Sida 787
»Hvad kapten dansar bussigt,» sade Elsa och såg upp på honom med två glänsande, djupa ögon. Han blundade och ryste invärtes för det gräsliga slangordet, men kände sig så underligt tacksam för berömmet. »Nu ska-vi söka ut en treflig vrå åt oss,» sade han, »och bjuda till att inte ha allt för tråkigt.» »Vi kanske kan få ett litet kotteri,» föreslog Elsa lifligt. »Åh nej,» nästan bad han, »låt oss slippa det. Jag skall vara så litet banal som möjligt,» tilläde han halft ironiskt. Och de fingo ett litet fridfullt hörn i den stora matsalen, där det brusade af röster, klang af skratt och skramlade med silfver och porslin. Elsa hade tagit handsken af sig och vårdslöst lagt den på bordet utan att draga ut den. En sådan liten barnhand med korta fingrar, kapten Reuter såg länge med ett egendomligt uttryck på den lilla hvita tingesten, hvilken låg där så sällsamt lefvande i samma form som fem lifliga fingrar nyss krupit ur den. Elsa var ingen svår bordsdam att underhålla; hon pratade om sitt studielif i Upsala, om den resa hon på sommaren företagit till England och om sitt hem. Kapten Reuter rycktes med; han lutade sig emot henne, berättade lustiga historier från Karlberg och mindes så plötsligt, att han för många år sedan varit i Köln. Det var gulnade blad ur sitt memorandum han drog fram, men det var som de fått lif och färg på nytt, när han mötte det intresserade uttrycket i Elsas ansikte. Hon hade skjutit tallriken ifrån sig och satt med de bara armarne mellan händerna, som näi ett barn lyssnar till sagor. Efter supén lät hon honom servera sig kaffe och en cigarett. »Äh, hvad jag godtar mig,» utbrast hon belåten, (där hon satt, uppkrupen i ett soffhörn och blåste ut små lätta rökringar från cigaretten. Kapten Reuter hade tagit en stol och satt midt emot henne. Han lekte med hennes lilla handske, som hon glömt ute i matsalen och som han därför tagit till vara. »Vet fröken hvad, jag har aldrig så tydligt som i afton förstått Andersens saga om den »Uartige Dreng», sade han skämtande, men allvaret skymtade nästan tungsint främ. »Den gamle Poet är jag.» »Gammal ! Man har sagt mig—» hon tystnade. »Hvad har man sagt er ?» »Att kapten var så rädd för att bli gammal. Och då tyckte jag så synd om kapten, för jag förstod, att ni lefvat så, att ni inte hade någonting att uppfylla ålderdomen med. Men nu vet jag, att de narrats för mig, nu när jag känner er, vet jag, att de bara inte förstå er.» »Ah nej, de som sagt er, att jag är rädd, ha allt talat sanning,» inföll han och lät hennes handske ligga stilla i sin hand. »Ser ni, lilla fröken, för att bli gammal utan bitterhet, skall man ha ett helt herbarium af tankar och minnen. Man skall med ett ord ha samlat, medan blommorna voro friska. Jag har inte ett minne, som kan hålla mig sällskap en lång kväll. Balsouveniren kastar man i skymningsbrasan, man drömmer ej om dem vid den.» »Men inte skall en man bara drömma,» sade hon otåligt, »kapten skall väl ha ett mål, ett stort, högt mål ; säg att ni har det !» »Nej, det har jag inte,» svarade han, »jag är ett ballejon, min unga fröken.» — 3 — ÎDUN 1899. »Nej, nej,» utbrast hon ifrigt, »jag började redan hålla så styffpå kapten. Ska vi bli vänner, riktigt goda vänner. Kapten är dubbelt så gammal, men det gör ingenting ; jag har goda vänner i alla åldrar, och jag har en sådan väldig energi, att när de bli trötta och slappa, så rycker jag dem med mig. Jag kan locka och jag kan pocka. Jag kan allt, när jag håller af en människa.» »Det tror jag,» sade han innerligt, »men hvad skulle ni t. ex. göra med mig ? Ni vet väl att af spånor bygger man inga hus, inte ens luftslott.» »Jag vet inte, hvar jag skulle börja, men här är min hand på, att jag nog skall hålla ut och taga ballejonet ur kapten, för hu, hvad den besten förargar mig. Förklädda rofdjur äro ännu värre än de äkta.» Han höll länge hennes varma, fasta hand i sin, och när han slutligen släppte den, var det med en manlig tryckning. Kanske, kanske kunde hon lära honom ett nytt lifvets A. B. C. med tankar och allvar. Han sade lugnt : »Tack, fröken, för er goda vilja, och om intet annat blir af vårt vänskapsförbund, har ni åtminstone gifvit mig ett vackert minne.» I det samma kom en kavaljer för att hämta henne till kotiljongen. Hon reste sig genast. »Hvar är min handske?» frågade hon sökande. »Den är kastad, och jag har tagit upp den,» sade kapten Reuter sakta, »godnatt, fröken Tigrell.» »Äh godnatt; går kapten redan?» »Ja, nu har min sista bal gifvit mig nog innehåll.» Elisabeth Küylenstierna. ERIK XIV I DIKTEN. ANTECKNIN-GAR AF GEORG NORDENSVAN. II. D ET är hufvudsakligen i två situationer, Erik fortlefvat i folkmedvetandet, den första den som Snoilsky besjungit — »kung Erik leker på luta» i sommarkvällen med mälarmånsken och åreplask och liten Karin i båten — den andra, som är besjungen af Nicander, Erik vid fängelsefönstret på Gripsholm, den fallne Erik, luttrad af lidande, beröfvad både drottning och kungavärdighet — »tungt är att vara konung utan krona». Erik är och förblir den intressanta romantiska hjälten, och då man läser en från all diktning fri skildring af hans görande och låtande — sådan som den af prof. Alin i den illustrerade Sveriges historia — så händer det nog man försöker inbilla sig, att historikern ej låtit tragiken i konungens öde och person komma till sin rätt, därför att han afklädt honom det poetiska skimmer, de »historiskt-romantiska» skildringarna begåfvat honom med. Men det är nog den nyktre historikern, som här har rätt. Historiens fakta tala ett annat språk än diktens. Den verklige Erik sökte leja lönmördare att förskaffa hertig Johan ur världen, och när Karin Månsdotters barndomsvän Maximilian väckte hans misstankar, så lät han utan vidare taga fast mannen och dränka honom i en säck i Norrström. Hvad Karin sade om det, förmäler ej historien — kanske fick hon aldrig veta, hur saken förhöll sig. Kung Erik lekte nog lika vackert på luta för henne efter som före denna händelse — att han skulle lägga den synnerligen på sinnet, är föga troligt. Det är Karins förhållande till denne Max, som Edvard Bäckström behandlat i »En krona», men där kastar sig den ädle och själfuppoffrande Max, som träffat Karin för att säga henne farväl, själfvilligt i strömmen för att ej kompromettera henne och drunknar •—- hvarpå Erik, för att hon ej skall vara ledsen, lofvar att göra henne till sin drottning. Ofver hulvud taget sträfva skalderna till att göra kung Erik så oansvarig som möjligt för de mindre vackra handlingar, historien påbördat honom. Genom sitt lidande försonar han i alla fall sina handlingar och visar sig åtminstone som fånge värdig sin krona. Hos Beskow och äfven hos Börjeson yppar sig för honom ett tillfälle att bli fri, men han väljer själfvilligt att stanna där han är, därför att hans frihet skulle kosta trogna vänners välfärd. Själfviskhet finns ej hos skaldernas fångne kung Erik. Den som i en romantiserad skildring af Erik bäst fått fram tidens anda, är Björlin i »Prokuratorn». Tidens råhet liksom kungens, hans omgifnings och hans motståndares litenhet är där skarpt belyst. Däi finnas inga »hjältar», personerna och deras öde väcker också mindre intresse, men tidskaraktären är med stj-rka gifven, och den förklarar ett och annat i deras handlingssätt. »Föreställningen om den enskildes människorätt och människovärde,» yttrar författaren i sitt förord, »fanns icke hos Göran Perssons samtida... rädslan för straff af högre makter finner man sällan under denna tid, men väl så mycket oftare tron på ett oundvikligt öde.» Och han tilllägger: »Sedlighetsbegreppen voro äfven i mycket olika våra. Karin Månsdotter kände sig helt säkert ganska väl till freds med sin ställning såsom konung Eriks älskarinna, och, om man får sluta af analoga fall, torde hon snarare väckt afund än medömkan bland de förnäma adelskvinnorna.» Karin kom för öfrigt ej från fruktståndet på Stortorget direkt upp till makt och härlighet. Hon fick uppfostran vid hofvet tillsammans med en af de unga prinsessorna, konungens systrar — båda hennes föräldrar voro redan döda. Så blef hon tidigt en af kungens favoriter — ty Erik, liksom flere högheter och riddare på den tiden, omgaf sig med ett helt litet harem — och det var endast småningom, hon fick den makt öfver honom, man känner af historien och som var uteslutande af det goda. Att Erik under tiden närmast efter sin afsättning skref i sin dagbok, att man lockat hans hustru att plåga honom, får väl tagas som én yttring af hans förföljelsemani, hans misstänksamhet mot alla. I dikten är Karin naturligt nog Eriks goda ängel, som sådan visserligen skildrad ur olika förutsättningar och olika temperament. Vilhelmina Stålberg gör henne till en högst beskedlig och oskuldsfull liten hvit borgerlig dufva, hos Björlin är hon »den nådiga frun», som är husmoder i Eriks hof på Svartsjö, bakar och håller ordning på pigorna och vet att sätta sig i respekt, hvilket allt nog är mera historiskt sannolikt, än då Strindberg låter henne kallas »fröken», ses med förakt af sin familj och sin omgifning och lida under denna ringaktning. Adolf Paul gör henne till flickan af folket, som är van att försvara sig med näfvarna mot karlarnas efterhängsenhet och som behandlar konungen på samma sätt som andra manfolk, med ett slag på örat, då han blir närgången —- och som för öfrigt är stolt öfver sin borgerliga härkomst och
Källa: Project Runeberg ·
