Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1899

Originalsida 722
Originalsida 722
Originalsida 722
Originalsida 723
722–723

På sidan 722 nämns Daniel Fallström, Hjalmar Branting

Sida 722

IDUN 1899. 2 — H © îï & ©: K » » ta *3 ■t © P & SS* Z 0 g? Jr s © p* o O • It P M P *H * o S. S 2 M * © S © © © JB 3 CU 3 3 3 Q-sd X S o Q. co ?£ CP 3:«T -o =* -y JD ^ nj:Q »Jag vet, att de fiesta damer tänka lika med mig, men de ha inte så bra tillfälle att tala ut som jag.» Där ha vi det. Det är just hennes styrka. Hon är damernas advokat, hon för den kvinnliga publikens talan inför offentligheten, hon säger ut tankarna, som ligga i luften, och hon gör det alltid på ett originelt och roligt sätt. Nu har ju René som en begåfvad kvinna ibland sitt lilla hufvud för sig. Och det händer understundom vid genomläsandet af hennes teaterkrönikor, att oppositionslusten vill vakna. Men fru Branting vore icke hvad hon är: kvinna ut i fingerspetsarna, om hon icke hade sym- och antipatier. Så kunde jag t. ex..aldrig fatta hennes undervärderande af fru Ellens — pardon 1 — friherrinnan Cederströms talang. Hon var ju i alla fall en sällsynt rik begåfning, full af sjudande fantasi och lifslust, hvilket bäst bevisas af, att hennes plats ännu står tom. Ingen skådespelerska ägde som hon det talade ordet så i sin makt — minns hennes blixtsnabba, flödande repliker ! — och ville hon understundom som artist flyga högre, än vingarna buro, så var det intet fel i våra dar, då man nästan vant sig vid att se verkligt begåfvade artister sätta sitt mål alldeles för lågt. Men jag vill ingen revision af fru Ellen Hartmans sak. Det var endast i förbigående jag kom att vidröra detta. I mångt och mycket sammanfaller min uppfattning helt och hållet med Renés. I hennes artistiskt förfinade hem, öfver hvilket på samma gång hvilar en prägel af gammaldags komfort och trefnad, hade jag en afton, när hon och hennes man sågo några journalistvänner hos sig, tillfälle att något djupare pejla hennes åsikter. Ty fru Anna Branting har alldeles bestämda sådana. Och hon är minsann inte att leka med, om man, utan att hon anar någon argan list, vill locka henne med att acceptera ens egen åsikt. Då lutar hon sig bekvämt tillhaka i den sidenklädda karmstolen i empire, kisar litet retsamt med ögonen, blåser långsamt, med oefterhärmligt behag ut den ljusblå cigarrettröken, och så säger hon : »Nej, men det tycker inte jag.» Hvad vi nu fullt enades om var, att Hillberg och Lindberg äro våra främste skådespelare och fruarna Sandell och fröken Lundekvist våra förnämsta skådespelerskor. »Hillberg», yttrade hon på sitt dröjande, sväfvande, halft beslöjade sätt att tala, »äger bredd, kraft och blodfullhet. Han är typen för en renässansartist, Lindberg är poeten, stämningsmänniskan som skådespelare — fin i detaljen, men begränsad.» Nu ett litet kokett bloss på den fina, egyptiska cigarretten och så fortsättning: »Och fröken Lundekvist! Hvad jag hoppas mycket af henne. Ingen har någonsin lofvat så mycket. Hon är härlig. Och denna röst! Det är som en varm, italiensk sommarnatt, när hon talar —- en mörk natt med en sjungande näktergal, gömd bland pinierna.» »Och ni själf, min fru? Vi ha nu så mycket talat om andra. Det skulle roa mig att höra er tala litet om er själf.» »Asch, det är rakt ingenting!» Och hon gör en lekfullt afvärjande rörelse. »Låt mig åtminstone se ert arbetsrum — verkstaden. » »Guillotinen!» skrattar hon. »Gärna för mig — ni skall bli förvånad.» Hon reser sig, och jag lämnar min cigarr och min grogg och följer henne. Hon slår undan ett mjukt, tungt draperi i varma färger, och vi stå i ett litet förtjusande rum, prydt med alla de småting och konstverk, en kvinna älskar att se omkring sig, när hon drömmer eller arbetar — de må nu smeka hennes hjärta eller väcka hennes fantasi. Här finner ni bilden af en hennes allra käraste väninna, som hon tillber. Väggarna lysas upp af bilder från Italien, förnämligast Firenze, där hon tillbragt en vinter i Arnodalen som gäst hos den kände skriftställaren och publicisten Gustaf F. Steffen. Det var i den lilla byn Settignano. Men det, som nästan tager min blick med våld, är ett hufvud i gips af den döende riddaren Guido Vivarelli från Ravenna. Sällan har jag sett ett så själfullt uttryck, någonting så underbart gripande vackert. Och mitt hjärta skälfver ett ögonblick i stum hänförelse. »Är det inte vackert?» frågar hon helt sakta. Och jag kan endast nicka till svar. Så rycker jag mig lös och ser mig på nytt omkring i rummet. Det är som sökte jag omedvetet något. Hon ser på mig småleende. »Inte sant? Jag sa’ ju, att ni skulle bli förvånad — öfver det som inte finns.» Nu har jag det! I denna litterära verkstad saknas det viktigaste — skrifbordet. Det finns helt enkelt inte en tillstymmelse till något skrifbord. Fru Branting slår sig nu ner just i den stol, ni ser henne sitta i på »Iduns» första sida. »Ja,» säger hon och slätar med en liten blygsam min, som klär henne ofantligt väl, ut ett