Idun: 1899

— 3 — IDUN 1899. FÖR BILLIGT PRIS. F å se nu, hvad vi få för den! Sextiofem kronor har .den kostat, på den tiden, ja ! Det var på den tiden det, när man var ung och nygift och hela lifvet »log emot en», som det heter. Nå, hvad är det där för konster! Har du hört, att du inte får ligga på golfvet och krafla med dina kläder. Välsignade ungar, som aldrig lyda ! Månne det inte är nog, att jag dag och natt skall pina mig med att tänka på, hvar vi ska ta pengarna, skall jag nu också hvarenda timme behöfvå trumfa i er, hur vi ha det? Tror du man trollar fram kläder, du? Se så, upp med dig!» Denna ordström slöt i en snyftning, men den lille, som obetänksamt lagt sig på golfvet för att leka med några tomma tändsticksaskar, blef icke desto mindre häftigt uppryckt och skakad rätt eftertryckligt. »Börja inte på att skrika, det . säger jag dig! Och ni andra! Hvad stirrar du på, i all världen? Stora flickan, kan du inte ta dig något för !... Ah, hvad har det blifvit af mig,» sade hon saktare och kysste barnet, som nyss varit ett aflopp för hennes vrede och missmod. »Seså, lek nu barn, och tala inte till mig. Mamma är ledsen, hon har så mycket att tänka på. Gå nu, Lisa, klockan är nio, och det är bäst att passa på. Men kom ihåg, att vi behöfva pengarna, låt inte narra dig. Stackars barn, gå nu!» Flickan satte på sig hatt och kappa och gick. Modern såg efter henne med en vek blick, rätade upp sig och strök tillbaka håret från det ännu fina och vackra ansiktet och blef länge stående så med händerna för pannan. Barnen sågo skyggt på hvarandra och flyttade sakta sina små trasiga saker, allt under det de med en viss fruktan afvaktade något nytt häftigt utbrott från sin stackars mamma. Men med en suck lät hon händerna falla och gick till sina sysslor. Mycket var där ej att göra. Det fanns knappast några möbler, ett bord, ett par stolar, ett par sängar att bädda upp, några kökssaker och ett fotogénkök, det var nästan alltihop. Det är ingenting att se i detta — fattigdom, det är allt. En kvinna, som sett ljusare dagar och nu ser framtiden i svart, eller som af motgångar blifvit så slö, att hon icke ens ser in i framtiden. Ett par barn, ännu snyggt klädda och med kloka, söta ansikten, fastän tryckta af allt det nya, tråkiga, som de icke förstå. Det fanns en tid, som då var svår, men nu tycks ljus. Det var, då man ännu hade föremål af värde att sälja eller pantsätta, då man uppehölls af hoppet om femton, tjugu kronor för ett par ringar. Men den tiden är förbi, ingenting finns kvar mer än en gammal spegel, som lämnats i det usla rum, de förut bebott, och som annonserats till försäljning. Ett ögonblick försjunker kvinnan i tankar. Ack, hon tänker blott på, hur mycket man borde kunna få för denna spegel, och hon hoppas, trots allt, på en veckas frihet från bekymmer för dagen. Ett par timmar förflyta. Modern har satt på litet mat till middag och har ingenting att göra mer än vänta på sin äldsta dotter. Hon tar fram en hårtång och värmer den på lågan för att krusa några raka testar. Hon ser sig i spegeln och 1er bittert. »Hvarför skall detta vara jag! Jag borde vara gammal nu och grå och tärd. Ja, ja, det kommer väl.» Den bild, som mötte henne i spegeln, ett par klara ögon, en röd mun och ett vackert hår, den bereder henne ej längre någon glädje. Mannen ser sällan på henne, smekningar komma aldrig i fråga, oftast är hon häftig och ond och han trött och missmodig. Hon 'vet, att de solglimtar, som ännu skymta förbi, snart skola försvinna för