Sida 216
Ludvig Holberg
alla möjliga gestalter gjorde likväl intet afbräck i hans litterära arbeten. Till bevis, att han utom sjöromanen äfven förstod att behandla andra litterära ämnen, beslöt han att försöka sig i den historiska romanen, att uppträda som medtäflare med Walter Scotts popularitet, och skref i denna genre: 99Latréaumonf9, "Jean Cavalier", 99Le marquis de Letorières" och "Le Commandeur de Malte99, hvilka först utkommo i revyer och jurnaler; ty vid denna tid börjades romanföljetongen i dagbladen, och Eugène Sue bief snart en af de vanligaste skaffarne dertill. Slutligen försökte han sig äfven i sederomanen, och "Arthur", "La Cauoaratcha", 99 De-leytar", "Uhotel Tjambert" och "Mathilde" voro försök i denna väg. Den sistnämnde romanen vann snart ett synnerligt bifall för dagen ; ty obetänksamma pratmakare hviskade beställsamt i örat på en hop sysslolösa personer, att vissa personer i denna roman voro efter naturen tecknade målningar, samt att hjelten deri var ingen annan än en för sina rubler och sin prunkande bojarstolthet i Paris af alla stånd och af allt folk känd utländning.
Hufvudredaktören af ”Journal des Débats”, Bertin, som hört så mycket talas om "Mathilde" hvilken utkom såsom följetong i ”La Presse,” började nu underhandlingar med Sue, hvilka hade till påföljd, att författaren till "Mathilde" lofväde utarbeta en roman för följetongen i ”Journal des Débats.” Och verkligen blefvo kort dercfter de förnäma prenumeranterna af denna journal uppvaktade med "Mystères de Paris" Man skulle hafva trott, att denna nya osnygga och salthaltiga själaföda skulle på de vid Sacy’s luttrade skrifsätt och Jules Janin’s öfversockrade stil vanda sinnena verka ungefär som westfalisk skinka och groft rågbröd på en svag mage; men nej! Den blef smakligt förtärd och herrligt smält. Några mera grannlaga personer yttrade sig väl i den goda smakens, den goda tonens och det goda skriftspråkets namn emot denna bjerta och krassa sedemålning; men de uträttade ingenting, och den, som de trodde, blott till pöbelns förnöjelse skrifna romanföljetongen blef en njutning för alla salonger och boudoirer. Då kapitlet om notarien Ferrand och den sköna Cecile kom i ordningen, blef berättelsen så stygg och anstötlig, att Ludvig Filips annars så tålsamma regering besinnade sig ett ögonblick, om den skulle tillåta fortsättningen. Hittills hade Eugène Sue med sina romaner icke gjort sådant uppseende, att hans medtäflare för hans skull hade behöft tillbringa nätterna i sömnlöshet; och till och med i mängdens ögon stod han ännu långt bakefter en Frédéric Soulié och isynnerhet Alexandre Dumas. Men Pariser-mysterierna med det uppseende, de
Källa: Project Runeberg ·