Samtiden. 1858

gjorde i hela Europa, omkastade den rangordning, efter hvilken den läsande verlden hittills hade bedömt sina älsklingsförfattare, och gjorde Eugène Sue på en gång till romanföljetongens kejsare. Hans rykte tilltog oerhördt; hans roman lästes med lika förvånande intresse i både in- och utlandet, och hans namn utbasunades af kritiken åt alla håll. Målare, bildhuggare, kopparstickare, stensni-dare täflade om att bringa hans porträtt i det mångfaldigaste omlopp; fruntimren skrefvo till honom de huldaste bref; han var dagens hjelte och mängdens afgud.

Som ”Pariser-mysterierna” blefvo särdeles omtyckta och vunno strykande afgång, föll doktor Yéron, utgifvare af tidningen ”Constitutionnel”, på en ej oäfven spekulation, då han för 100,000 francs inköpte den af Sue annonserade nya romanen ”Le juif errant” för att dermed göra ett försök, om den, i pillerform, d. v. s. följetongsvis, ingifven åt ”Constitutionnel,” skulle förmå upp-hjelpa detta blad och dess sjunkna anseende. Detta försök utföll särdeles väl; och redan innan denna roman utkommit, och då den ännu blott var annonserad, sprungo menniskorna sig nästan för-derfvade för att få prenumerera på ”Constitutionnel,” hvars abonnentantal derigenom hastigt steg från 3,500 till 24,000. Efter ” Juif errant” utkom i ”Constitutionnel” hans roman ”Martin” eller ”77enfant trouvé.” Äfven andra dagblad täflade om hans nya manuskripter, och en guld-rännil flöt oaflåtligt ur hans penna. De förnyade upplagorna, de flerfaldiga omtrycken och öfversättningarne af hans äldre romaner beredde honom derjemte en betydlig inkomst; och från alla trakter af Europa visade man honom entusiastiskt bifall och erkännande. I departementet Loir-Cher köpte han sig ett präktigt landtgods och beredde åt sig i ensamheten en herrlig bostad, som de toskanska hjeltarne i Boccaccios noveller hade kunnat afundas honom. Vidt och bredt omkring fanns ingen herrligare villa än slottet Lesbordes. Den praktälskande herren på detta slott, ett slags roman-Alcibiades, var vid valen d. 28 April 1850 Pariser-demokratiens kandidat och valdes äfven vid detta tillfälle till folkrepresentant i den lagstiftande nationalförsamlingen, der han satt öfverst på ”berget” och vanligen tillbragte sin tid dermed, att han genomsåg korrektur-arken till sina för ”Siècle” och ”Presse” ämnade följetongsromaner ” T J institutrice”, ”La bonne aventure” och ”Fernand Duplessis” Vid samma tid böljade han under namn af ”Les mystères du peuple” ett vidlyftigt epos på prosa, som efterhand vuxit till 16 band, och hvari en proletärfamiljs olyckliga lefnadsöden under särskilda kulturepoker blifvit