alltid, hon vet, att hennes ansikte snart skall passa med hennes tankar och blifva förgrämdt och bittert. En timme går i väntan. Barnen sitta tysta, de undra blott, om Lisas hemkomst skall göra modern glad och sålunda göra dem lättare till mods. Och modern ser ibland på dem, smeker dem en gång eller två, biter i sin näsduk för att tränga tillbaka gråten — hon har ännu icke lärt att vänja sig af med att gråta ! Och icke heller med att hoppas ... Hon hoppas ännu — trettiofem kronor vore det minsta. Lisa skulle kunna få sig ett par nya kängor, kanske att man kunde köpa hem något godt åt mannen. »Stackars min gosse, stackars oss allesammans !» Det tar i låset. »Mamma, snälla mamma, jag kunde inte hjälpa det...» »Lisa! Hur mycket fick du?» »Hon ville inte på några villkor ge mer, hon var så fin, och så kom det i alla fall ingen mer än den enda.» »Hur mycket? Svara, svara då, barn!» »Femton kronor.» Det blef tyst en lång stund. »Mamma, blif ej ond på mig,» kom det skyggt från dottern. »Ond? Nej, barn, min Lisa, min egen flicka ! Hvarför skulle jag också tro att... Ja, hjälp mig nu att sätta fram maten, pappa är snart här.» Den ton, med hvilken hon säger detta, innebär ett löfte för framtiden, att det dåraktiga hjärtat skall lära sig att icke hoppas, utan taga hvar sak för hvad den är. * * * »Ja, vet du Amelie, du har det riktigt trefligt ! Riktigt utmärkt trefligt, söta du !» »Ja, det tycker jag själf också. Men kan du se, om jag har fått något nytt här sedan sist?» »Tennstopen ?» »Nej då, har du icke sett dem? Det är inte nytt längre, dem menar jag icke.» »Den lilla lampan i hörnet där?» »Nej, söta du, den har du sett förr •— men jag har ju bra många lampor, förstås.» »Nu ser jag! Nej du, så stilig den var! Riktigt antik! Så utmärkt vacker! ITvar har du fått den? En sådan spegel skulle jag just ha i mitt rum, men jag har icke haft råd än. Hvad har du gifvit för den?» »Kan du gissa? Femton kronor, du! Jag prutade duktigt också. Men kan man den konsten, så är det icke svårt att få det fint, och gamla saker ta sig så bra ut.» Och de två fruarna gå lifligt pratande ut i salen, där en kopp chokolad väntar dem, hvarpå de ta sig en promenad i det vackra vädret och väcka allmänt uppseende för sina smakfulla toaletter. Vera. Hjärne. miLL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd- -*- sam uppmaning att ihågkomma Idun med insändande af fotografier och teckningar, som kunna vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksammast. EN NATIONALFEST. FÖR IDUN AF V. LINDMAN. I DESSA DAGAR har den finska pressen firat en fest, som blef en verklig nationalfest för hela landet. Och det är rätt och billigt, att den sft blef. Ty under den sorgens tid vårt land allt sedan februari månad genomgått, har tidningspressen här på ett manligt och värdigt sätt fört landets talan och värnat de rättigheter, oss genom regentbesvuren lag tillförsäkrats. Och den har därunder ej svikit sin plikt trots alla de svårigheter, man i anledning häraf upprest mot densamma, och den skall aldrig göra det, medveten som den är, att den kämpar för en rättvis sak, för sanning, som dock sist skall segra. Tidningsmannens arbete här i Finland är äfven under vanliga förhållanden tungt och utslitande samt litet inbringande. Mången dukar vid detsamma under i förtid, andra' få med nedbrutna krafter blicka en mörk framtidsdag till möte. Tanken att i någon mån, genom åstadkommandet af en tidningsmännens pensionskassa, betrygga denna osäkra ställning omfattades därför inom