Idun: 1899

IDUN 1899. — K OKTOBERVISA. OG ÄR HÖSTEN fasligt grå och kulen, det kan ingen männ’ska neka till, och att lätt man blir till lynnet mulen, så man knappast själf vet hvad man vill. — Men trots detta säger jag ändå: hösten har sin trefnad, den också! Hvarför lyssna till, hur regnet trummar mot ditt hus som förr mot Noachs ark, hvarför lyssna till, hur stormen brummar, när den sliter löfven från din park? Fäll gardinen, lås för dörren slå och se till, hvad hemmet bjuder på! Se, hur fint och puteadt nu härinne: höstrengöring nyss af stapeln gått! Uti byken ligger allt ditt linne, golfven sina nya mattor fått, och från kakelugnen flammar re’n första brasan med sitt muntra sken. Vinden utanför hörs träden skaka. — Bry dig icke om att titta dit —• mor i köket håller på att baka, bättre då beundra hennes flit. Nyss hon inlagt gurkor, syltat lök — tacka henne vänligt för allt stök! Allt är klart att möta kulna gästen: innanfönster klistrats in af mor, dubbelt foder bak du fått i västen, småttingarne profvat vinterskor, mamma går i nygjord paletå, — din har skräddarn endast vändt uppå. Hvarför på den mulna rymden kika och din hjärna bry med regn och slask? Låt du hösten dystert få predika — blott »humör» du har, är kry och rask, och att solen finns i hemmet kvar, fast hon utanför visst strejkat har. Har du flyttningen så stökat öfver, bonat om dig uti hemmets vrå, fått för resten allt, hvad du behöfver, hvarföre på hösten knota då? I oktober mellan skål och vägg mår man ju som »gudars ättelägg». Jean. EMOT KÄRLEKEN. SKISS AF R. E. H AR NI KÄNT, hvad det är ätt längta efter något så, som berodde lifvets hela lycka på, att den längtan blefve uppfylld? Och har ni erfarit den där jublande fröjden, som bemäktigar sig en, när önskningarnas mål är vunnet? Aina hade haft klart för sig, att hon skulle bli sjuksköterska, innan hon ännu trampat ut barnskorna, och vid 21 år hade hon inte ändrat sina planer. Men när man vuxit upp i ett förmöget hem och de äldre systrarna gift sig, faller det liksom af sig själft, att den yngsta stannar hos far och mor, går deras ärenden och pysslar om dem. Aina kände, att hon borde stanna hemma, men kärleken till det där arbetet drog, och längtan efter det tärde. Där upplågade många små heta strider i häradshöfdingens annars fridfulla hem. Aina talade sig varm och lofvade komma hem igen, bara hon finge pröfva sina krafter en enda gång, under ett enda år, och ändtligen medgåfvo föräldrarne suckande, att hon skulle få sin vilja fram. »Jag vet inte hvad som far i nutidens flickor,» afslutade häradshöfdingen med dyster uppsyn den sista _och hetaste debatten, »alla vilja bli sjuksköterskor. Är det för att sedan bli doktorinnor ? » Aina blef mörkröd i ansiktet, och på samma gång var det något, som isade henne: hon hade alrig sett saken ur den synpunkten. Och när den nu upptäcktes för henne, var det, som om skimret, hvilket hennes fantasi spunnit öfver sjuksköterskans lif, med ens brustit. »Det är åtminstone inte min afsikt,» sade hon med en köld, som annars var henne främmande. Det är hårdt, när det sköna mister sin fägring, när, som det heter, »illusionerna brista», men få äro väl förskonade från den erfarenheten. Aina hade alltid tänkt sig en sjuksköterskas lif som det mest osjälfviska och uppoffrande af alla, hon hade ej kunnat drömma, att någon utan verklig kärlek till det arbetet skulle vilja ge sig in i så mycket elände. Men tänk, om det verkligen funnes flickor, som beträdde den banan helt enkelt för att bli gifta, uppmuntrade af ett ovedersägligt faktum, att många doktorinnor äro f. d. sjuksköterskor? Tanken föreföll Aina så ful, att hon skulle velat krossa den till bitar, men intrycket satt kvar. Det satt envist kvar, fast skjutet långt i bakgrunden, när hon en dag fram på hösten, bäfvande af fröjd, trädde in i sjuksalen för att börja sitt arbete. Friden och tystnaden därinne grepo henne med makt, det var, som om de med ens dödat alla dåliga tankar, och hon kände, att hon redan älskade dessa obekanta, lidande människor. Dagen gick så obegripligt fort, och när Aina fick höra, att klockan var 