lofvar mig nu? — Var lngn, min son, och visa dig glad, blott vinden susar i torra blad! — »Vill, fina gosse, du med mig gå? Så ljuft mina döttrar dig smeka då. De tråda dansen med sorgfritt sinn’ och vagga och sjunga i drömmar dig in.» Min fader, min fader, äck, ser du ej, säg, ej älfkungens döttrar på hemsk en väg? — Män son, min son, jag ser ju därpå, där buga sig pilar, så gamla och grå! — »Jag älskar dig, värms af din väna gestalt, och är du ej villig, så trotsar jag allt. . .» Min fader, min fader, han nu i mig tar! Mig gjort något ondt, o, älfkungen har! Då rider fadern förskrämd därifrån. Han håller i famnen sin kvidande son och når till gården med möda och nöd, men i hans armar låg gossen död. Alfred Victorin. HAFVET. VÄSTKUSTRILD FÖR IDUN AF AMANDA KERFSTEDT. FORTS. FRÅN FÖRFQ. N:K. F RÅN DEN DAGEN gingo vi upp två timmar tidigare hvar morgon och började släpa jord. Vi hade hvar sin gammal trasig fiskkorg. När vi fyllt dem i någon skrefva på de högsta klipporna, var det att hasa dem utför, ty de blefvo för tunga att bära ; vi hade inte ro med att gå två gånger, utan fyllde dem alltid till brädden. Och hvad vi skrattade och skreko, när det bar af för fort, och så friskt det var i morgondimma och morgonsol, och hafvet sjöng oupphörligt likasom ett bifall till, att vi ville pryda ett af dess skär. Ibland ramlade en korg öfver ända, och då lågw vi på knä och öste upp jorden igen med händerna, och när vi kommo att se på hvarandra, så liksom slog det oss, att vi sågo så lyckliga ut. Ingen ha^j reda på saken, för sänkan låg på mot-