de kretsar, den närmast berörde, med lifligt intresse, stadgar för en sådan uppgjordes och vunno högvederbörlig fastställelse. Men pengar, pengar behöfdes, för att denna kassa skulle uppfylla sitt ändamål, och med de afgifter delägarne erlade uträttades ej stort. Väl hade varmhjärtade personer genom donationer och gåfvor bidragit till kassans tillväxt, men dessa voro härvidlag blott »en droppe i hafvet». En utväg återstod dock än: en vädjan — den första från tidningsmannahåll här — till den allmänhet, hvars talan man fört och för. Och denna vädjan har nu krönts med en framgång, som måste betecknas såsom storartad. Ej något lotteri hos oss har till dato kunnat uppvisa omkring 3,400 vinster, och lika litet kunna vi anteckna någon festtillställning, därvid öfver ett tusental personer medverkat för att göra densamma så lockande och inbringande som möjligt. Jag talar nu blott om festerna i hufvudstaden. Ty det var ej endast Helsingfors, som lämnade sin medverkan, fester firades äfven i snart sagdt alla landsortsstäder, ja äfven i flere landskommuner buro dessa dagar vittne om, att något annat än det hvardagliga gick af stapeln. Festernas rad här i Helsingfors inleddes med lotteriet den 3 nov. I societetshuset. Den storartade vinstexpositionen, smakfullt anordnad som den var, ådrog sig allmän uppmärksamhet, och tillströmningen af lottköpande var så stor, att samtliga, till ett 30,000 tal uppgående lotter inom något mer än en timme slutsåldes. På kvällen samma dag var en sportfest anordnad i Cirkus-manegen å Broholmen, nu lokal för Helsingfors ridinstitut. Den tidigare, mindre tilltalande lokalen företedde denna afton, prydd som den var med guirlander, draperier och sköldar i rödt och gult, en praktfull anblick och den rikliga elektriska belysningen bidrog i sin mån att höja det hela. Salongen var proppfull, ja den var det jämväl vid den reprisföreställning, som den 5 nov. gick af stapeln därstädes. Gräddan af hufvudstadens publik hade här stämt möte. Programmet bjöd här på rullskoåkning, i hvilken äfven den europeiskt ryktbara fru Nadja Franck deltog, vidare på bicykelnummer, ridnummer, gymnastikuppvisning, sabelhuggning, amatörbrottning m. m. Bäst utfördes de två förstnämnda numren samt en Jeu de barre, och aftonens clou var onekligen den i kostym från sextonhundratalet utförda quadrillen, i hviken äfven hästarnas utstyrsel var fullt historisk. Lördagen den 4 november ägde en galaföreställning rum i Svenska teatern, från golf till tak fylld af en festklädd, entusiasmerad publik. Aftonens program kulminerade i de af vår finska teaters energiske och intelligente grundläggare och ledare doktor K. Beybom arrangerade sex historiska tablåerna framställande: 1. Wäinämöinen fröjdar naturen med sin sång, Kaleva- och Pobjolafolket; II. Finska folket dopes; III. Från herlig Johans hof; IV. Finnarna i 30-åriga kriget ; V. Under den stora ofreden och VI. Finland uppvaknar. Till tablåerna hade vår unge talangfulle kompositör Jean Sibelius komponerat musiken. En prydnad för festen var onekligen jämväl den manligt hållna och vackra prologen af prof. O. M. Reuter. Till programmet hörde vidare en finsk prolog af skriftställaren K. Larson, sångnummer af fru grefvinnan Aina Mannerheim och af fru Anna Pettersson-Norrie, violinnummer af fröken Sigrid Lindberg samt en skämt-Bland nu befintliga Caoaosorter II III T §M| ÜSUÇ f* SÏ f* Sk intages säkert förnämsta platsen af Si U L B SYS M B1 O wM wHU vid i397 års Kons‘- industriutställning ° i Stockholm.