7, och man väntade doktorn till aftonronden, blef hon helt öfverraskad. Jaså, doktorn skulle komma, underläkaren var det om kvällarne; hon undrade ett ögonblick, hvad hon skulle tycka om honom, men nästa sekund var hon på det klara med, att hon skulle afsky honom, ty hon tänkte på, hvad hennes pappa, häradshöfdingen, sagt den där gången. För resten hade hon lyckligtvis ingenting med honom att göra, hon var bara en elev, och sådana bevärdigas just ej med några ögonkast, utom då de på ett eller annat sätt försyndat sig. Där kom han redan, hon drog ett tag i filten på närmaste säng för att få den riktigt slät, och så gick hon hastigt bort och ställde sig i en vrå af salen, där hon syntes minst, och hvarifrån hon kunde skärskåda sin höge förman. Ful var han just inte, inte så ful, som hon hoppats åtminstone, men han hade' rödt skägg, och det afskydde hon, det var nästan som en tröst. »Här niger man för doktorerna, syster Aina,» sade sköterskan, när han var gången. Ja visst, det hade Aina hört sägas, innan hon kom till sjukhuset, men med den praktiska tillämpningen föll det sig litet svårt: hon hade inte nigit för unga herrar, sedan hon var 14 år, och det behöfs öfning, innan man kan komma igång med sådant där igen. Det kändes så egendomligt, att inte längre vara fröken, utan syster, tyckte Aina, och att vara ödmjuk mot unga människor, som tillhörde man inte samma samhällsklass som de, bara därför att man själf var en okunnig elev och de fullärda i sina ämnen; men det skulle ju så vara, disciplinen fordrade det med rätta. Dagarne, som följde, gingo så fort, veckor och månader flögo; när man sysslar med ett arbete, som man älskar, får tiden vingar. Och den vid all lifvets bekvämlighet vana fröken Aina märkte, nur ödmjuk hon blef för hvar dag, som gick. När man blir skickad och skuffad af alla, när vaktmästare och tvättmadamer se ned på en som på ett oting, och när man kommer underfund med, att allt ondt, som göres inom sjukhuset, föröfvas af eleverna, bland hvilka man själf är en — då får man lägre tankar om sig själf, än man någonsin anat. Men det skadar ju inte, tvärtom. Aina var belåten med sin värld från morgon till afton. Någon tid till förströelser blef sällan, öfrig, men hon sak nade dem ej. Hon hade åtskilliga gånger varit inbjuden till en kusin till sin far, som väl ansåg sig böra protégera och bereda litet omväxling åt sin arbetande unga släkting, men jämt hade oöfverstigliga hinder kommit i vägen. En dag hade Aina ändtligen lyckats tigga sig till ett par timmars lof, för att gå dit på »stor supé». Det är en påfallande kontrast att komma direkt från en sjuksal in i en upplyst salong, full af ifrigt talande människor, och Aina kände sig nästan förlägen, när hon ensam trädde in bland dessa okända skaror. Men alla voro så vänliga, och sin vänlighet visade de genom att omtala sin beundran för unga flickor, som arbeta hårdt utan att behöfva. Och de äldre fruarna skakade på hufvudet och försäkrade, att de skulle gifvetvis svimma, om de såge någon liktigt, riktigt sjuk, och att vara med på operationer ... det kunde bestämdt ingen, som hade ett spår till hjärta .. . Aina talade gärna om sitt arbete, när hon kände, att den frågande hade intresse, men att använda sjukvården som hjälpmedel att hålla uppe en tynande salongskonversation, det föll henne ej i smaken. Hon använde första lämpliga tillfälle att komma bort till ett par halfvuxna flickor, som stodo i ett hörn och sågo förlägna pt, och snart var hon i full gång med att afhandla lärarinnor och böcker och skridskobana och velocipeder med dem. Samtalet hade blifvit riktigt gladt, när Aina i en grupp af nyss anlända herrar upptäckte en ifrigt gestikulerande ung man med rödt skägg; det var doktor Oarlén, underläkaren. Upptäckten var ingalunda angenäm ; de hade aldrig förr träffats i »sällskap» och Aina visste inte alls, hur hon skulle behandla sin höge förman i en sådan situation. Hon lugnade sig med att han naturligtvis ej skulle känna igen henne här bland så många, och hon roade sig med en liten stunds studium af hans gestalt under dessa nya förhållanden. Hon kom till