veck på sin klädning, »ja, jag använder verkligen icke något skrifbord.» »Men hur skrifver ni då edra böcker, edra artiklar?» »Jag lägger en hok på mitt knä, lägger ett ark papper på boken, tänder en cigarrett och tar en penna.» • »Och så?» »Så blir artikeln färdig. Vet ni, båda mina böcker har jag skrifvit på det viset. Och dem har jag icke skrifvit mellan fyra väggar, utan midt ute i Guds fria natur, i skogen, med kvittrande bofinkar och sjungande bäckar rundt omkring mig.» »Då förstår jag edra böcker ännu bättre. Då fattar jag, hvarifrån ni fått stilens friskhet, käckheten i uppfattningen och denna allt försonande humor, som verkar likä välgörande som en forsande bäck mellan nakna stenar en het sommardag.» »Det var vackert sagdt!» »Och just därför skall ni nu tala om för mig, när René började skrifva, och hur hon började.» » En interview ? Fy ! » »Kalla det hvad ni vill. Men då ni nu sitter i ert arbetsrum, just i den där stolen, där ni antagligen diktar och drömmer, hvarför då inte vara litet älskvärd . . .?» »Jag måste väl då. Men skaffa mig till gengäld en ny cigarrett.» Den kom och den tändes. Och René började: »När jag började skrifva? Jo, det var i tidningen »Tiden» 1884, om jag mins rätt. Jag skref under signaturen »Vox» och under rubriken »Medan skörden mognar». Det var kåserier — ibland allvarsamma, ibland lustiga. Som det föll sig. Men hvad som genomgick dem var nog en medkänsla med allt, som heter lidande här i världen. Så skref jag i »Socialdemokraten». Men jag måste nu inskjuta det, att jag icke alls är någon socialist. Jag tror snarare, jag är aristokrat i min uppfattning. Jag dyrkar skönheten framför allt. — Den, som nu egentligen gaf mig en liten knuff framåt på min skriftställarebana, var Vult v. Steijern. Min man hade förlorat en hel hop pengar — jag minns nu inte på hvad, men det var förskräckligt mycket! •— och jag ansåg, att jag borde hjälpa till att förtjäna något. Och så öppnade Dagens Nyheter välvilligt sina spalter för mig, och den fine, hygglige redaktören lät mig få honorar. Ar 1891 reste jag till Dresden’ och Paris och skref resebref hem. År 1893 gaf jag på Albert Bonniers förlag ut »Lena», den där boken om fruntimmer ni vet, och året därpå, på samma förlag, »Sju Martyrer», bland hvilka den i mångas tycke — jag vet det —- hårresande brutala novellen »Edens ve» förekom.» »Jag minns. Men jag minns också historien om fru Margareta — henne glömmer jag aldrig! — hon, den guldhåriga, hvars ungdomsdrömmar skimrade i hvitt som björkens stam om våren, men som fick sju svarta starka ungar, som togo hennes kraft och smulade sönder hennes drömmar. Stackars fru Margareta ! » Och den förtjusande vackert skrifna novellen glider förbi i våra tankar, medan en ängel går genom rummet. . . Här skulle jag med ett sista streck kunna afsluta mitt flyktiga utkast af René. Men jag måste tillägga: fru Anna Branting är genuin stockholmska — ja, så genuin, att jag tror hon är nästan lika känd af hufvudstaden som gamle general Sven. Till min stora sorg måste jag då konstatera, att hon i hög grad älskar det glada surret på en första klassens restaurant, och efter en première är man nästan säker att träffa henne ute någonstädes i sällskap med sin man och ett par litterära eller artistiska vänner. Hon är en liten raffinerad läckergom. I äktenskap är hon sedan flere år tillbaka lyckligt förenad med den framstående skriftställaren och politikern Hjalmar Branting, inför hvars präktiga karaktär till och med de argaste motståndare buga sig med aktning. Och bättre man kan en hustru inte få. Vackra, begåfvade barn har fru Anna äfven, och de tvänne flickorna bära de ryskt och musikaliskt klingande namnen Vera och Sonja. Hennes båda bröder, Axel och Edvard Jäderin, äro kände män: den förre som dugande publicist och den senare som framstående vetenskapsman, nu senast som ledare af den gångna sommarens gradmätningsexpedition till Spetsbergen. Det är således en duktig och begåfvad släkt hon tillhör, och själf har hon med sin fint skurna, alltid kvicka, stundom litet hänsynslösa penna bidragit att ge den ytterligare glans. Fru Anna Brantings namn är ett af dem, som skola nämnas, när man i framtiden skrifver den svenska pressens historia i slutet af det nittonde seklet. Daniel Fallström. HVAD SKULLE HAN SVARA? S ÅSOM både redaktionen och författarinnan själf nästan med visshet väntat, har den i n:r 86 af Idun införda skissen »Ett ångestskri» väckt liflig diskussion i skilda kretsar. Det måste ock medgifvas, att den unge prästen-maken i Neagas skiss står inför en konflikt, hvars rätta, ögonblickliga lösning sannerligen ej är en hvardagslek. »Min Gud, hvad skulle jag svara?» utbrister han själf. »Förneka min ungdoms kärlek, bedraga min hustru med en lögn? Däremot uppreste sig på det bestämdaste prästen inom mig. Att alltså erkänna denna kärlek, som aldrig fått blomma, att förstora en redan ohjälplig olycka genom

På sidan nämns Daniel Fallström, Hjalmar Branting

Källa: Project Runeberg · ·