det resultatet, att han tog sig bättre ut i den hvita sjukhusrocken; uppsträckt i frack var han riktigt klumpig. Men funderingarna afbrötos, ty där kom han själf med ett gladt igenkännande leende fram till den plats, där Aina slagit sig ned. Hon samlade hela sitt mod och försökte se obesvärad ut, men när hon hälsade, neg hon, enligt gammal vana, och när hon nigit, rodnade hon, ty det såg ju så dumt ut; folk skulle väl tro, att hon var från den mörkaste landsbygden och aldrig varit i fritt sällskap förr. Doktorn såg road ut, men började tala om allt möjligt, inte om sjukhuset bara, utan om sådant, som brukar intressera människor i allmänhet, och när de samtalat en stund, kom Aina underfund med, att han var riktigt treflig och ej farligare än en vanlig människa. När festligheten var slut, tillkännagaf han, att han skulle följa henne hem; de hade samma väg, ty han bodde nära sjukhuset. Aina kände sig nästan som en brottsling, när hon skred fram genom gatorna vid doktor Oarléns sida: tänk om någon af kamraterna sett dem tillsammans, hvad skulle de tro? Hon mötte lyckligtvis ingen bekant, alla därhemma på sjukhuset lågo naturligtvis i sin djupa sömn. Bortåt 12-tiden trädde hon in i sitt lilla rum, ganska belåten med sin utfärd. Hon gick så tyst som möjligt, för att ej väcka den slumrande kamraten, men denna sof icke, utan satte sig upp i sängen och ville höra allt om bjudningen, hur där varit och hvilka där varit, och Åina var tvungen att berätta, fast hon var så trött, att hufvudet värkte. Kände hon någon då? Aina nämnde ett par namn . .. och så var där doktor Carlén. Doktor Oarlén! Nu föllo frågorna slag i slag, och hon hann’ knappt svara på allt: hvem han talat med, hur han såg ut, och om han talat med henne ... »Är du då synnerligen intresserad af honom, Ellen lilla?» frågade hon till slut förvånad. Ellen hade sprungit upp ur sängen och stod framför henne i sin hvita nattdräkt med det mörka håret fallande ned öfver skuldrorna och ögon, som glänste. »Jag skall säga dig sanningen,» sade hon med en röst, som lät riktigt hemsk, »jag är så kär i doktor Carlén, att jag ej vet, hvad jag skall taga mig till.» Aina ryggade tillbaka, som om hon fått ett slag, ' men i nästa sekund hade hon redt sina tankar. Hon grep ett hårdt tag i den hvita skepnadens arm och skakade henne med hela sin styrka. »Du borde skämmas,» sade hon med tonvikt på hvart ord, »du har gått och tänkt på doktorn i stället för på ditt arbete! Är det värdigt?» Hon var så ond, att hon skulle velat hålla en hel straffpredikan, men så såg hon på delinkventen framför sig: hon stod där så häpen öfver den plötsliga upptuktelsen, och såg så hjärtans tragisk ut, att alla de hårda orden dogo bort, och Aina brast ut i ett klingande skratt. Situationen var ju, när allt kom omkring, bara löjlig. »Gå och lägg dig, du lilla unge,» sade hon lugnande, »kanske känns det bättre i morgon.» Och med denna tröst fick den efter sympati törstande låta sig nöja. Men det dröjde innan Aina somnade; den lilla episoden hade gjort djupare intryck på henne, än hon själf ville medg-ifva. Hon visste ingenting, som för tillfället skulle kunnat förarga henne mer än just detta, att se en sjuksköterska, som inte helt och fullt gaf sig åt sitt arbete, utan gick och gjorde sig till tragisk hjältinna genom dumma små infall. * lKtinelKra=$l(kti — endast äkta, när det införskrifves direkt från mina fabriker — svart, hvitt och kulört från 65 öre till kr. 16: 45 pr meter — slät, randig, rutig, fasonerad, damast m. m. (cirka 240 olika kvalitéer och 2000 olika färger, mönst er m. m.). Siden-Damast............. fr 90 öre —16,45 Siden Basttyger pr robe » kr. 1 2,30—58,80 Siden-Foulard, tryckt, » 85 öre— 3,85 Bal-Siden............... fr. 65 öre—16,45 Siden-Grenadin... » 90 öre— 8,65 Siden-Bengalin — » kr. 1,75—8,35 pr mtr. Siden=Armûres, Monopols, Cristalliques, Moire antique, Duchesse, Princesse, Moscovite, Marcellines, siden till täcken och flaggor m. m. Porto* och tullfritt till hemmet. Profver och katalog omgående. Dubbelt porto till Schweiz. G» Heimebergs Siden-Fabrik, Zürich.. (K. & K. Hofleverantör.)